I en dom om klander av bodelning dömde Kalmar tingsrätt en man att betala 290 000 kronor till sin ex-fru enligt vanliga bodelningsregler. Mannen och kvinnan hade gift sig slutet av 1997 och tagit ut skilsmässa våren 2005.
Bekantskapen hade inletts utomlands och mannen ska då bland annat ha köpt sex av kvinnan vid några tillfällen.
Under äktenskapet hade makarna umgåtts tidvis men endast bott tillsammans under ett par månader och mannen – som i princip hade stått för hela värdet av det så kallade nettogiftorättsgodset – ansåg att bodelningen borde jämkas.
Bodelningsförrättaren instämde i att en likadelning skulle vara oskälig och kom fram till att endast en femtedel av giftorättsgodset skulle delas. Han konstaterade att äktenskapet visserligen hade varat i över fem år men att ex-frun tillbringat lejonparten av tiden utomlands och att hon – till skillnad från sin ex-make – inte hade tillfört någonting av ekonomiskt värde utan tvärtom erhållit stora summor pengar från honom.
Med hänsyn till frånvaron av ”samliv under äktenskapsliknande förhållanden” var det enligt bodelningsförrättaren rimligt med en jämkning.
Tingsrätten underströk att jämkning ska komma i fråga endast i undantagsfall och då när det främst gäller kortvariga äktenskap där en likadelning framstår som oskälig – inte minst när det gäller fall där en av makarna fört in värdefull egendom i boet.
Enligt tingsrätten skulle dock jämkning normalt inte ske när det – som i det aktuella fallet – var fråga om ett äktenskap som varat längre än fem år.
Bodelningsförrättaren hade enligt tingsrätten också infört en jämkningsfaktor som saknar stöd i lagen – någonting som tingsrätten ansåg att man nog borde vara försiktig med. Att gradera äktenskap efter hur mycket ”äktenskapsliknande samliv” som förekommit skulle medföra avsevärda svårigheter.
Tingsrätten skrev i sina domskäl:
”Rent principiellt framstår det också som tveksamt att vid jämkningsprövningen gradera äktenskapet efter hur mycket ’äktenskapsliknande” samliv som förekommit. Fördelen från bevissynpunkt med samlevnadsformen äktenskap i kommande processer om parternas förhållanden är ju – i motsats till exempelvis samboförhållanden – att man lätt kan konstatera när äktenskapet ingicks och när det upphörde. Och det är parterna själva som bestämmer dessa tidpunkter.”
Tingsrätten fortsätter:
”Om man ska krångla till dessa enkla förhållanden genom att införa krav på något slags ’sängkammarstatistik’ bör nog lagstiftaren först få ta ställning.”
Tingsrätten slog därmed fast att jämkning inte skulle ske även om man ansåg att bedömningen skulle kunna bli en annan i fråga om renodlade så kallade skenäktenskap.
Mannen överklagade till Göta hovrätt och hävdade bland annat att kvinnan utnyttjat hans naivitet och att han hade blivit ”sol- och vårad” av henne – samt att hon hade lurat honom att under flera år betala underhåll för ett barn som visade sig inte var hans.
Hovrätten anser i och för sig att betalningen av underhållet bekräftas av utredningen men anser samtidigt att det är svårt att dra mer långtgående slutsatser om parternas egentliga avsikter med äktenskapet.
Hovrätten delar huvudsakligen tingsrättens inställning när det gäller frågan om jämkning men anser samtidigt inte att jämkning ska uteslutas när det gäller något längre äktenskap där en ekonomisk gemenskap mellan makarna saknas.
I det aktuella fallet handlar det enligt hovrätten inte om någon sammanflätning av parternas ekonomi. Det förhållandevis korta faktiska samboendet och frånvaron av egentlig ekonomisk gemenskap talar också med avsevärd styrka för att en likadelning av giftorättsgodset skulle vara oskälig, enligt hovrätten.
Jämkningsregeln är dock en undantagsregel och det är enligt hovrätten viktigt att makar vid giftermål kan känna sig trygga i de ekonomiska förutsättningar som finns för äktenskap. Mannen hade dessutom kunnat upprätta ett äktenskapsförord – någonting som han dock avstått ifrån.
Redan i samband med att mannen gifte sig med kvinnan måste han, enligt hovrätten, ha förstått att han var den ekonomiskt starkare parten. Han måste också ha insett att kvinnan – som skulle flytta till ett nytt land utan att kunna språket och utan att ha arbete – skulle hamna i en stark beroendeställning till honom varvid hans egen ekonomi skulle utgöra basen för hennes vistelse i Sverige under åtskilliga år framöver.
Hovrätten anser sammantaget – och trots det korta verkliga sammanboendet – att det inte kan anses oskäligt att mannen får dela med sig av de tillgångar som han fört med sig in i äktenskapet. Den så kallade skifteslikviden kan heller inte anses så stor att resultatet av den anledningen skulle vara oskäligt. Det saknas därför tillräckliga skäl för jämkning.
Hovrätten fastställer därför tingsrättens dom.
Foto: Henrik Montgomery/Scanpix
