”Kavla upp för era företagshemligheter!”

KRÖNIKA – av Jenny Lundberg, specialist partner vid Hannes Snellman.

Det händer allt för ofta att vi får samtal från en person på ett klientföretag där de upptäckt att en före detta anställd i samband med att han eller hon gått vidare till en konkurrerande verksamhet också tagit med sig viss företagskänslig information. Det är inte heller särskilt ovanligt att planeringen av den konkurrerande verksamheten har påbörjats under den tid personen fortfarande var anställd i företaget.

Två saker kan sägas om den situationen i allmänhet: det är mycket känslor iblandade och i en övervägande majoritet av fallen tror företaget sig också vara skyddat. De ringer därför till oss inte så mycket för att fråga om de bör driva frågan vidare utan hur nästa steg ser ut, dvs. man utgår helt enkelt ifrån att man har lagen på sin sida och en seger i en framtida rättsprocess i sikte. Grunden för den uppfattningen är generellt baserat på följande två antaganden

1) ”Så kan de ju inte få göra, det är ju vår information!” och

2) ”Vi är ju skyddade, vi har både värvningsförbud och konkurrensförbud i våra anställningsavtal”.

Så låt oss då uppehålla oss en stund kring de här två påståendena. Det står helt klart att många företag inte känner till att deras känsliga information är oskyddad. Det hänger i förvånansvärt många fall ihop med det faktum att man inte ens vet om vilken information man har som är skyddsvärd. Men än vanligare är att man saknar kunskap om vad lagen kräver för att informationen ska anses vara skyddad.

Företaget måste vidta aktiva åtgärder för att skydda informationen i fråga. Vad som utgör aktiva åtgärder varierar men i den bästa av världar är den både tekniskt åtkomstskyddad, täckt av en intern policy som anger hur den får hanteras och dessutom kompletterad med en praktisk tillämpning i vardagen som återspeglar just den policyn. Att anställda borde förstå att information utgör en företagshemlighet räcker inte på långa vägar. Dessutom uppstår många gånger svåra gränsdragningsproblem rörande vad som faktiskt utgör en företagshemlighet och vad som är allmänt yrkeskunnande som den anställde tillgodogjort sig under sin anställning vid företaget och därför normalt sett är fri att använda i andra sammanhang.

När det kommer till konkurrensförbud finns det en överhängande risk för att de bedöms ogiltiga, i huvudsak för att den här typen av bestämmelser är omgärdade av oerhört specifika rekvisit som företag ofta inte känner till. Chansen att ett värvningsförbud i ett anställningsavtal bedöms giltigt är betydligt större men medför också andra praktiska utmaningar. Ofta kräver den bevisföringen inblandning av både anställda och kunder och det ska nog mycket till innan ett företag vill belasta sina kunder genom att blanda in dem i en utredning som kulminerar i en potentiell rättstvist.

Så vårt svar på den här typen av förfrågningar är ofta nedslående och låter sig enklast sammanfattas som: ni har inte varit lika skyddade som ni har trott. För de (fåtal) företag som väljer att driva den här typen av processer uppdagas snart nya hinder som att bevisläget ofta är otroligt svårt och att, om man lyckas ta sig förbi bevisläget, den ekonomiska ersättningen att vänta sällan är heltäckande. Det är helt enkelt inte ekonomiskt försvarbart att driva den rättsliga processen. Och det är inte många företag som har lyxen att driva en osäker domstolsprocess enbart för att kunna statuera ett exempel.

Så vad ska man då som företag egentligen göra? Slutsatsen i den delen är tydlig: lagen räcker inte till och de rättsliga verktygen är förhållandevis verkningslösa. Företag måste därför börja jobba mer preventivt. Identifiera sina mest företagskritiska tillgångar. Vidta aktiva åtgärder för att skydda dem. Inte nöja sig med tandlösa policydokument som inte efterlevs. Kräva mer av de anställda. För det går inte att förhålla sig passiv i väntan på att lagstiftare och rättstillämpare förhoppningsvis ska tillhandahålla en bättre verktygslåda.

Det gäller att tydligt sätta sig in i hur spelreglerna faktiskt ser ut och vara bättre rustad för de förutsättningar som faktiskt råder. Eller med en mer populärkulturell liknelse: förberedelserna och innehållet i den egna packningen ser rimligen olika ut beroende på om du ska på överlevnadsäventyr på Fiji eller i Haparanda. Fiskenät och solkräm är lika lite att hänga i julgranen om det som egentligen behövdes var en långärmad fleecetröja och myggspray som ett felaktigt antagande om den egna informationens skyddsnivå och värdet av konkurrens- och värvningsförbud i de anställdas avtal.

Jag säger det igen: ni är inte skyddade. Kavla upp ärmarna och vaccinera er verksamhet mot intrång. Och gör det för all del på arbetstid.