KRÖNIKA – av Ulrika Rogland, tidigare domare och åklagare som nu arbetar som advokat och målsägandebiträde med fokus på brott mot barn, relationsvåld, sexualbrott och hedersvåld.
Förra veckan tränade jag åtta pass. Åtta hårda pass, boxning mot säck, spinning, crossfit. Jag skriver inte detta för att skryta utan för att det är ett mått på den frustration jag känner
Frustration över barn som dödar och dödas (hur hamnade vi här?)
Frustration över att dessa barn av vissa beskrivs som onda istället för vad de rätteligen är, barn som utsätts
Frustration över den politiska stämningen i landet som steg för steg tagit oss till en plats där man nu vill sänka åldern för straffmyndighet och sätta barn i fängelse
Frustration över omöjligheten att förutse utgången i vårdnadsmål
Frustration över de fördomar som fortfarande råder angående vårdnadsmål- fördomar om att även när det förekommer uppgifter om våld eller övergrepp så är det en ”konflikt”.
Frustration över det orimliga i de höga straffen för narkotikabrott i jämförelse med de relativt låga straffen för våldsbrott
Frustration över svårigheterna att bedöma vad som är bäst för barn
Frustration över att kvinnor och barn fortsätter utsättas för våld och övergrepp
Och utöver det frustration och sorg över de krig som pågår och miljökrisen i vår värld
Frustration men inte uppgivenhet.
Inte än.
Vid pennan – Ulrika Rogland, på väg mot ett nytt träningspass
