Mannen och kvinnan yrkade båda vid Linköpings tingsrätt att de skulle få ensam vårdnad om sin gemensamma son, som idag är två och ett halvt år.
Pappan yrkade i andra hand att den ursprungliga gemensamma vårdnaden skulle bestå och att sonen skulle ha ett växelvis boende hos honom och pojkens mamma. I sista hand yrkade han att sonen åtminstone skulle tillerkännas umgänge med honom.
Mamman åberopade det faktum att att pappan i mars 2011 hade dömts för grov kvinnofridskränkning eftersom han hade misshandlat och hotat henne vid ett flertal tillfällen under flera månaders tid.
Pappan tillbakavisade påståendena och hävdade att han hade blivit oskyldigt dömd.
Tingsrätten konstaterade att det framstod som uppenbart att parterna saknade förmåga att samarbeta och att vårdnaden om sonen därför måste tillerkännas en av dem.
Tingsrätten skrev också i sina domskäl:
”Vid bedömningen av vem som ensam ska utöva vårdnaden, och hos vem S (pojken) därmed ska ha sitt stadigvarande boende, ska S bästa vara avgörande. I S tillvaro finns, och har alltid funnits, bara en förälder. S som nu är ett år och fem månader gammal, har ännu aldrig träffat, eller ens hört talas om P (pappan). Det kan inte komma ifråga att rycka upp S från sitt invanda liv hos M (mamman) och flytta honom till en oklar boendetillvaro hos P. Vårdnaden om S ska sålunda tillerkännas M ensam.”
Tingsrätten fortsatte:
”Med hänsyn till att M och S lever gömda med sekretesskyddade personuppgifter framstår det som i det närmaste omöjligt att på ett för alla berörda säkert sätt praktiskt ordna ett umgänge. Alla sådana arrangemang riskerar därför att medföra en känsla av otrygghet och rädsla hos M och därmed även hos S. Under rådande förhållanden kan det inte anses vara till S bästa att förordna om rätt till umgänge med P.”
Tingsrätten beslutade därför att mamman skulle ha vårdnaden om pojken och att inget umgänge skulle förekomma med pappan.
Göta hovrätt instämde i tingsrättens bedömning och fastställde domslutet.
Foto: TT
