”EU:s inre marknad i all ära – men miljöskyddet för framtida generationer måste säkras”

DEBATT – av Matilda Lindblad, juridikstudent vid Uppsala Universitet

EU ska både upprätta en inre marknad och verka för en hållbar utveckling som bland annat bygger på en hög miljöskyddsnivå och en bättre miljö, enligt artikel 3(3) FEU. Godkännande av växtskyddsmedel regleras av växtskyddsmedelsförordningen^[1] som syftar till att både säkerställa en hög skyddsnivå för miljön och att öka den fria rörligheten för växtskyddsmedel.^[2]

Miljöskyddsintresset ställs ofta mot målet om en effektiv inre marknad för varor.^[3] Avvägningen tar avstamp i att höga miljöskyddskrav för godkännande leder till att varor inte kan flöda fritt samt faktumet att en enad inre marknad baseras på att medlemsstater inte tillämpar olika regler och standarder.^[4]

Det finns ingen hierarki i FEU som avgör vilket av de intressen som uppställs i artikel 3 FEU som ska äga företräde utan EU:s institutioner ska göra en kompromiss mellan dessa intressen, enligt artikel 7 FEUF. EU anses idag vara en föregångare och en pådrivande aktör för internationell reglering av kemikalier i syfte att stärka miljöskyddet.^[5] Trots detta tvingas miljöskyddsintresset  ge vika för den fria rörligheten för varor inom ramen för EU:s regler kring godkännande av växtskyddsmedel, vilket hotar främjandet av en bättre miljö.

För att det verksamma ämnet i ett växtskyddsmedel ska godkännas av kommissionen krävs bland annat att medlet inte leder till oacceptabla effekter på växter eller påverka miljön på ett oacceptabelt sätt.^[6] Det synes vara ett högt ställt krav men ligger i linje med vad som generellt krävs inom EU:s miljörätt.^[7]

En medlemsstat kan angripa det förfarande genom vilket ett verksamt ämne har blivit godkänt på och vid framgång få godkännandet upphävt. Detta gjorde Sverige efter att kommissionen hade godkänt det verksamma ämnet parakvat enligt det nu upphävda växtskyddsdirektivet.^[8]

Möjligheten att angripa förfarandet ger medlemsstaterna en chans att garantera genomslag för det miljöskydd som godkännandeprocessen tillförsäkrar, men ingen möjlighet till större miljöhänsyn än växtskyddsmedelsförordningen medger.

Innan växtskyddsmedlet släpps ut på marknaden ska medlet som sådant  godkännas på nationell nivå.^[9] Förfarandet baseras till stor del på tidigare bedömningar av innehållande ämnens miljöpåverkan. Artikel 36 i växtskyddsmedelsförordningen tillåter dock medlemsstaterna att vägra ett produktgodkännande bland annat om medlemsstatens hänsyn till miljön inte kan tillgodoses genom att uppställa särskilda riskreducerande användarvillkor.

Kan medlemsstaten visa på underbyggda skäl för att produkten utgör en oacceptabel miljörisk på grund av medlemsstatens specifika miljö- och jordbruksförhållanden får godkännandet vägras. Vad som menas med “underbyggda” skäl förklaras inte i förordningen.

Det kan ställas emot att ett verksamt ämne ska godkännas om det kan förväntas uppfylla ett antal miljömässiga krav. Ordalydelsen ger vid handen att beviskravet är högre för att kunna neka ett produktgodkännande med hänsyn till miljöskydd än för att få ett verksamt ämne godkänt.

Substitutionsprincipen innebär en skyldighet för medlemsstaterna att neka godkännande av en produkt som innehåller ett ämne med vissa hälso- eller miljöfarliga egenskaper om det finns ett annat medel eller metod som bland annat är väsentligt säkrare ur ett hälso- eller miljöperspektiv samt inte medför betydande ekonomiska eller praktiska nackdelar.^[10]

Det måste finnas vetenskapliga och tekniska rön som visar på en betydligt lägre hälso- eller miljörisk hos det alternativa medlet eller metoden.^[11] I vissa fall krävs att det inhämtats praktiska erfarenheter från användning.^[12]

Om en substitution skulle kunna förorsaka betydande praktiska eller ekonomiska olägenheter och detta kan underbyggas ska olägenheterna beaktas och kan eventuellt hindra en substitution.^[13]

Kraven för substitution synes vara så höga att principen inte kan tillämpas generellt för att välja det bästa alternativet ur ett miljöskyddsperspektiv utan endast i vissa fall för att välja bort ett klart mycket sämre alternativ. Kraven som omgärdar substitutionsprincipen förtar därmed en del av dess potential som väktare av miljöskyddet.

Försiktighetsprincipen, som innebär att risken för en miljöskada måste beaktas fastän det råder vetenskaplig osäkerhet kring den,^[14] ska tillämpas  för att förhindra att ämnen eller produkter som leder till oacceptabla effekter på miljön släpps ut.^[15] Kommissionen anger att principen bör tillämpas när en risk för oacceptabla effekter på miljön som inte överensstämmer med EU:s höga miljöskyddsnivå föreligger.^[16]

Den åtgärd som vidtas med stöd av principen måste även vara proportionerlig i förhållande till önskad miljöskyddsnivå. I och med att det är oklart hur hög nivå av miljöskydd som avses i artikel 3(3) FEU är det svårt att bedöma utrymmet. Kommissionen understryker att försiktighetsprincipen inte rättfärdigar godtyckligt fattade beslut.^[17]

Här riskerar en osäker definition av en hög miljöskyddsnivå att försvaga miljöskyddet. Utan en klar definition kan försiktighetsprincipen inte användas för att motivera en vägran av ett godkännande eftersom avsaknaden av en tydlig definition gör beslutet godtyckligt.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att miljöskyddet brottas mot ett för EU kärt intresse och en av hörnstenarna i det europeiska samarbetet. Trots att EU sedan 70-talet med framgång arbetat för att implementera miljöskyddet och tillmäta det större vikt i rättsakterna står det i klart underläge jämfört med intresset för den fria rörligheten för varor.

Utan att nonchalera vikten av en effektiv inre marknad bör miljöskyddet väga tyngre än vad det gör idag. Reglerna förtjänar en översyn om EU på allvar vill tackla vår tids största utmaning – att tillförsäkra nästa generation en livsduglig miljö.

^[1] Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2009 av den 21 oktober 2009 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden.

^[2] Växtskyddsmedelsförordningen ingressen 8–9 övervägandet.

^[3] Ebbesson & Langlet, Koll på kemikalier? Rättsliga förändringar, möjligheter och begränsningar 2010, s. 13, Krämer i: Ebbeson & Langlet (se tidigare hänvisning) s. 9, Bell, McGillvary & Pedersen, Environmental Law, 8 uppl., 2013, s. 207.

^[4] Bell, McGillivray & Pedersen s. 193.

^[5] Ebbesson & Langlet, Koll på kemikalier? Rättsliga förändringar, möjligheter och begränsningar 2010, s. 15.

^[6] Växtskyddsmedelsförordningen artikel 4, detaljerade regler i bilaga II.

^[7] 2.2.2000 KOM (2000) 1 slutlig s. 2 f.

^[8] Mål T-229/04 Sverige mot Kommissionen.

^[9] Växtskyddsmedelsförordningen artikel 33 och 3(10) och 29.

^[10] Växtskyddsmedelsförordningen artikel 50, 24, ingressen 19 övervägandet.

^[11] Växtskyddsmedelsförordningen bilaga IV artikel 1 st. 1.

^[12] Växtskyddsmedelsförordningen bilaga IV artikel 1(c).

^[13] Växtskyddsmedelsförordningen bilaga IV artikel 3.

^[14] Michanek & Zetterberg, Den svenska miljörätten, 4 uppl., 2017, s. 35.

^[15] Växtskyddsmedelsförordningen ingressen 8 övervägandet.

^[16] 2.2.2000 KOM (2000) 1 slutlig, s. 8.

^[17] 2.2.2000 KOM (2000) 1 slutlig, s. 12.

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik – klicka här