KRÖNIKA – av Sara Langenfelt, jur. kand.
Ibland behöver man skaka om i tillvaron för att få perspektiv på saker och ting. Ett avbrott för reflektion och att för en stund stanna det där ekorrhjulet som ständigt snurrar.
Mahatma Ghandi sa ”there is more to life than increasing its speed”. Ett till synes enkelt budskap, men många gånger svårt att leva efter.
Att stanna hjulet och se det fina omkring sig som många gånger försvinner i farten. Att leva i nuet och att faktiskt fokusera på rätt saker här i livet. En av de svåraste utmaningarna jag tagit mig an.
Ännu en gång fick jag känlsan av att inte riktigt förstå vad jag hade gett mig in på. Att stå inför någonting som är okänt och som man inte har kontroll över kan vara väldigt frustrerande.
Denna gång landade jag i en liten by uppe i bergen i Laos. På väg in i byn såg jag sakta hur mottagningen på mobilen försvann.
Jag bytte ut vardagen som jurist mot att hjälpa en by att få en stabil inkomstkälla genom att under två veckor göra en insats i byggandet av en ECO-bungalow. Ett projekt som vid färdigställandet kommer att ägas helt av byn och där 100 procent av intäkterna kommer att gå till byborna.
Ban Nongkhuay – en liten by med knappt 45 familjer men med en gemenskap som ger känslan av att hela byn är en och samma familj. Jag kan aldrig sluta förundras och imponeras av bybornas generositet och det fina i enkelhet.
Visst är det jobbigt att sitta runt middagsbordet och inte förstå något av det som sägs och knappt kunna uttrycka sin tacksamhet till familjen som låter mig bo hos dem men det är de små ögonblicken som gör det hela till en så sammantaget häftig upplevelse.
Att bo i byn blir många gånger en känsla av att lära sig de mest självklara sakerna på nytt. Att ta en dusch efter att ha trampat lera för att göra mursten är inte så enkelt som man kan tro. Att tvätta sig ren samtidigt som man ska skyla kroppen med en sarrong är en utmaning bara det.
Trots utmattning blev det en utmaning att sova. Varje kväll la jag mig ner på sängen som bestod av en tunn matta på husets bambugolv. Jag försökte hitta en position som jag kunde ligga i utan att min kropp skulle göra ont. När jag väl lyckades somna så väcktes jag några få timmar senare av byns alla tuppar som gol så snart solen visade sig på morgonen.
Det är svårt att inte bli motiverad av att arbeta och att hjälpa – framförallt när man ser de små barnen i byn springa omkring och hjälpa oss i byggandet.
Barnen bar hinkar med lera som troligen vägde lika mycket som de själva och när vi gick till risfälten hanterade barnen stora machetes med större skicklighet än vad vi kunde. Möten med människor är något helt annat än här hemma. Varje möte är ett möte på riktigt, ett leende som du bär med dig resten av dagen.
Barnen i byn har inte mycket att leka med men de verkar nöjda över de få saker de har. Det trasiga cyckeldäcket, den fastbundna tuppen som familjens lilla pojke skulle lära flyga.
En semi-semester, en voluntärresa och en skola utanför klassrummet, men i verkligheten. En lärandeprocess som gör främlingen till en vän och det annorlunda till något bekant!
Sara Langenfelt har tidigare skrivit krönikor i Dagens Juridik om sina utlandsresor:
”Våga ta en paus…” (2011-07-28)
”Rättegången mot de forna ledarna i Khmer Rouge” (2012-02-07)
