Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

DEBATT: ”Friskolors villkor är felaktigt beskrivna”

Debatt
Publicerad: 2021-10-13 11:52

DEBATT – av Gudrun Rendling, Förbundsjurist, Friskolornas riksförbund, Eva Andersson, School Lawyer, Internationella engelska skolan, Jonas Nordström, Chefsjurist, AcadeMedia AB.

Friskolors villkor är återigen hett debatterade. En rad politiska partier, fackförbund, tankesmedjor och debattörer positionerar sig just nu i förhållande till den statliga utredningen, En mer likvärdig skola, som föreslår en rad förändringar av skolan. Med ett stort antal år av gemensam erfarenhet av skoljuridik, såväl från friskolor som från skolmyndigheter, är det för oss tydligt att viktiga detaljer glöms bort eller utelämnas i debatten om friskolors ersättning. Frågor som i slutänden kokar ner till vilken rätt enskilda elever ges till en likvärdig skola.

Slutsatsen i den statliga utredningen är att friskolor som kollektiv är överkompenserade i förhållande till kommunala skolor. Dessa slutsatser används sedan flitigt i debatten. Vi delar inte utredarens bedömning att detta är en korrekt beskrivning av verkligheten och därför vill vi redogöra för ett antal fakta som måste beaktas för att göra en korrekt analys av hur skolans resurser de facto fördelas mellan offentliga och fristående skolors elever.

Skolpengen är svår att följa

Det finns idag en svårförklarad skillnad som innebär att pengen för elever i fristående skola är ca åtta procent lägre än för elever i kommunala skolor, utifrån Skolverkets statistik. Fristående skolor måste själva bevaka kommunernas beräkningar och inleda en domstolsprövning när man misstänker att den s.k. likabehandlingsprincipen inte följts. I praktiken har friskolor mycket svårt att följa upp de oftast komplicerade underlag en kommun har för att besluta om skolpengen till eleverna i friskolan. Friskolornas riksförbund gav för några år sedan revisionsbyrån DeLoitte i uppdrag att granska ett antal olika kommuners beslut om skolpeng och underlaget till besluten. Revisorerna arbetade i flera månader utan att lyckas få klarhet i hur kommunernas beräkningar gått till. Därför blir Skolverkets statistik viktig, för den visar att hur det än har beräknats får friskolor på nationell nivå lägre ersättning per elev än eleverna i kommunernas egna skolor. Skillnaden visar sig också i storleken på den ekonomiska ersättning som kommuner betalar till elever i friskolor respektive till andra kommuner (interkommunal ersättning) när dessa ombesörjer utbildningen av kommunens elever. Den interkommunala ersättningen är vanligen högre.

Redan idag finns en kraftfull socioekonomisk kompensation

En viktig poäng är att kommunerna redan idag tillämpar en socioekonomisk fördelning, dvs. utifrån elevernas bakgrund, som till exempel föräldrars utbildningsnivå, om eleven är utlandsfödd osv. Det framgår av skollagen att en sådan resursfördelning ska göras av kommunerna. Därtill kompenserar de flesta statsbidragen till utbildning också för socioekonomisk bakgrund hos eleverna. Det är alltså inte alls så att elever får samma skolpeng oavsett utmaningar eller bakgrund. En undersökning gjord av tidskriften Kvartal visade exempelvis att ersättningen till en skola i ett mer utsatt område i Stockholm är mer än 100 procent högre än i ett mer välbeställt område. Att elever med olika utmaningar ska ha olika peng är det ingen som ifrågasätter. Men att kommuner redan idag har stor makt över vilka elever som ska få vilka resurser är det få som lyfter i debatten.

Det är också viktigt att förstå att det är elevens bakgrundsfaktorer som ger olika ersättning, inte det faktiska stödbehovet. Om exempelvis elever med läs- och skrivsvårigheter, eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som ADHD eller autism, söker sig till en och samma skola, men från bostadsområden med hög utbildningsnivå, finns det ingen mekanism som gör att skolpengen höjs. Det finns förvisso något som heter tilläggsbelopp men det utgår endast till elever med extraordinära stödbehov och genom domstolarnas praxis har det blivit allt svårare för eleverna i friskola att få. Likaså kommer en elev med god studieförmåga men som har lågutbildade föräldrar att ta med sig en stor peng till sin skola trots att behovet inte motiverar det.

På genomsnittlig nivå blir ersättningen rimlig mot bakgrund av behoven hos elevkollektiven, men inte alltid i praktiken – i synnerhet inte för elever i mindre skolor. Systemet är utformat för att kompensera för klasskillnader men är dåligt utformat för att möta olika elevers individuella behov. Många föräldrar väljer friskolor för sina barn som har haft det tufft i den kommunala skolan, eftersom friskolor vanligen är mindre och har färre elever. Mindre skolor och sammanhang framstår ofta som en lösning i föräldrars och stödbehövande elevers ögon. Effekten blir att de eleverna får en skolpeng som är lägre än vad deras stödbehov skulle motivera. Detta drabbar i stort sett alltid elever i behov av särskilt stöd, eftersom sådana stödbehov sällan hänger ihop med elevernas sociala bakgrundsfaktorer.

Kommunens ansvar och kommunala skolor är inte samma sak

Ett antagande som görs både i den statliga utredningen och av andra är att friskolors elever som grupp är överkompenserade och därför bör vara föremål för ett sorts avdrag. Utbildningsministern har själv nämnt avdrag på ca 8,5 procent av skolpengen för friskolors elever. Detta trots att friskoleelever alltså redan idag i genomsnitt kan konstateras ha ca 8 procent lägre ersättning än elever i kommunala skolor.

Huvudargumentet är att kommunala skolor har ett större ansvar i och med att de enligt skolplikten och rätten till utbildning alltid måste kunna erbjuda elever i kommunen en skolplats, om ingen annan gör det. Men sanningen är att det är en viktig åtskillnad mellan kommunens ansvar och de kommunala skolornas uppdrag. Det är bara det sistnämnda som ska räknas in i den skolbudget som sedan ligger till grund för skolpengen till friskoleelever. Myndighetsansvaret ska alltså inte ligga med i kommunens pengberäkning och därför inte heller skapa den skillnad mellan ersättningen till friskolors elever och de kommunala eleverna, som det ofta hävdas. Rättspraxis har exempelvis accepterat att personal och lokaler som en kommun beslutar att inte använda i sin utbildningsverksamhet (säg vid en tillfällig neddragning) inte heller läggs till grund för beräkning av grundbeloppet till fristående skolor. Motsvarande möjligheter att snabbt anpassa sin egen personal- och lokalsituation saknas hos de fristående skolorna. Här måste ingångna avtal och arbetsrättsliga överenskommelser följas inom ramen för den skolpeng som ges.

Det är i sammanhanget också viktigt att påpeka att kommuner inte i praktiken håller tomma platser som väntar på plötsliga elevförändringar. Oväntade elevströmningar löses ofta gemensamt av kommuner och andra friskolor, där alla tar emot elever – även om kommunen har det uttalade yttersta ansvaret. Som exempel kan nämnas att vid den så omtalade konkursen av John Bauer-skolorna så gick nio av tio elever vidare till en annan fristående skolhuvudman.

Trots att det är svårt att följa upp skolpengsberäkningen vet vi ändå att flera bestämmelser om skolpeng i skollagen faktiskt missgynnar eleverna som valt en friskola.

1. Den schablon för momskompensation enligt skollagen, som är till för att ersätta skolverksamhet för det faktum att de inte är momspliktiga, är idag ofta utformad till kommunens fördel. Särskilt när en friskola är ny och har höga investeringskostnader blir det extra tungt, eftersom den faktiska momsen som friskolan betalar på varor och tjänster är avsevärt högre än ersättningsschablonen.

2. En liknande schablon gäller skolornas administrationskostnader. Den är alltså på tre procent av kommunens kostnader för en elev – men kommunernas faktiska kostnader för administration är vanligen betydligt högre än så. Den kan vara så hög som nio procent.

3. Det också vanligt att kommunerna bestämmer sina skolors internhyra till ett betydligt lägre pris än vad som gäller på den privata marknaden. Det är ändå kommunens kostnad för lokalerna som sedan betalas ut till friskolan, som ofta har betydligt högre omkostnader. Därtill har den förordningsbestämmelse som medger undantag specifikt vid beräkningen av lokalkostnader ändrats här om året. Numera underlättar den för kommuner med höga egna lokalkostnader exempelvis till följd av renoveringar eller nybyggda lokaler, att slippa betala ut bidrag beräknade utifrån dessa. Samtidigt har man gjort det frivilligt för kommunerna att ge högre ersättning till friskolor som drabbats av motsvarande höga lokalkostnader för egen del.

Det här kan tyckas vara tekniska frågor. Men de gör i praktiken stor skillnad när det gäller att ge eleverna samma ekonomiska förutsättningar oavsett vilken skola de väljer. Som skoljurister kan vi som sagt se att dagens debatt om friskolor vilar på en okunskap om regelverket och praxis för beräkning av pengen för de elever som valt en friskola. Men vi är också bekymrade över det system som gäller. Vi önskar ett bättre sätt att beräkna skolpeng, som är tydligt och transparent och som både utgår från socioekonomiska förutsättningar och den enskilde elevens behov och säkrar likvärdigheten för eleverna – oavsett vilken skolhuvudman de valt. Det finns redan ett utrett förslag från den så kallade Skolkostnadsutredningen, som skulle kunna användas. Vi hoppas att vi med detta bidrag har förbättrat förutsättningarna för en mer faktabaserad diskussion i frågan.


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se