Tingsrätten beaktar att Högsta domstolen, HD, i NJA 2010 s. 168 I och II prövat huruvida åtal för grovt skattebrott ska avvisas på grund av att respektive tilltalad tidigare påförts skattetillägg genom i förvaltningsrättslig ordning fattade beslut. HD fann då att det saknades ”klart stöd” för att underkänna det svenska systemet med två förfaranden.
Tingsrätten finner att EU-rättsliga bestämmelser nu ska ligga till grund för bedömningen. Medlemsstaterna ska följa såväl unionsrätten som dess allmänna rättsprinciper. Bland dessa återfinns förbudet mot dubbelbestraffning, som återfinns i såväl artikel 50 i EU-stadgan, som genom att Lissabonfördraget trädde i kraft i december 2009 fick samma ställning som fördragen, liksom i artikel 4 i det sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen.
Tingsrätten konstaterar även att det finns en ambition att ansluta EU till Europakonventionen samt att Europakonventionen redan har en ställning som rättskälla i EU-rätten.
Tingsrätten menar, med hänsyn till principerna om EU-rättens företräde och direkta effekt, att utrymmet för att tillämpa en sådan restriktiv ordning som kravet på klart stöd innebär är, i stort sett är obefintligt och att kravet inte är förenligt med EU-rätten.
Tingsrätten beslutar nu att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen samt vilandeförklarar målet i avvaktan på EU-domstolens beslut.
Tingsrätten vill ha svar på fem frågor. Bland annat vill tingsrätten ha svar på om kravet på ”klart stöd” för åsidosättande av nationella bestämmelser är ett sådant villkor som är förenlig med EU-rätten. Vidare vill tingsrätten veta om ”ett upptagande till prövning av ett åtal om skattebrott omfattas av förbudet mot dubbelbestraffning i artikel 4 i det sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen och artikel 50 i EU-stadgan, när den åtalade tidigare påförts en i ett administrativt förfarande bestämd ekonomisk påföljd (skattetillägg) i anledning av samma oriktiga uppgiftslämnande”.
