Arbetsdomstolen anser att Polismyndigheten bröt mot regeringsformens krav på lagstöd när en polis stängdes av utifrån arbetsledningsrätten men ersättning nekas.
Uppsägningen av henne på grund av umgänge med kriminella med mera ska ogiltigförklaras i brist på bevis.
Den kvinnliga polisen har genomgått polisutbildning och återgick år 2014, efter polisaspiranttjänstgöring, till sin anställning som operatör. Anställningen är en icke polisiär anställning i säkerhetsklass 3.
Polismyndigheten beslutade i januari 2016, efter säkerhetsprövning, att inte längre godkänna henne för placering i säkerhetsklassad anställning. Efter förnyade bedömningar har samma beslut fattats den 7 september 2018 och den 9 oktober 2020
Hon var efter beslutet i januari 2016 föräldraledig den 7 mars 2016–6 mars 2017 och har därefter inte utfört arbete för Polismyndighetens räkning.
Polismyndigheten fattade den 11 september 2018, med hänvisning till villkorsavtalet, ett formellt beslut om att stänga av kvinnan från arbetet med lön. Beslutet fattades mot bakgrund av beslutet om att hon inte längre var godkänd för placering i säkerhetsklassad anställning.
Tvistlösning enligt kommande AB 25 och ABPU 25
Utkasten till nya standardavtal har väckt stort intresse, inte minst förslaget om att införa ett nytt kapitel 11 – och den så kallade tvistetrappan. Ambitionen att stävja processande är beundransvärd, men frågan är vilken rättslig verkan regleringen kommer att få. Kan tvistetrappan utgöra rättegångshinder, vad gäller i skiljeförfaranden och kan flerstegsklausulen få någon annan rättsverkan? Giorgio Leopardi ger sin analys, liksom tips till den som avser att upprätta entreprenadavtal med standardavtalen som bas.
Avstängd
Hon var avstängd till dess att hon gick på föräldraledighet igen den 24 januari 2019. Parterna är oense i frågan om hon varit avstängd även i tiden före den 11 september 2018 och efter den 23 januari 2019.
Oavsett hur lång avstängningsperioden varit är det tvistigt om Polismyndigheten haft rätt att stänga av henne från arbetet. Enligt staten har Polismyndigheten haft rätt att stänga av henne med stöd av arbetsgivarens arbetsledningsrätt. OFR/P genom förbundet delar inte den ståndpunkten utan menar att avstängningen varit otillåten då den varit i strid med villkorsavtalet alternativt i strid med lag eller god sed på arbetsmarknaden eller då den är att anse som en ingripande omplacering eller åtgärd utan godtagbara skäl och därutöver i strid mot grunderna för anställningsskyddslagen. Vidare har fråga uppkommit om avstängningsbesluten varit i strid med 12 kap. 7 § regeringsformen, vari anges att grundläggande bestämmelser om statligt anställdas rättsliga ställning ska meddelas i lag.
Sades upp
Den 7 december 2020 underrättades kvinnan om att Polismyndigheten avsåg att säga upp henne och den 3 mars 2021 sades hon upp, efter beslut i Polismyndighetens personalansvarsnämnd.
Staten har gjort gällande att det funnits skäl för avstängning och saklig grund för uppsägning då kvinnan, enligt staten, umgåtts med personer kopplade till grov organiserad kriminalitet i mc-miljö, brustit i att medverka och lämnat felaktiga uppgifter vid de säkerhetssamtal som hållits med henne samt gjort otillåtna dataslagningar eller i vart fall brutit mot interna föreskrifter om datakort, påståenden som förbundet bestritt. Parterna är vidare oense i frågan om arbetsgivaren uppfyllt sin omplaceringsskyldighet.
Arbetsdomstolen börjar med att bedöma var och en av de påstådda gärningarna för att avgöra om det fanns saklig grund för uppsägning. I avsaknad av skriftlig bevisning eller andra mer preciserade uppgifter som behandlar de påstådda registerslagningarna till tid och person i enlighet med vad staten gjort gällande, är det enligt Arbetsdomstolens mening dock inte styrkt att de påstådda slagningarna ens genomförts. Det är därmed inte styrkt att kvinnan gjort otillåtna dataslagningar.
Uppsägningen ogiltigförklaras
Vid denna bedömning är det inte heller visat att hon vid de påstådda tillfällena i vart fall skulle ha brutit mot interna föreskrifter om hantering av datakort.
Vidare är det inte är styrkt att kvinnan umgåtts med personer kopplade till grov organiserad kriminalitet i mc-miljö år 2015 och åren däromkring.
Det är heller inte visat att kvinnan brustit i att medverka och lämnat felaktiga uppgifter vid de samtal som hållits med henne år 2015 eller att hon lämnat felaktiga uppgifter vid det samtal som hölls med henne år 2020.
Därmed ogiltigförklaras uppsägningen.
När det gäller skadestånd för avstängningarna har, enligt Arbetsdomstolens mening, tvistefrågan om kvinnan varit avstängd den 24 januari 2020–17 november 2020 inte varit föremål för tvisteförhandling mellan parterna. Talan om allmänt skadestånd till förbundet och kvinnan för otillåten avstängning den perioden ska därför avvisas.
Det är ostridigt att kvinnan varit avstängd under perioden den 11 september 2018–23 januari 2019. Det är tvistigt om hon varit avstängd även i tiden dessförinnan och därefter. Frågan är om allmänt skadestånd ska utgå för detta.
I 1974 års regeringsform finns en reglering om att grundläggande bestämmelser om statstjänstemännens rättsställning ska meddelas i lag. Reglering fanns redan i den tidigare gällande regeringsformen. Regleringen finns i nu gällande lydelse av regeringsformen i 12 kap. 7 §. Där anges att grundläggande bestämmelser om statligt anställdas rättsställning, i andra hänseenden än de som berörs i regeringsformen, meddelas i lag.
Omfattas av begrepp
Frågan är vad som omfattas av begreppet ”grundläggande bestämmelser om statligt anställdas rättsställning”. Frågan har berörts i flera utredningar och andra förarbeten. En avstängning innebär att den statsanställde inte längre får utföra de arbetsuppgifter som anförtrotts honom eller henne inom statsförvaltningen. En reglering om att statsanställda får stängas av från arbetet och när så får ske måste därför ses som grundläggande bestämmelser om deras rättsställning.
Därmed gör Arbetsdomstolen bedömningen att ett beslut om avstängning av en statsanställd kräver lagstöd. Arbetsdomstolen avser då inte den rätt att för kortare tid försätta en arbetstagare ur tjänst, som utbildats i praxis.
Den enda generella reglering i lag – förutom för fullmaktsanställda – som finns om avstängning är den som återfinns i anställningsskyddslagen. Dessa regler, såvitt avser uppsägning, innehåller dock ett avstängningsförbud i en uppsägningssituation och reglerar inte frågan om när avstängning är tillåten, mer än att det trots förbudet är tillåtet, om det föreligger särskilda skäl.
Särskilda skäl
Avseende förhållanden före den 1 oktober 2022 gällde för statligt anställda, som omfattas av anställningsskyddslagen, en reglering som säger att om det uppkommer en tvist om uppsägningens giltighet får arbetstagaren inte avstängas från arbetet på grund av omständigheter som föranlett uppsägningen annat än om det finns särskilda skäl. Regleringen är inte dispositiv till arbetstagarens nackdel, inte heller semidispositiv till förmån för kollektivavtalsreglering.
Arbetsdomstolen har kommit fram till att avstängning av statligt anställda kräver stöd i lag. Polismyndigheten har därmed inte med stöd av arbetsledningsrätten fått besluta att stänga av kvinnan från arbetet. Avstängningen har varit i strid med regeringsformens krav på lagstöd. Vid sådant förhållande har staten medgett att det varit fråga om en otillåten avstängning för perioden den 11 september 2018–23 januari 2019.
Vid den bedömningen, att det krävs lagstöd för avstängning av statsanställda, är det ingen av parterna som gjort gällande att Polismyndighetens agerande i strid med regeringsformen skulle vara skadeståndsgrundande på så sätt att det skulle kunna utdömas skadestånd med direkt åberopade av regeringsformen, i detta fall 12 kap. regeringsformen (jfr avgöranden från om Högsta domstolen om ideellt skadestånd vid överträdelse av de grundläggande fri- och rättigheterna i 2 kap. regeringsformen.
Inte aktuellt
För att ett handlande eller en underlåtenhet ska föranleda allmänt skadestånd krävs att förfarandet kan anses strida mot kollektivavtal eller en lag med bestämmelser om sådant skadestånd för brott mot lagen. Någon skyldighet för staten att betala allmänt skadestånd till förbundet eller kvinnan för att ha brutit mot den aktuella regleringen i villkorsavtalet är inte aktuell, av det skälet att staten inte behövt, eller fått, följa den lagstridiga kollektivavtalsregleringen.
Frågan är då om avstängningarna – statens agerande – skulle vara i strid med ”god sed på arbetsmarknaden” och därmed skadeståndsgrundande som kollektivavtalsbrott. Inledningsvis kan konstateras att utrymmet för en extensiv tillämpning av 54 och 55 §§ medbestämmandelagen är begränsat.
Arbetsdomstolen har i AD 1982 nr 29 anfört att en statlig arbetsgivares åtgärd inte kan anses utgöra kollektivavtalsbrott, enbart av det skälet att en viss åtgärd inte står i överensstämmelse med en åberopad grundlagsregel. I det fallet rörde frågan skyldigheten att iaktta saklighet och opartiskhet enligt 1 kap. 9 § regeringsformen. Den omständigheten att en avstängning enligt regeringsformen kräver lagstöd kan på motsvarande sätt inte, enligt Arbetsdomstolens mening, leda till rätt till allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott.
”Särskilt ingripande omplacering”
När det gäller frågan om arbetsgivarens agerande skulle kunna vara att jämställa med en särskilt ingripande omplacering, kan det sammanfattningsvis sägas att det finns en möjlighet att få ett arbetsledningsbeslut i form av en omplacering rättsligt prövad beträffade sådana omplaceringar som till sina verkningar för den enskilda arbetstagaren är jämförlig med en uppsägning (AD 1978 nr 89). Enligt Arbetsdomstolens mening kan en avstängning med bibehållna anställningsförmåner inte anses jämställd med en omplacering som skulle kunna vara skadeståndsgrundande som ett kollektivavtalsbrott.
Den sista frågan att bedöma är om avstängningarna kan anses ha varit i strid mot grunderna för anställningsskyddslagen och därmed skadeståndsgrundande. Den omständigheten, att en arbetsgivare beslutar om avstängning i strid med regeringsformens krav på lagstöd, kan, enligt AD, inte innebära att arbetsgivaren åsidosatt grunderna för anställningsskyddslagen och medföra skyldighet att betala allmänt skadestånd till arbetstagaren i fråga. Yrkandet om allmänt skadestånd till kvinnan på denna grund kan alltså inte vinna bifall.
Brutit mot förhandlingsskyldigheten
Slutligen slår AD fast att staten, genom Polismyndigheten, brutit mot förhandlingsskyldigheten enligt medbestämmandelagen när anställningsmyndigheten inte lämnade några som helst uppgifter under förhandlingarna om skälen i sak till att arbetsgivaren önskade stänga av kvinnan. För detta ska staten betala 50 000 kronor till förbundet. (Blendow Lexnova)
Gratis nyhetsbrev om rättsfall , juridik och näringsliv från Dagens Juridik – klicka här
