Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

REPLIK: ”Dimridåer om skol-finansieringen från friskoljurister”

Debatt
Publicerad: 2021-10-19 12:00

REPLIK – Johan Ernestam, utredare Lärarförbundet, expert i Åstrandutredningen och Jonas Vlachos, professor i nationalekonomi, sekreterare i Åstrandutredningen.

I Dagens Juridik skriver tre friskolejurister om friskolornas finansiering. De delar inte utredaren Björn Åstrands bedömning i SOU 2020:28 att ”friskolor är överkompenserade i förhållande till kommunala skolor”. När de skriver så – inte minst då de avslutar artikeln med skrivningen ”vi hoppas att vi med detta bidrag förbättrat förutsättningarna för en mer faktabaserad diskussion i frågan” – förväntar man sig en diskussion av de argument som förs fram i utredningen för förslaget. En sådan finns dock inte; det som diskuteras är mer eller mindre sidofrågor.

Om vi börjar med sakfrågan varför avdraget föreslås, beror det på att kommuner har skyldighet att anordna ”grundskola i den omfattning som krävs för att bereda utbildning för alla i kommunen som är berörda” (Skollagen 10 kap 24 §). Detta ska dessutom ske så att den ”är skyldig att vid utformningen av sin grundskola beakta vad som är ändamålsenligt från kommunikationssynpunkt för eleverna” (Skollagen 10 kap 29 §). Åstrands centrala poäng är att detta ansvar påverkar verksamhetskostnaderna.

Samtidigt säger dagens regler att friskolornas ersättning ska baseras på den kommunala skolans hela verksamhetskostnad (Skollagen 10 kap 38§, Skolförordningen 14 kap 4§). Någon hänsyn till kommunens bredare verksamhetsansvar medges alltså inte vid beräkningen av skolpeng.

I praktiken skapar kommunens ansvar ett antal kommunala klassrum där det finns tomma bänkar med plats för fler elever. Antalet tomma platser kommer att variera med demografin, vissa år kommer det vara nästan fullt, andra år glesare. Friskolor kan däremot på ett helt annat sätt optimera verksamheten för att minska risken för tomma platser och de kommer därför att överkompenseras. Eftersom skolpengen räknas fram genom den samlade kostnaden delat med antalet elever, kommer överkompensationen vara större år med mindre fulla klassrum än år när de kommunala klassrummen är fulla.

Att tomma platser är kostnadsdrivande är Friskolornas riksförbund väl medvetna om. I sitt yttrande över Åstrands utredning skriver organisationen: ”Eftersom beloppet beräknas utifrån kommunens genomsnittskostnader så minskar ersättningen per elev om antalet elever i de kommunala skolorna ökar och ökar om antalet elever i den kommunala skolan minskar.” Det går inte att säga bättre. Den stora kostnaden för utbudsansvaret är att det regelbundet uppstår tomma platser på kommunala skolor, något som i sin tur drar upp den skolpeng som kommunerna behöver betala.

Det tar också bort debattörernas argument att rättspraxis är att helt friställda lokaler och anställda som tillfälligtvis används till annat inte behöver räknas med, eftersom normalfallet inte är att hela enheter kan tas bort utan att kommunerna på grund av rätten till en skola nära hemmet ofta måste driva skolverksamhet på en icke-optimal nivå.

Beräkningarna i utredningen visar att det –i linje med lagstiftningen – är kommunerna som tar ansvaret för att hantera de demografiska svängningarna. Att beräkningarna är korrekta bekräftas i en motrapport som Svenskt Näringsliv presenterat. Och att det kostar pengar framgår tydligt av citatet från Friskolornas yttrande ovan.

Då har vi rett ut den sakfråga som de tre debattörerna sorgfälligt undvek och skulle egentligen kunna sätta punkt. Men vi kanske även ska ägna lite text åt vad de skriver.

Först säger de att ”det finns en svårförklarad skillnad som innebär att pengen för eleven i fristående skola är ca åtta procent lägre”. Påståendet är missledande eftersom den inte avser skillnaden i peng till verksamheten, utan den i statistiken redovisade kostnaden för verksamheten. Kostnader för exempelvis myndighetsansvar och olika nyttigheter som gagnar både kommunala och fristående skolor redovisas på den kommunala skolan, trots att de även avser kostnader för elever i fristående skolor.

Vidare förklarar debattörerna själva en betydande del av dessa åtta procent när de noterar att kommunerna, helt enligt lagstiftningen, ska fördela resurserna socioekonomiskt. Eftersom friskolor generellt har en socioekonomiskt starkare elevgrupp så ska de få mindre resurser. En annan förklaring till kommunernas högre kostnader är att friskolor finns i storstadsområden med lägre skolkostnader; men sällan i glesbygd med högre.

Däremot tar de upp kommunernas administrationskostnader, där de nämner att dessa kan uppgå till nio procent, vilket jämförs med schablonen om tre procent till fristående skolor. Dessa nio procent är den högsta siffran i en rapport där administrationskostnaderna för fyra gymnasieprogram jämförs. Den är därmed inte särdeles relevant för diskussionen kring grundskolans finansiering, på samma sätt som att nedläggningen av en gymnasiekoncern inte har någon relevans för vad som sker när en grundskola läggs ner.

När det gäller moms är frågan vad debattörerna vill. Dagens momsschablon är neutral i förhållande till hur skolorna väljer att organisera verksamheten och det är oklart hur alternativet skulle se ut. Tycker de att momsersättningen ska sättas efter de val friskolan gör gällande till exempel att laga egen mat (lägre momskostnad) eller köpa in den (högre momskostnad) eller om städningen sker i egenregi eller inte? Vi förmodar att ekonomin är styrande för sådana val – väljer skolan att köpa in tjänsterna tyder det på att det vid dagens momsersättning är ekonomiskt lönsamt jämfört med egenregi.

Problemet vid start av en mindre skola kan vi se, men samtidigt lär den saken jämna ut sig med åren. Det första året blir det måhända ett momsunderskott på grund av stora investeringar, men därefter istället ett momsöverskott. Ska underskottet kompenseras bör samtidigt överskottet dras in. För större huvudmän lär frågan vara helt irrelevant.

När det gäller kostnader för särskilda behov är tanken att mindre sådana ska täckas av den ordinarie skolpengen och större ersättas med tilläggsbelopp. Åstrands utredning tog fram siffror som visar att av de cirka två miljarder som utbetalas i tilläggsbelopp så går mer än en tredjedel till fristående skolor. Denna andel överstiger vida friskolornas elevandel, vilket sannolikt delvis beror på det främst är fristående huvudmän som driver resursskolor. Det saknas emellertid stöd för att friskolor skulle missgynnas avseende tilläggsbeloppen.

Det saknas också stöd för att friskolorna skulle ha en särskilt hög andel elever avseende dolda behov som inte fångas av socioekonomiska faktorer eller tilläggsbelopp. Mycket tyder på motsatsen. Många friskolor har undervisning på främmande språk eller en pedagogik som bygger på självstudier. Detta tenderar att skrämma bort elever med sådana behov. Följdriktigt finner också bilaga 7 i senaste Långtidsutredingen att friskolor i snitt har ett starkare elevunderlag, även givet socioekonomiska faktorer.

Självfallet är inte Åstrands utredning det sista svaret på hur skolfinansieringen ska se ut, det finns detaljer att fortsätta titta på. Den stora frågan om det kommunala ansvaret är däremot utredd så där är det bara för politikerna att skrida till verket och införa ett avdrag i linje med vad som föreslås. Vi håller såklart med om att en faktabaserad diskussion är värdefull. En sådan förutsätter dock att man diskuterar vad utredningen faktiskt föreslår. Tyvärr misslyckas skoljuristerna på denna punkt.


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se