Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Står rättfärdighet i motsatsställning till juridisk korrekthet – är det verkligen antingen eller?”

Debatt
Publicerad: 2014-06-12 08:18

DEBATT/REPLIK – av Gunnar Brolin, advokat och doktorand vid Uppsala universitet

 

När advokat Göran Ramberg i en debattartikel i Dagens Juridik den 9 juni gör gällande att domare inte skall ta ställning till vad som är rättfärdigt – utan till vad som är juridiskt – så gör han det med avstamp i min krönika den 20 maj 2014. Vilket ger mig anledning att reagera och polemisera.

Så som framgår redan av titeln, så gör advokat Ramberg gällande att i valet mellan en rättfärdig dom och en juridiskt korrekt dom så är det, enligt hans mening, egentligen inget val. Och ställer man upp det som ett motsatspar på sådant sätt, så är det kanske inte så mycket att diskutera. Men står rättfärdighet i motsatsställning till juridisk korrekthet? Är det verkligen ett antingen eller?

Jag gör gällande att rättfärdighet och juridisk korrekthet är två skilda parametrar. Det finns inget som säger att en juridiskt korrekt dom måste vara orättfärdig eller att en rättfärdig dom måste vara juridiskt inkorrekt. Istället är det frågan om två skilda förhållanden som dock båda har betydelse. Det medför att vi har fyra olika möjliga situationer (vilka kan ställas upp i en så kallad matris):

  • Juridiskt korrekt och rättfärdig;
  • Juridiskt korrekt och orättfärdig;
  • Juridiskt inkorrekt och rättfärdig; samt
  • Juridiskt inkorrekt och orättfärdig.

En dom som är juridiskt korrekt och rättfärdig torde sannolikt alla kunna acceptera. Absoluta flertalet torde därtill hålla med om att en dom som är juridiskt inkorrekt och orättfärdig inte är någonting som kan accepteras.

Men vi har ytterligare två tänkbara situationer som är väl värda att fundera över: juridiskt korrekt men orättfärdig och juridiskt inkorrekt men rättfärdig.

Ingen av dem är egentligen – dock av något olika skäl – acceptabla. Samtidigt innehåller båda fallen förhållanden som gör att de (till nödfalls) kan accepteras. Båda är dock otillfredsställande. De skaver.

Således, det faktum att en dom inte är rättfärdig spelar roll för acceptansen, på samma sätt som det faktum att den inte är juridiskt korrekt spelar roll. Redan av denna relativt enkla analys kan man konstatera att man faktiskt inte kan bortse från det ena eller det andra. Sedan finns det betydligt mer djuplodande rättsfilosofiska analyser, men jag skulle fortfarande göra gällande att man inte kan bortse från den ena eller den andra.

Det räcker inte med att enbart konstatera att ”lagstiftaren säger att …” (och jag misstänker att de, som kan sin rättsfilosofi, nu inser att jag inte instämmer i alla delar av den skandinaviska realismens läror, särskilt inte vad avser de mer extrema följderna av densamma).

En viktig anledning till detta är att vad som definieras in i rättfärdighet. Är det enbart en fråga om obevisbara, moraliska utsagor eller är det en fråga om att kunna motivera – rättfärdiga – ett slut på ett mer omfattande sätt än att enbart säga ”lagstiftaren säger att …”. till exempel finns det övergripande principer och i sådant fall, vad är dessa övergripande principer och hur påverkar de?

Egentligen alla erkänner idag de grundläggande mänskliga rättigheterna – åtminstone i princip, sedan kan den faktiska effekten diskuteras. Men det som gör dessa rättigheter till en övergripande princip är inte beroende hur de är instiftade eller av vem (”lagstiftaren säger att …”), utan att de innehåller en grundläggande humanistisk – moralisk – syn på hur man skall förhålla sig till sina medmänniskor, som har en sådan tyngd att vi inte kan bortse från den.

Men detta med övergripande principer måste inte ligga på en så hög nivå som de mänskliga rättigheterna. Jag minns en bolagsrättslig diskussion från 90-talet, där den ena parten hänförde sig till allmänna civilrättsliga principer och den andra parten svarade med att dessa principer inte ingår i aktiebolagsrätten, varför man inom det aktiebolagsrättsliga område skulle utveckla egna rättsfigurer, helt utan hänsyn till vad som kunde tänkas förekomma inom andra (närliggande) rättsområden. Men argumentet var ju att dessa allmänna civilrättsliga principer torde vara av sådan natur att de ger en vägledning om vad som är rätt och rimligt även inom det mer snäva rättsområdet.

Vid ett helt annat tillfälle var jag inbegripen i en diskussion angående bodelning – typisk familjerättslig fråga – varvid jag argumenterade med åberopande av allmänna avtalsrättsliga principer. Motargumentet var att vad jag anförde inte gick att utläsa ur Äktenskapsbalken – ett korrekt påstående, men som missade poängen att i dessa allmänna avtalsrättsliga principer ingick ställningstagande om vad som kunde vara rätt och rimligt, som hade bäring på den aktuella familjerättsliga frågan.

Göran Ramberg är uppenbarligen kritisk mot de som ”på ett tidigt stadium av överläggningarna till dom resonerade utifrån vad som var skäligt”, ett förfarande han tillskriver de underrättsdomare som han har suttit tillsammans med. Det får mig att tänka på det gamla talesättet att ”häradsrätter dömer rätt med fel motivering och hovrätter dömer fel med rätt motivering”.

Dömande verksamhet är inte och bör inte vara ett mekaniskt framläggande av omständigheter, varefter svaret framträder i likhet med bilden som sakta framträder när man lägger ett pussel. Om så skulle vara fallet, hur skall man då kunna tillämpa alla de lagregler som innehåller skälighets-/oskälighetsrekvisit, t ex 36 § Avtalslagen? Det är ingen pusselbit med en färdig, fastställd form.

Sedan kan man ju, i och för sig, fråga sig hur vana svenska jurister är att argumentera på detta sätt, med åberopande av mer övergripande principer, med argumentation om vad som är rätt och rimligt i samband med lagtolkning – och så vidare.

Minns Malexanderdomen, när en målsägande ställde sig upp och läste ett brev, ställt till de tilltalade, med starkt moraliskt laddade argument. Det förekom kraftiga ifrågasättande om det verkligen var tillåtet att göra så. De flesta jurister (åtminstone bland dem jag talade med) erkände nog att, strikt formellt, fick en målsägande hålla en plädering, men att en sådan moraliskt laddad plädering ändå inte var riktigt ”comme il faut” – ”så gör man inte”.

Vilket leder till advokat Göran Rambergs uttalande, att det skulle vara principiellt fel att behöva komplettera den ordinarie juridiska argumentationen med en mer övergripande argumentation som har utgångspunkt i frågor om vad som är rätt och rimligt. Varför då?

Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se

Dela sidan:
Skriv ut: