av Mats Alvesson, professor i organisationsteori vid bl a University of Bath.
I Dagens Juridik 17.4.2014 ger Kristina Ahlström en replik på min artikel på DN kultur 3.4.2014 där jag riktar kritik mot Karolinska Sjukhuset (KS), och särskilt deras rättsenhet, för avskedandet av en docent och förlossningsläkare. Avskedandet har lett till stor uppmärksamhet och till omfattande protester.
Jag är organisationsforskare och har bl a forskat och skrivit åtskilligt om funktionell dumhet. Detta handlar om att individer och enheter har en begränsad och snäv tankerymd, är kompetenta och rationella utifrån en inskränkt logik och saknar förmåga eller intresse för att tänka utanför denna. Experter, inklusive jurister (och många forskare för den delen), excellerar ofta i funktionell dumhet. Man ställer ogärna frågor kring vidare mening och konsekvenser av ens snävtänkande utanför det regelverk, den befattningsbeskrivning eller den professionalitet som begränsar tankehorisonten. Jurister balanserar ej alltid legalitetsprincip med omdöme och etik. Gång på gång slås man av hur lagar och andra regleringar samt nidkärt följande av dessa saboterar verksamheter. Folk fostras till att göra allt formellt rätt och därmed blir det ofta substantiellt fel.
För omfattande dokumentation hänvisar jag till ett antal böcker, t ex Dumhetsparadoxen, Extra allt, Check, check, check och Dumhetsbekämpning. Begreppet funktionell dumhet har haft stort genomslag och bl a blivit inkluderat i officiellt språkbruk. Jag får regelbundet mail med vittnesmål. Med en ökad juridifiering och många jurister som tycks förfäkta regelföljande som högsta princip får vi verksamheter som fungerar illa. Viktigare än att utföra ett bra arbete är att göra allt formellt rätt, se till att vara granskningsbar och ha ryggen fri.
Kristina Ahlström ”undrar om det är så vanligt att anställda är ordföranden i vårdbolag och om alla anställda vid Karolinska universitetssjukhuset har bisysslor i den omfattning som chefen har haft?” Hon citerar mig: ”Vem har inte använt sin jobbmejl i andra sammanhang än strikt arbetsmässiga sådana? skriver Mats Alvesson.” Kristina Ahlström fortsätter: ”Enligt rapporten har chefen skickat minst 14 848 e-postmeddelande gällande bisysslor eller uppdrag under fyra år. Menar han att alla anställda brukar skicka så många e-postmeddelande som chefen gjort gällande sina bisysslor och uppdrag?”
Kristina Ahlström vänder sig mot min kritik att man offrar kärnverksamheten, till förmån för policies och regelverk och menar att ”frågor om bisysslor hör till kärnverksamheten tycker jag, det handlar om vilket arbete anställda ska utföra och vilket förtroende allmänheten kan ha för att verksamheten bedrivs på ett opartiskt, sakligt och effektivt sätt.”
Vidare anförs att ”Om uppgifterna i rapporten stämmer har många oroats i onödan av att Mats Alvesson får det att se ut som om alla kan drabbas av avsked. Kristina Ahlström skriver att hon inte tror att det har handlat om något som alla anställda gör därmed kan det inte finnas anledning till oro för alla.”
Kristina Ahlström menar ”att organisationsforskare ska avgöra vad som gäller arbetsrättsligt tycker jag inte är rimligt. Det finns ett befogat allmänintresse av en god hantering av offentliganställdas bisysslor och om hur anställda i offentlig sektor ska utföra sitt arbete.”
Tja, att jurister ska avgöra vem som ska avskedas p g a (måttliga) formella fel är kanske inte heller rimligt. Allmänintresset handlar nog mer om att säkerställa en bra sjukvård och att man kan rekrytera och behålla kvalificerad personal och ha koll om dessa gör ett bra jobb. Bisysslor eller brett användande av jobbmail står ej i motsatsställning till detta.
I aktuellt fall anför Kristina Ahlström användande av jobbmail för bisysslor och icke-rapporterade bisysslor som skäl för avsked. 14 848 med anknytning till bisysslor under fyra år låter mycket, men i aktuellt fall kan bisysslorna tillhöra vad som är relevant för en docent vid ett universitetssjukhus. Här finns en sedvänja av att se yrkesansvaret bredare än vad som är vanligt i andra verksamheter. Det är viktigt att kvalificerade personer bidrar brett med kunskap och expertis. Många duktiga, hårt arbetande och efterfrågade personer sänder upp mot 100 mail per arbetsdag och på fyra år kan det bli 100 000 mail. Om man arbetar långt utöver 40 timmar i veckan blir det i aktuellt fall inga anmärkningsvärda proportioner. Om folk skriver till ens jobbadress, t ex om förfrågan om en föreläsning, är det effektivt och tidsbesparande att svara på denna adress. Att anmäla bisysslor är motiverat om dessa är signifikanta, men att varje gång man håller ett föredrag, skriver en artikel, ingår i en expertgrupp eller gör något annat värdefullt, inrapportera och begära godkänt från chefen tar tid från annat.
Vi lever i rädslans kultur, där mycket är överreglerat. Många vittnar om att ”de senaste 10 åren är en explosion av krav på planer, dokumentationer, uppföljningar och utvärderingar. … om du bara har bra planer och rutiner så är det viktigare än att det blir bra för brukarna.” (Socialchef, mail). Mycket juridifieras. Allt fler blir rädda för att göra fel och håller sig väl inom ramarna för alla påbud och begränsningar. Även om många har färre bisysslor än den här aktuella förlossningsläkaren har de blivit överraskade och oroade över anmälan och utfall. Manifestationer hålls utanför svenska sjukhus under parollen ”Manifestation mot skräckväldet på Karolinska” och med hashtagen #jagärillojal.
Initiativtagarna menar att Karolinska har fått vården att handla om administration. Alla beslut kräver godkännande från överordnade.
”Forskning, fortbildning och vidareutveckling av vården är underordnad snåriga regelverk”, skriver de bland annat om manifestationen på Facebook. https://www.aftonbladet.se/ledare/a/MoMV8K/det-stinker-stasi-om-karolinskas-rattskansli
Aftonbladets ledarskribent skriver att ”Man får onekligen Stasi-vibrationer av beskrivningen kring eventuellt snedsteg” och ställer frågan: ”Håller Sveriges främsta sjukhus på att förvandlas till DDR?”
En anställd skrev nyligen fel pronomen i en journalanteckning, vilket fick DO att visa sina muskler: 15 000 kr i ersättning. Regionen beslutade om ”diplomering” för alla anställda, vilket naturligtvis drar tid och pengar från kärnverksamheten. Gransknings- och regelföljandekostnaderna blir allt större. Den standardisering som regler uppmanar till medför en mentalitet där kreativitet och situationsanpassning får stryka på foten.
I aktuellt fall kan man, som Kristina Ahlström, anlägga ett snävt formalistiskt perspektiv. Man kan också ställa frågan om gör förlossningsläkaren ett bra arbete, gör hon skäl för sin lön och bidrar till verksamheten? Enligt samstämmiga uppgifter är svaret ja på dessa frågor. Uppslutningen till läkaren är massiv från KS och andra delar i sjukvården. Allt tyder på en värdefull medarbetare som är mycket viktig för verksamheten, för barn som ska födas och deras mödrar. Såvitt jag kan bedöma kan det möjligen finnas skäl för (milt) påpekande och kanske smärre utredning om bisysslor går ut över skyldigheter i anställningen. Avsked framstår som en grov överreaktion av en omdömes- och ansvarslös ledning och rättsenhet på KS. Talande är avsaknaden av försök från dessa att förklara sig trots massiva protester.
