Kammarrätten slår i åtta olika mål fast att ett offentligt biträde inte har rätt till högre ersättning, motsvarande en timme och fyrtiofem minuter, för nedlagt arbete i psykiatrimål där processmaterialet har varit av begränsad omfattning.
Han får därför nöja sig med ersättning för 1,5 timmes arbete.
Det handlar om en advokat som i åtta olika fall begärde högre arvode hos Kammarrätten i Göteborg.
Han yrkade att han skulle få ersättning i enlighet med sin kostnadsräkning för en timme och fyrtiofem minuters arbete. Vidare yrkade han även att kammarrätten skulle inhämta ett yttrande från Advokatsamfundet.
Till stöd för sin talan anförde han att det var viktigt att den han företrädde upplevde att han engagerade sig i saken. Det räckte inte med en timme och trettio minuters arbete i ett psykiatrimål om arbetet som offentligt biträde skulle utföras i enlighet med god advokatsed. I det fall en schabloniserad ersättning skulle tillämpas krävdes rimligen en utförlig utredning avseende arbetstiden för de åtgärder som ett biträde hade att utföra.
”Inte nödvändigt”
Vidare förklarade han att förvaltningsrätten satte ned hans yrkande om ersättning för arbete med motiveringen att den nedlagda tiden inte var nödvändig. Rätten angav dock inte vilket arbete som faktiskt var att anse som nödvändigt. Samtliga åtgärder som hade vidtagits var enligt mannen skäliga med hänsyn till ärendets art och omfattning.
Kammarrätten inleder med att konstatera att det som framkommit inte föranleder att något yttrande ska inhämtas från Advokatsamfundet. Det yrkandet ska således avslås.
Kammarrätten belyser därefter att ett offentligt biträde har enligt 5 § lagen (1996:1620) om offentligt biträde och 27 § rättshjälpslagen (1996:1619) rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Ersättningen för arbete ska bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning och med tillämpning av en timkostnadsnorm.
”Hur mycket tid behöver en normalskicklig advokat?”
En utgångspunkt vid bedömningen av vad som är skälig ersättning för arbete i ett mål är hur mycket arbete en normalskicklig advokat behöver lägga ner för ett motsvarande uppdrag (se prop. 1996/97:9 s. 192). Att ersättningen ska vara rimlig utifrån målets art och omfattning innebär enligt kammarrättens mening alltid en viss jämförelse med vilken tidsåtgång som ett typiskt mål av det aktuella slaget normalt kräver, samtidigt som hänsyn måste tas till omständigheterna i det enskilda fallet.
De aktuella målen rörde psykiatrisk tvångsvård, vilket är en måltyp som är vanligt förekommande i förvaltningsdomstolarna med givna frågeställningar och ett inte allt för omfattande processmaterial. Samma sak gäller i fråga om det skriftliga materialet som är begränsat och enbart består av handlingar från vårdinrättningen i de aktuella fallen. Det har inte framkommit några särskilda omständigheter som motiverar en större tidsåtgång än vad som kan anses vara normalt i ett mål av aktuellt slag.
Kammarrätten noterar att det av arbetsredogörelsen framgår att biträdet har lagt ned en timma på att ta emot förordnande som offentligt biträde, administrera akt, gå igenom ansökan och skriva till klienten. Processmaterialet i respektive mål som han har behövt sätta sig in i har varit begränsat. Utan att behovet av den nedlagda tiden närmare motiverats framstår en sådan tidsåtgång som väl tilltagen. Den omständigheten att biträdet har tagit upp arbete motsvarande 15 minuter för den muntliga förhandlingen trots att den endast pågick i tio minuter måste också beaktas. Mot bakgrund av det ovan redovisade finner kammarrätten att biträdet är skäligen tillgodosedd med den av förvaltningsrätten beviljade ersättningen. Överklagandet ska därför avslås.
Gratis nyhetsbrev om rättsfall , juridik och näringsliv från Dagens Juridik – klicka här