Kan krig någonsin leda till något gott? Ja, kanske. Europarådet med Europadomstolen skapades som en direkt konsekvens av våldet och människoföraktet som de totalitära regimerna initierade och som kulminerade under andra världskriget. Den bärande tanken var att skapa garantier för att det som hände då aldrig skulle kunna upprepas. Europarådet skapades i ruinerna efter förintelsen och fick i uppdrag att bygga upp Europa igen på en solid grund av fred och demokrati.
För 60 år sedan samlades de 58 nationer som då utgjorde Förenta Nationerna för att anta den universella deklarationen om mänskliga rättigheter. Det är en födelsedag väl värd att fira, trots alla tillkortakommanden och brister som finns i det internationella samarbete som såväl FN som Europarådet ägnar sig åt på medborgarnas uppdrag. I europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som tar avstamp i FN-deklarationen sägs i inledningen att regeringarna
”såsom regeringar i europeiska stater vilka besjälas av samma anda och äger ett gemensamt arv i sina politiska traditioner, sina ideal, sin frihet och sin grundläggande rättsuppfattning och är beslutna att vidta de första åtgärderna ägnade att åstadkomma en kollektiv garanti för vissa av de mänskliga rättigheter som angetts i den allmänna förklaringen – har kommit överens om följande;”
Även om ordet tolerans inte förekommer i konventionstexten menar jag att den frekventa referensen till det demokratiska samhället innebär att tolerans och pluralism förutsätts existera eftersom demokrati knappast kan finnas utan mångfald.
Det är i denna anda som Europadomstolen har verkat i snart 50 år. Det ankommer knappast på mig som domare att sätta betyg på hur Domstolen lyckats med sitt uppdrag men låt mig peka på några mål som, enligt mitt tycke, illustrerar hur Domstolen strävar efter att vara just en garant för fred, tolerans och öppenhet. Exemplen jag valt rör kampen mot terrorism, skyddet för yttrandefrihet, religionsfrihet och pluralism.
Redan 1978 uttalade sig Domstolen om gränserna för medlen en stat kan använda i den rättfärdiga kampen mot terrorism. Då handlade det om situationen i Nordirland där IRA var som mest aktiv. Irland anklagade Storbritannien för att ha brutit mot flera av konventionens artiklar då man med hjälp av speciella undantagslagar infört utvidgade möjligheter för statsmakterna att använda sig av diverse tvångsmedel. Det påstods att häktade torterats och diskriminerats på grund av sin politiska uppfattning. Storbritannien fälldes visserligen för att ha brutit mot det absoluta förbudet mot tortyr, men friades intressant nog vad gällde anklagelsen att ha frihetsberövat människor utan laglig grund genom att ha ”överutnyttjat” sin möjlighet till avvikelse i nödläge. Domstolen konstaterade att de nationella myndigheterna är bättre placerade än en internationell domstol för att bedöma vad som behövde göras för att skydda medborgarna och trygga nationens överlevnad. Det är viktigt att konstatera att ett land (Irland) vänt sig till Domstolen för att få sin konflikt med ett annat land (Storbritannien) löst. Genom att välja den rättsliga vägen istället för en väpnad konflikt har staterna visat att de ser Domstolen som en garant för fred.
I ett antal avgöranden rörande kampen mot terrorn i olika delar av världen har Domstolen senare understrukit att hur svårt det än är så måste staterna nogsamt avväga behovet av våld och repression mot kravet på processuella garantier för den som är misstänkt, även för det mest avskyvärda brott, för att inte gå längre än vad som är absolut nödvändigt.
När det gäller yttrandefrihet så har Domstolen många gånger upprepat att yttrandefriheten är en förutsättning för demokrati. I ett öppet och tolerant samhälle skall det inte finnas några ämnen som är tabu. I målet Erdost mot Turkiet hade staten ingripit mot Erdost, som skrivit en bok som påstods innehålla separatistisk propaganda som hotade staten Turkiets existens. Boken beslagtogs och Erdost dömdes till fängelse och böter. Domstolen konstaterade att det som stod i boken inte motiverat en sådan kraftfull reaktion från statsmakterna. Yttrandefrihet bidrar till fredlig samexistens och tolerans och får inte begränsas i onödan.
Men yttrandefriheten är inte utan gränser. Vissa yttranden kan i sig underminera grundvalarna för demokratin och då är det berättigat att reagera. Rasism och främlingsfientlighet är svårt att förena med tolerans. Men det går. Domstolen väljer ibland att lägga större vikt vid pressens frihet än rätten att inte bli diskriminerad på grund av ursprung som i målet Jersild mot Danmark. I ett öppet och tolerant samhälle måste alla ämnen kunna ventileras eftersom en motsatt strategi skulle kunna leda till uppkomsten av antidemokratiska rörelser. Men gränsen går vid så kallat ”hate speech”. Att uppmana till våld mot en individ eller en grupp är inte acceptabelt och då måste de nationella myndigheterna ha ett större manöverutrymme, som Domstolen konstaterade i Surek mot Turkiet.
Yttrandefriheten får inte användas i syfte att underminera de värden som konventionen vilar på. Sålunda var det inte tillåtet för den franske filosofen Roger Garaudy att förneka förintelsen av judar i Nazityskland. Att förneka de brott mot mänskligheten som ägde rum är en av de alvarligaste formerna av rasism och förtal.
Politisk frihet kan begränsas utan att konventionen kränks. I målet Refah Partisi mot Turkiet fann Domstolen att författningsdomstolens upplösning av ett politiskt parti var motiverad och lagenlig. På en rad punkter stred partiprogrammet mot de grundläggande värdena i konventionen varför sanktionen (upplösning av partiet) inte varit oproportionerlig. Domen kom 2003 och nu har en liknande situation uppstått i Turkiet. Förhoppningsvis löses konflikten på hemmaplan utan att Domstolen behöver ta ställning i ytterligare ett politiskt oerhört känsligt mål.
I Leyla Sahin mot Turkiet var det också fråga om politiskt brännstoff. En kvinnlig medicinstuderande hade nekats tillträde till universitetet då hon vägrade att ta av sig sin huvudduk, som hon bar av religiösa skäl. Domstolen fann att åtgärden att förbjuda denna typ av huvudbonad på universitetsområdet hade stöd i lag och vilade på principen om sekularism och jämlikhet. Eftersom universiteten skall främja pluralism och jämställdhet var ett förbud inte onaturligt. I den speciella turkiska kontexten där huvudbonaden av många också uppfattas som en symbol för en fundamentalistisk samhällssyn på religiös grund hade staten, i Domstolens ögon, inte överskridit sitt manöverutrymme och ingreppet i Leyla Sahins frihet betraktades som proportionerligt.
De fall som här nämnts rör olika länder och skilda företeelser i samhällslivet. Men de har ändå det gemensamt att de kan ses som exempel på hur Domstolen försöker uppmuntra tolerans och bekämpa våld i syfte att bevara freden. Domstolen kritiseras ibland för att vara alltför passiv och tolerant när den borde vara med aktivistisk och sträng. Andra åter menar att Domstolen lägger sig i staternas interna angelägenheter på politikernas eller rentav medborgarnas bekostnad. Vi är inte rädda för den kritiken. Det hör till sakens natur att om vi skall ha någon möjlighet att lyckas med att använda skyddet av de mänskliga rättigheterna och de fundamentala friheterna i toleransens och fredens tjänst så duger det inte att vara feg.
Strasbourg Valborgsmässoafton 2008
Elisabet Fura-Sandström
