Tingsrätten ansåg att en rullstolsburen man som felaktigt nekats att åka med bussen på grund av maxvikten på 300 kilo inte diskriminerades.
Hovrätten fäller nu bussbolaget.
En ordning där man kan undgå ansvar genom att hänvisa till att personalen har varit okunnig eller gjort felaktiga bedömningar skulle göra diskrimineringsskyddet illusoriskt.
Rullstolar eller liknande hjälpmedel kan och får tas med på Svealandstrafikens bussar. Bussarna är utrustade med ramp eller hiss. Enligt resevillkoren får dock rullstolen tillsammans med resenären inte väga mer än 300 kilo. Andra tillhandahållare av kollektivtrafik har liknande resevillkor.
Svealandstrafikens busschaufförer får en genomgång av resevillkoren inom ramen för introduktionsutbildningen. Inom ramen för denna utbildning får de även instruktioner för hur ramperna och hissarna fungerar.
Tvistlösning enligt kommande AB 25 och ABPU 25
Utkasten till nya standardavtal har väckt stort intresse, inte minst förslaget om att införa ett nytt kapitel 11 – och den så kallade tvistetrappan. Ambitionen att stävja processande är beundransvärd, men frågan är vilken rättslig verkan regleringen kommer att få. Kan tvistetrappan utgöra rättegångshinder, vad gäller i skiljeförfaranden och kan flerstegsklausulen få någon annan rättsverkan? Giorgio Leopardi ger sin analys, liksom tips till den som avser att upprätta entreprenadavtal med standardavtalen som bas.
Tre tillfällen
Den aktuella mannen har vid ett tillfälle den 6 maj 2017 respektive tre tillfällen den 9 maj 2018 nekats att åka buss med Svealandstrafiken AB på grund av att busschaufförerna har gjort bedömningen att han och hans rullstol tillsammans översteg en vikt om 300 kilo.
Diskrimineringsombudsmannen, DO, yrkade att tingsrätten förpliktar Svealandstrafiken att till mannen utge diskrimineringsersättning med 60 000 kronor. Enligt DO hade Svealandstrafiken missgynnat mannen genom att underlåta att vidta skäliga åtgärder för tillgänglighet. Den bristande tillgängligheten består i att Svealandstrafiken inte har försatt mannen i en jämförbar situation med resenärer utan hans funktionsnedsättning eftersom busschaufförerna saknat nödvändig kunskap och stödmaterial för att göra viktbedömningar.
DO menar att man inte kan kräva av resenärerna att de viktmärker sina rullstolar. Det är inte heller lämpligt att de ska ta med sig skriftliga handlingar eftersom vissa på grund av sin funktionsnedsättning kan ha svårt att ta med sig och presentera dessa handlingar
”Oskäliga åtgärder”
Bussbolaget anser inte att det kan ha ålegat bolaget att utbilda sina busschaufförer hur viktbedömningar ska göras eller tillhandahålla listor över rullstolsmodeller eller likande. Åtgärderna är inte skäliga. Det finns en mängd olika fabrikat av elrullstolar. Listan som DO har åberopat är inte fullständig. Det är inte skäligt att ålägga en enskild verksamhetsutövare skyldighet att skaffa sig fullständig kunskap om marknaden avseende elrullstolar.
Västmanlands tingsrätt menade att det är svårt att vid varje tidpunkt vara säker på att en listan av det slaget DO beskriver är fullständig. Nya fabrikat eller modeller kan tillkomma. Möjligen kan även de angivna vikterna ändras i takt med att nya modeller tillkommer. Även om bussbolagen skulle åläggas att ha sådana listor skulle dessa alltså riskera att vara inaktuella.
Busschaufförens bedömning
Bedömningen måste hela tiden falla tillbaka på den enskilde busschauffören och det går, konstaterade rätten, inte att komma ifrån att vissa felbedömningar kommer att göras. De skäliga åtgärder som Svealandstrafiken har utfört har bestått i att bolaget har installerat nödvändig utrustning för att möjliggöra att en resenär kan åka bussarna med ett hjälpmedel. Svealandstrafiken har vidare utbildat chaufförerna i resevillkor och hur ramperna och hissarna fungerar.
Tingsrätten ansåg att Svealandstrafiken har gjort vad som kan anses skäligt för att mannen skulle få åka med bussarna. Det faktum att busschaufförerna vid de aktuella fyra tillfällena gjorde felbedömningar innebär därför inte att han har blivit missgynnad när det gäller tillgängligheten. Någon diskriminering i den mening som anges i lagtexten var det alltså inte frågan om.
DO:s talan ogillades alltså.
Hovrätten fäller
Svea hovrätt gör nu en helt annan bedömning.
Vad gäller transportområdet finns, konstaterar hovrätten, EU-rättslig reglering om passagerares rättigheter. Så framgår t.ex. av artiklarna 9 och 10 i förordningen 181/2011 om passagerares rättigheter vid busstransport att transportörer inte får vägra att släppa ombord en person med hänvisning till funktionshinder eller nedsatt rörlighet annat än med hänsyn till säkerhetskrav som fastställts i nationell rätt, unionsrätt eller internationell rätt eller om fordonet fysiskt omöjliggör transport av personen med funktionshinder på säkert och för driften lämpligt sätt. I artiklarna 11,13 och 16 i förordningen finns föreskrifter om bland annat tillgänglighet, rätt till assistans och skyldighet för transportören att införa vissa utbildningsförfaranden för sin personal.
Hovrätten noterar att ett relativt omfattande ansvar har lagts på transportörer att verka för att göra sina tjänster tillgängliga även för personer med funktionsnedsättning.
I 6 kap. 3 § diskrimineringslagen finns en bevisbörderegel enligt vilken det, om den som anser sig ha blivit diskriminerad eller utsatt för repressalier visar omständigheter som ger anledning att anta att han eller hon har blivit diskriminerad eller utsatt för repressalier, ankommer på svaranden att visa att diskriminering eller repressalier inte har förekommit.
Enligt tingsrätten saknar denna bevisregeln betydelse i detta mål, eftersom omständigheterna i stort är ostridiga och den frågan tingsrätten har att pröva är en rättsfråga.
Endast vid undantag
Hovrätten tar dock upp bevisbördans placering. Det finns, enligt hovrätten, inte skäl att pröva ett påstående om diskriminering genom bristande tillgänglighet på något annat sätt än ett påstående om indirekt diskriminering. En prövningsordning enligt vilken transportören, om ett missgynnande bevisats, för att undgå ansvar måste åberopa och visa att skäliga åtgärder vidtagits är också i enlighet med hur bestämmelsen i 1 kap. 4 § 3 diskrimineringslagen är uppbyggd.
Det ligger vidare i linje med den rättsliga reglering enligt vilken transportören endast vid undantag och med hänsyn till säkerhetsskäl har rätt att vägra en person med funktionsnedsättning att åka med. Även i tidigare praxis har bedömts att det vid prövningen av diskriminering på grund av bristande tillgänglighet ankommer på verksamhetsutövaren att, när ett missgynnande har konstaterats, styrka att skäliga åtgärder vidtagits (se t.ex. Svea hovrätts dom den 13 mars 2020 i mål nr FT 8377-19).
I detta läge ankommer det på Svealandstrafiken att visa att bolaget har vidtagit skäliga åtgärder för att kunna undgå ansvar. Svealandstrafiken har anfört att bolaget har vidtagit åtgärder som har bestått i att bolaget installerat utrustning som möjliggör att en resenär kan resa med bussarna med hjälpmedel och att bolaget har utbildat busschaufförerna i resevillkor och i hur ramper och hissar fungerar. Bolaget har även framhållit att busschaufförerna måste tillåtas att göra individuella viktbedömningar av elrullstolar för att kunna försäkra sig om att säkerhetskravet uppfylls.
”Diskrimineringsskyddet illusoriskt”
Hovrätten skriver: ”En ordning där en verksamhetsutövare skulle kunna undgå ansvar för bristande tillgänglighet endast genom att hänvisa till att personalen har varit okunnig eller gjort felaktiga bedömningar skulle innebära att syftet med regleringen om diskriminering genom bristande tillgänglighet inte tillgodosågs och att diskrimineringsskyddet blev illusoriskt. En sådan ordning kan inte rimligen godtas”.
Det som Svealandstrafiken har fört fram i målet räcker alltså inte för att dra slutsatsen att bolaget har vidtagit tillräckliga åtgärder för att säkerställa att passageraren skulle få tillgång till själva resmöjligheten och därmed försättas i en jämförbar situation med någon utan hans funktionshinder. Vid den bedömningen har han utsatts för diskriminering på grund av bristande tillgänglighet. Tingsrättens dom ska därmed ändras på så sätt att Svealandstrafiken ska utge diskrimineringsersättning till mannen med yrkat och vitsordat belopp på 60 000 kronor.
Gratis nyhetsbrev om rättsfall , juridik och näringsliv från Dagens Juridik – klicka här
