KRÖNIKA – av Ulrika Rogland, advokat och tidigare åklagare.
När jag arbetade som åklagare hände det att jag och mina kollegor ondgjorde oss över förhör som polisen hade hållit. Det kunde vara för att de var ostrukturerade, men framförallt var det när förhören bestod mer av frågor än av svar. Nu ser jag det tyvärr hela tiden
Jag vet inte när denna förhörstradition började men det känns som att den har tagit över, på vissa enheter
På de enheter som handlägger grövre brott och där resurstilldelningen ser annorlunda ut är förhören på ett helt annat sätt. Här får förhörspersonen berätta och det är svaren som skrivs ner, inte frågorna. Det innebär också ett helt annat bemötande av förhörspersonen än när frågorna är satta sedan innan förhöret och förhörsledaren inte alls anpassar förhöret efter de svar som kommer.
Vid ett förhör som hålls på bästa sätt finns inga fasta frågor utan förhöret är precis som en rättegång ett levande element och frågorna som följer svaren måste anpassas efter de svar man får. Förhörsledaren ska vara lyhörd och följsam. Vänlig, ha tålamod och tid.
Jag vet att verkligheten inte är den bästa för förhörsledarna. De har hög arbetsbelastning och stor tidspress. De tillåts inte lägga den tid de skulle önska på varje ärende och ofta får de inte slutföra sitt ärende innan det lämnas över.
Det är djupt beklagligt men detta får inte gå ut över den hörde. Och jag är dessutom bestämd i min uppfattning att om ett förhör hålls på bästa sätt får man fram mer uppgifter från den hörde, vilket driver utredningen framåt.
Den som får ett bra bemötande är såklart mer benägen att medverka. Detta gäller både målsägande, vittnen och misstänkta.
Att min bestämda uppfattning om hur ett förhör ska hållas delas av andra än mig framkommer när man tittar på hur utredare som handlägger grova brott håller sina förhör. Det ställs öppna frågor och utskriften av dessa förhör består antingen av en utskrift av förhöret i sin helhet- utskrift i dialogform- eller en sammanfattning av förhöret. Sammanfattningen består då av vad förhörspersonen sagt, inte av en massa frågor.
Sättet att bombadera förhörspersonen med frågor och inte bry sig mycket om svaren var ett sätt man tidigare använde på misstänkta som vägrade säga något och ofta då i slutet av utredningen för att de skulle fått möjlighet att uttala sig om relevanta saker.
Nu används den här förhörsmetoden urskillningslöst, det vill säga oavsett vem förhörspersonen är.
Jag vet som sagt inte varifrån denna förhörsmetod kommer men jag hoppas att den försvinner så snart som möjligt så att förhören framöver består huvudsakligen av svar och inte av frågor.
För rättssäkerhetens skull men också för att polisen ska ha ett högt förtroende hos allmänheten.
