Talan är preskriberad för en kvinna som hävdar att Nässjö kommun har försummat sitt tillsynsansvar när hon var fosterhemsplacerad mellan åren 1972 och 1974.
Det avsteg som HD tidigare gjort är inte tillämpligt här.
Hovrätten pekar också på att det till följd av rättsutvecklingen sedan i vart fall år 2009 har funnits en möjlighet för henne att framställa skadestånd vilket hon inte gjort.
Käranden, en 59-årig kvinna, angav som grund för sitt skadeståndskrav att hon under tiden den 13 september 1973 till den 7 december 1974 genom beslut av kommunen enligt dåvarande barnavårdslagen var placerad i fosterhem, att hon under den tiden utsattes för bland annat sexuella övergrepp av fosterhemspappan samt att kommunen försummade sitt tillsynsansvar.
Nässjö kommun bestred att den försummat sitt tillsynsansvar. Kommunen invände också att eventuellt krav är preskriberat. Tingsrätten beslutade att pröva frågan om preskription genom mellandom.
Eksjö tingsrätt konstaterade att en tillämpning av preskriptionslagens bestämmelse kvinnans fordran på skadestånd skulle innebära att fordran preskriberats i dess helhet senast i december 1984.
Tvistlösning enligt kommande AB 25 och ABPU 25
Utkasten till nya standardavtal har väckt stort intresse, inte minst förslaget om att införa ett nytt kapitel 11 – och den så kallade tvistetrappan. Ambitionen att stävja processande är beundransvärd, men frågan är vilken rättslig verkan regleringen kommer att få. Kan tvistetrappan utgöra rättegångshinder, vad gäller i skiljeförfaranden och kan flerstegsklausulen få någon annan rättsverkan? Giorgio Leopardi ger sin analys, liksom tips till den som avser att upprätta entreprenadavtal med standardavtalen som bas.
”I strid med Europakonventionen”
59-åringen har gjort gällande att en tillämpning av preskriptionslagen på detta sätt skulle stå i strid med hennes rätt till effektivt rättsmedel enligt Europakonventionens artikel 13. Hon har även gjort gällande att preskriptionsfristen börjat löpa först den 5 mars 2018 med anledning av Högsta domstolens ställningstagande i NJA 2018 s. 103, eller att den började löpa den 1 april 2018 då 3 kap. 4 § skadeståndslagen trädde i kraft.
I NJA 2018 s. 103 prövade HD frågan om tidpunkten för när en skadeståndsfordran mot staten preskriberades på grund av Skatteverkets felaktiga avregistrering av ett svenskt medborgarskap. Det som gjorde att preskriptionsfrågan aktualiserades var att rättighetskränkningen pågick från slutet av 1980-talet till 2013.
Enligt tingsrättens uppfattning bör avgörandet i NJA 2018 s. 103 ses som ett avsteg från huvudregeln i 2 § första stycket preskriptionslagen, ett undantag som inte kan tillämpas i detta fall. Tingsrätten fann alltså att huvudregeln är tillämplig och att preskriptionsfristen börjat löpa vid den skadegörande handlingen respektive den dag då underlåten åtgärd borde ha vidtagits.
59-åringen har inte saknat tillgång till ett effektivt rättsmedel under den tid som preskriptionsfristen löpt. Det hade varit möjligt för henne att väcka talan vid svensk domstol mot Nässjö kommun med anspråk på skadestånd grundat på 3 kap 2 § skadeståndslagen som trädde i kraft år 1972. En dom över en sådan talan hade haft rättskraft och inneburit rättegångshinder mot den talan som nu väckts, vilket visar att det har gått att föra talan om saken vid svensk domstol under åren 1974 – 1984.
Inte förutsättningar
Det bedömdes alltså inte finnas förutsättningar att frångå preskriptionslagstiftningens synsätt om att preskriptionstiden börjar löpa vid tidpunkten för när den skadeståndsgörande handlingen företogs, eller vid underlåtenhet när åtgärd inte vidtogs, på den skadeståndstalan som kvinnan har väckt. Det innebär att tingsrätten förklarade att hennes fordran är preskriberad.
Göta hovrätt konstaterar, efter en genomgång av räckvidden av 2018 års HD-avgörande att de allmänna preskriptionsbestämmelserna som utgångspunkt är tillämpliga också i det nu aktuella fallet. Vad som återstår att pröva är om 59-åringen vid en sådan bedömning i praktiken betagits rätten att få sin sak prövad i domstol.
59-åringen har hävdat att hon, under tiden som preskriptionsfristen har löpt, enligt de allmänna preskriptionsbestämmelserna, inte har haft rättsliga förutsättningar att med framgång kräva kommunen på skadestånd.
Måste vidta åtgärder
I de allra flesta situationer måste det, enligt hovrätten, i sig godtas att preskriptionsinstitutet leder till att den enskilde, för att undvika att preskription inträder, måste vidta åtgärder som, i ljuset av rådande praxis och myndigheternas agerande, med fog kan bedömas vara utsiktslösa.
Under alla förhållanden måste en enskild agera för att undvika preskription om det faktiskt finns en reell möjlighet att vidta en åtgärd som inte är klart utsiktslös. Hovrätten noterar i detta sammanhang att det framgår av både rättspraxis och förarbetena till bestämmelsen om konventionsskadestånd, att den svenska skadeståndsrätten under flera år utvecklats i fråga om det allmännas ansvar och att det finns ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i Sverige i form av en rätt till skadestånd vid överträdelser av Europakonventionen där domstolen konstaterade att svensk rättspraxis hade utvecklats sedan år 2005 och att det efter Högsta domstolens avgörande i NJA 2009 s70 fanns ett lättillgängligt, effektivt och allmänt tillämpligt rättsmedel som kunde ge upprättelse i samband med påstådda kränkningar av Europakonventionen.
Enligt hovrätten visar dessa uttalanden att det sedan i vart fall år 2009 har funnits en möjlighet för 59-åringen att framställa skadestånd på grund av en kränkning byggd på Europakonventionen. Oavsett om hon skulle kunna anses ha betagits rätten att få sin sak prövad i domstol under viss tid har hon alltså inte heller utifrån ett sådant synsätt framfört sitt anspråk i rätt tid.
I likhet med tingsrätten anser därför även hovrätten att 59-åringens skadeståndsanspråk mot kommunen är preskriberat. Tingsrättens mellandom ska således fastställas. (Blendow Lexnova)
Gratis nyhetsbrev om rättsfall , juridik och näringsliv från Dagens Juridik – klicka här
