Rätt till sjukpenning – trots retroaktiv medicinsk bedömning
En kvinna har rätt till sjukpenning för mars–juni 2019 trots att hennes behandlande psykiatriker inte träffade henne förrän efter den ansökta perioden.
Kammarrätten, till skillnad från förvaltningsrätten, sätter tilltro till psykiatrikerns uppgifter om att kvinnans depressionstillstånd inte har utvecklats akut utan måste ha pågått en längre period.
En 59-årig kvinna ansökte om sjukpenning för perioden mars–juni 2019 hos Försäkringskassan. Myndigheten beslutade att inte bevilja hennes ansökan och anförde att det saknas en tydlig beskrivning av 59-åringens funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar. Kvinnans arbetsförmåga ansågs därför inte vara nedsatt med minst en fjärdedel i förhållande till hennes ordinarie arbetsuppgifter.
Kvinnan överklagade beslutet och anförde bland annat att två oberoende specialister bekräftat att hon lider av djup depression och svårt utmattningssyndrom. Hon uppgav att hon arbetar som professor och att fel i arbetet kan få allvarliga konsekvenser.
Arbetat till viss del
Försäkringskassan ansåg att överklagandet skulle avslås och menade att läkarintygen endast baserats på vad 59-åringen själv uppgett, utan några objektiva undersökningsfynd. Vidare pekade myndigheten på att kvinnans psykiatriker lämnat uppgifter om hennes tillstånd och arbetsförmåga retroaktivt. Det anfördes även att 59-åringen till viss del arbetat under del av den period där psykiatrikern retroaktivt bedömt att hon helt saknat arbetsförmåga.
Vid den muntliga förhandlingen i målet uppgav 59-åringens psykiatriker att hon träffade kvinnan första gången den 1 juli 2019, det vill säga efter den ansökta perioden, och slog då fast att 59-åringen hade en pågående djup depression. Enligt psykiatrikern kunde hon med hjälp av sjukintyg från en tidigare psykiatriker och sin kliniska erfarenhet konstatera att sjukdomstillståndet inte uppstått på några dagar utan pågått en längre tid.
Högre krav
Förvaltningsrätten i Göteborg konstaterade att 59-åringen diagnostiserats med djup depression och svårt utmattningssyndrom. Vid sådana diagnoser kan det vara svårt att medicinskt bekräfta graden av arbetsoförmåga och avsaknaden av objektiva undersökningsfynd kan därför inte vara avgörande för bedömningen. På grund av detta ställs det högre krav på att läkarintygen utförligt och detaljerat beskriver eventuella besvär och aktivitetsbegränsningar samt att läkaren i någon mån motiverar sin bedömning.
Domstolen framhöll bland annat att läkarintygen från 59-åringens tidigare behandlande psykiatriker är allmänt hållna samt saknar en närmare beskrivning av hennes funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar. Även med beaktande av den nuvarande psykiatrikerns uppgifter, som alltså bedömt 59-åringens förmåga retroaktivt, finner domstolen att det saknas medicinskt underlag för att kvinnans arbetsförmåga varit tillräckligt nedsatt under den aktuella perioden.
Egna uppgifter
Kammarrätten i Göteborg framhåller i likhet med underinstansen att bedömningen av 59-åringens diagnostiserade besvär till stor del baserar sig på kvinnans egna uppgifter samt att avsaknaden av objektiva undersökningsfynd inte kan tillmätas en avgörande betydelse.
Även kammarrätten anser att intygen från den tidigare behandlande psykiatrikern är alltför kortfattade och allmänt hållna. Till skillnad mot underinstansen bedömer dock kammarrätten att den nuvarande psykiatrikerns uppgifter innebär att det medicinska underlaget ger tillräckligt stöd för att 59-åringens arbetsförmåga har varit tillräckligt nedsatt under den relevanta perioden.
Överklagandet ska därför bifallas. (Blendow Lexnova)
Gratis nyhetsbrev om rättsfall , juridik och näringsliv från Dagens Juridik – klicka här
