”Orimligt att utlänningar som arbetar i Sverige inte anses bosatta här – får ingen rättshjälp”

DEBATT – av advokaten Kristina Ahlström

Rättshjälpsnämndens tolkning av uttrycket bosatt innebär att personer som lagligen vistas i Sverige och som utnyttjas av arbetsgivare inte kan få rättshjälp. De kanske saknar inkomst för att de inte får rätt lön för sitt arbete, kanske ingen lön alls.

Härigenom kan oseriösa arbetsgivare fortsätta att utnyttja människor i strid med svensk lag och skapa en osund konkurrens. Är detta rimligt och är det ens rätt?

Rättshjälp
Rätten till rättshjälp är en viktig förmån för personer som inte själva har ekonomiska förutsättningar att betala för ett juridiskt ombud i rättsliga tvister. Till exempel för att kräva rätt lön av sin arbetsgivare.

Utländska medborgare som inte är eller har varit bosatta i Sverige kan få rättshjälp endast om det finns särskilda skäl. Detta framgår av 12 § rättshjälpslagen.^[1]

Utländska medborgare som har varit eller är bosatta i Sverige kan få rättshjälp i samma omfattning som svenska medborgare. Ansökan om rättshjälp prövas av Rättshjälpsmyndigheten vars beslut kan överklagas till Rättshjälpsnämnden.

Uttrycket bosatt är således central vid prövning av rättshjälp för en utländsk medborgare. Nyligen fick jag anledning att fundera över detta begrepp.

Första kontakten med Rättshjälpsmyndigheten
Rättshjälpsmyndigheten hade avslagit en ansökan om rättshjälp med motivering att sökanden, som inte var svensk medborgare, varken var eller tidigare hade varit bosatt i Sverige och att det inte fanns särskilda skäl för rättshjälp.

Eftersom jag uppfattade att personen var bosatt i Sverige blev jag förvånad och ringde till myndigheten för att fråga hur de tolkade uttrycket bosatt. Jag fick till svar att det påverkades av frågan om uppehållstillstånd. Handläggaren hänvisade till ett beslut av Rättshjälpsnämnden från 2018.

Beslut 19 mars 2018 av Rättshjälpsnämnden, dnr 2018/010
Av detta besluts recit framgick bland annat att klaganden tillbringande sin dygnsvila i Sverige och planerade att göra så tills vidare. Han hade en öppen ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd.

Nämnden avslog överklagandet med följande motivering:

”Av vad som framkommit i ärendet finner Rättshjälpsnämnden att X varken kan anses vara eller ha varit bosatt i Sverige. Det finns inte heller särskilda skäl för att rättshjälp ska beviljas.”

Nämndens beslut kan inte överklagas och beslutet vann därefter laga kraft.

Beslutet gav mig ingen förklaring till varför nämnden inte ansåg att klaganden var bosatt i Sverige.

Var det för att nämnden inte trodde på uppgifterna som klaganden lämnat? Var de uppgifter som klaganden lämnat inte relevanta? Om de lämnade uppgifterna inte var relevanta, vad är relevant för att bedöma om man är bosatt i Sverige vid en prövning om rätt till rättshjälp?

Nämndens beslut kan i och för sig sägas vara motiverat, men inte klargörande. Jag förstod fortfarande inte varför klaganden inte ansågs bosatt i Sverige. De uppgifter som angetts i beslutet kommenterades inte alls i nämndens skäl för sitt beslut.

Andra kontakten med Rättshjälpsmyndigheten
Jag ringde återigen till handläggaren vid myndigheten och sa att det beslut jag fått ta del av inte gav någon vägledning. Då fick jag ett till beslut av nämnden, nu från 2005.

Beslut den 5 september 2005 av Rättshjälpsnämnden, Dnr Ö 75/2005

I detta beslut utvecklade nämnden sin motivering: ”I första hand skall den rättssökande anses vara bosatt där han eller hon bedöms vara bosatt enligt folkbokföringslagen (se prop. 1972:4 sid. 314). Det synes såsom att X på lagliga grunder inte är folkbokförd i Sverige varför hon inte heller kan anses bosatt här enligt folkbokföringslagen. Då det i ärendet inte har framkommit något som ger skäl att frångå nämnda huvudregel avseende bosättning krävs särskilda skäl för att rättshjälp skall beviljas (min kursivering).”

Nämnden ansåg att några sådana skäl inte anförts och avslog därför överklagandet.

Men hur stämmer detta med vad som står i den angivna propositionen s. 314?

Prop. 1972:4 med förslag till rättshjälpslag m.m.
I specialmotiveringen till den tidigare 8 § rättshjälpslagen som numera är ersatt av 12 §, finns följande mening på s. 314:

”Vid avgörande av frågan var en rättssökande skall anses bosatt torde ledning få sökas i bestämmelserna i folkbokföringsförordningen (min kursivering).”

Detta är inte detsamma som nämnden påstår i sitt beslut att förarbetena ger stöd för. Något annat på s. 314 som gäller detta kan jag inte se. Det vill säga förarbetena anger att man kan tolka uttrycket bosatt i rättshjälpslagen med vägledning av hur man tolkar uttrycket bosatt i folkbokföringsbestämmelserna.

 Men nämnden anger att det i propositionen står att den rättssökanden ska anses vara bosatt där hon bedöms bosatt enligt folkbokföringslagen.

Nämnden drar slutsatsen att den som inte på lagliga grunder är folkbokförd i Sverige inte heller kan anses bosatt här enligt rättshjälpslagen. Men det måste anses som en väl extensiv tolkning av uttrycket bosatt i rättshjälpslagen, om det inte till och med kan anses innebära att nämnden inskränkt lagbestämmelsen genom sitt beslut.

Mot bakgrund av som sägs i den allmänna motivering i propositionen är nämndens slutsats än mer förvånande:

För utlänningar finns det uppenbarligen ett speciellt behov av hjälp i rättsliga angelägenheter. Åtskilliga av de problem som möter invandrare torde röra deras kontakt med myndigheter av olika slag.

Det finns alltså skäl att utvidga rättshjälpen till utländska medborgare. En förutsättning bör dock vara att vederbörande är bosatt här i riket och frågan är om angelägenhet som har anknytning hit.

En sådan ordning överensstämmer i huvudsak med vad som nu gäller för statslösa och politiska flyktingar.^[2]

Folkbokföring
Folkbokföring innebär fastställande av en persons bosättning.^[3] Den som efter inflyttning anses vara bosatt i Sverige ska folkbokföras. En person anses bosatt här i landet om hen kan antas komma att regelmässigt tillbringa sin nattvila eller motsvarande vila (dygnsvilan) i landet under minst ett år.^[4]

Till denna huvudregel finns det undantag för exempelvis en utlänning som måste ha uppehållstillstånd för att vistas i Sverige och de som tillhör främmande makts beskickning.^[5] 

Det handlar således om undantag från folkbokföring, inte om att dessa personer inte ska anses bosatta här i Sverige.

Tolkningsstöd i förarbeten
Stöd för att tolka lagtext kan finnas i förarbeten som propositionen till lagen. Det handlar om att få en vägledning vid tolkningen av lagtexten, inte att ge en lagtext en nytt innehåll. Uttrycket folkbokföring är mer inskränkt än uttrycket bosatt, eftersom det finns undantag för folkbokföring för de som är bosatta i Sverige.

Om lagstiftaren avsett en sådan begränsning som Rättshjälpsnämnden anser finns, borde det kommit till klart uttryck i lagtexten. Det är därför inte rimligt att göra en sådan tolkning som Rättshjälpsnämnden gör.

Yttrande från JK 28 januari 2019
Två avslagsbeslut av Rättshjälpsmyndigheten har överklagats till Rättshjälpsnämnden, som i sin tur bett JK att yttra sig över överklagandena, och då särskilt om 12 § rättshjälpslagen. Den 28 januari 2019 har JK yttrat sig i båda dessa ärenden. JK anför:

”Avgörande för var en rättssökande ska anses vara bosatt är i första hand var han eller hon ska anses bosatt enligt folkbokföringslagen. I undantagsfall anses dock omständigheterna i det enskilda fallet medföra en annan bedömning.”

JK refererar till Cecilia Renfors med fleras kommentar till Rättshjälpslagen, som i sin tur hänvisar till samma sida i proposition som Rättshjälpsnämnden gjorde 2005: prop. 1972:4 med förslag till rättshjälpslag m.m.

JK:s beskrivningen av rättsläget är något annorlunda än hur uttalandena i propositionen formulerats om att vid avgörande av frågan var en rättssökande ska anses bosatt: ”torde vägledning få sökas i bestämmelser om folkbokföringsförordningen.”

JK anför vidare:

”Den som efter inflyttning anses vara bosatt i Sverige ska folkbokföras enligt 3 § folkbokföringslagen. En person anses vara bosatt i Sverige om han eller hon kan antas komma att regelmässigt tillbringa sin dygnsvila i landet under minst ett år. En utlänning som måste ha uppehållstillstånd för att få vistas i Sverige, får som huvudregel folkbokföras endast om detta villkor är uppfyllt (se 4 § folkbokföringslagen).”

I båda ärendena hade klaganden haft uppehålls- och arbetstillstånd under en längre tid än ett år samt haft ett förvärvsarbete i Sverige. De folkbokfördes i Sverige den 30 november 2011 respektive 26 augusti 2015. På dessa grunder ansåg JK att klagandena fick anses ha varit bosatt i Sverige i den mening som avses i 12 § rättshjälpslagen.

JK överlämnade dock frågan om övriga förutsättningar för att bevilja rättshjälp är uppfyllda.

Motivering av beslut
Den nya förvaltningslagen gäller från den 1 juli 2018 och var således inte gällande när Rättshjälpsnämnden fattade sina beslut 2005 och i mars 2018. Men frågan är om nämndens motivering är i enlighet med vad som gällde tidigare om motivering av beslut. Har man egentligen angett skälen för sitt beslut?

Enligt 32 § i den nya förvaltningslagen ska från och med den 1 juli 2018 ett beslut som huvudregel numera innehålla en klargörande motivering. En sådan motivering ska innehålla uppgifter om vilka föreskrifter som har tillämpats och vilka omständigheter som har varit avgörande för myndighetens ställningstagande.^[6]

Om Rättshjälpsmyndigheten och Rättshjälpsnämnden fortsätter att ange så kortfattade skäl för sina beslut som tidigare anser jag inte dessa myndigheter följer förvaltningslagens krav på klargörande motivering. Hur ska jag veta vilka uppgifter som är relevanta? Vad ska jag säga till en utländsk medborgare som vänder sig till mig i en rättslig tvist? När kan hen få rättshjälp?

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik – klicka här