Av advokaterna Camilla Wikland och Amanda Mikaelsdotter. Båda vid Hope Advokater.
Nu är vi återigen på resande fot. På väg upp till Norrland för ytterligare en förhandling som vi redan i förväg vet i stora delar kommer gå ut på att höra hur motparten, statliga Vattenfall, ifrågasätter vår klients trovärdighet utan grund.
Det är lätt när man reser genom vårt minst sagt avlånga land (som vi idag förövrigt informerats om är Europas femte största) att förundras över naturen. Säga vad man vill om södra Sverige, men desto högre upp man kommer ju mer spektakulär blir naturen. Som att den breder ut sig, kämpar för att hålla människans oåterkalleliga spår borta och tydligt markerar att den faktiskt var här först.
Vi är på väg till en plats som tidigare var en av alla orörda fjällmiljöer. Mellan sjöarna Abelvattnet och Bleriken, med fjäll som tornar upp sig omkring, slingrade sig tidigare en grund bäck. En plats som sedan generationer tillbaka varit avgörande för renskötseln i den sameby vars marker vi är på väg till. Där renarna obehindrat kunde ta sig över bäcken på sin väg mellan sommar- och höstbetet. Platsen som idag är en del av ett pärlband av vattenkraftverk i det uppdämda sjösystem som mynnar ut i Umeälven. Den tidigare porlande bäcken är numera en kanjonliknande utsprängning, livsfarlig för människor och djur att närma sig.
Vattenkraften i Sverige ses som en av de viktigaste förnybara energikällorna och står för 41 procent av landets förnybara energiproduktion. Inte minst mot bakgrund av vattenkraftens utomordentligt stora betydelse borde man kunna förvänta sig att statliga Vattenfall, som tillskansat sig rådighet över delar av samebyns marker, också är beredda att ta ansvar för konsekvenserna av den verksamhet som dom bedriver.
Hade så varit fallet hade vi inte nu, tillsammans med kollegorna Inger-Ann Omma och Per Magnusson, varit på väg till Abelvattnet för att inför hovrättsråden i Svea hovrätt (Mark- och miljööverdomstolen) tillvarata samebyns rättmätiga intressen.
Det aktuella målet har sin upprinnelse i miljöprövningar som påbörjades redan på 60-talet. En sak är särskilt tydlig när man läser de gamla processhandlingarna från den tiden. Den beskrivning av renskötseln och verksamhetens förväntade påverkan på renskötseln som dåvarande representanter för samebyn gav är verklighet för dagens renskötare. Samebyn har allt sedan dess gett en entydig bild av vilken förödande påverkan utsprängningen av området innebär för renskötseln.
Renskötseln är speciell på många sätt. Inte minst på grund av ett av det är en bärande del av samernas kultur. Renskötseln är också speciell såtillvida att kunskapen om renen, deras relation till och användning av naturen och områdenas funktion finns hos renskötarna. Det är inte möjligt att läsa sig till hur renskötseln bedrivs och den ser dessutom olika ut i olika samebyar. Det enda rimliga för att förstå renskötseln är alltså att lyssna på vad renskötarna har att berätta… något som verkar direkt ogörligt för de flesta av de bolag som vill exploatera samebyarnas marker för egen vinning. Det ligger visserligen i den juridiska förhandlingens natur att parterna inte alltid håller med varandra. Av någon anledning är detta dock aldrig så tydligt som när Vattenfall befinner sig på motpartssidan i en process som handlar om påverkan på renskötseln. Efter år av förhandlingar kan vi bara konstatera att den röda tråden i det statliga bolagets processföring är att med alla tänkbara (och otänkbara) medel ifrågasätta samebyarna, och renskötarnas, trovärdighet.
Den nu aktuella processen har pågått sedan år 2006. Allt sedan dess har Vattenfall lagt ansenliga resurser på att försöka motbevisa samebyns beskrivning av renskötseln och verksamhetens påverkan på densamma. Dessutom med sådana medel att samebyn alltså i dagsläget, utöver samebyns egen företrädare tillika advokat, behöver ytterligare tre advokater för att tillvarata renskötselns intressen. Detta mot ett bolag, som om det hade haft minsta rättspatos – och följt sina egna policys om respekt för mänskliga rättigheter – hade erkänt den skada som samebyn lider och, i vart fall, betalat den ersättning som rätteligen kan förväntas och som är det absolut minsta som kan begäras.
På väg upp till hjärtat av samernas marker, till en plats som på grund av det statliga bolagets ingrepp aldrig mer kommer bli sig lik, kan vi bara konstatera; det är i alla fall inte vi som behöver skämmas.
