Polisen har varit samhällets främsta verktyg när romerna allvarligt har kränkts och diskriminerats under 1900-talet. Rättsvidriga polisiära razzior genomfördes och romerna registrerades och förföljdes som judarna i Nazisttyskland. Statliga utredningar kan berätta. Nu läggs till det Skånepolisens kartläggning och registrering av romer.
I Europa har under 1900-talet – förutom judarna – ingen annan etnisk grupp varit mer utsatt för övergrepp och kränkande behandling. Från 1923 kan samhällets attityd mot romerna beskrivas med följande citat ur en offentlig utredning:
”Då zigenarnas inordnande hos oss synes vara ett olösligt problem, är enda utvägen att på ett eller annat sätt få dem ur landet. Då de flesta av dem torde vara svenska undersåtar … kan deras försvinnande ur landet icke nås på annat sätt, än att så starka inskränkningar läggas på deras rörelsefrihet, att de finna med sin egen fördels förenligt att lämna landet …”. SOU 1923:2 sid. 89.
Under åren 1914-1954 fanns ett invandrarförbud för romer inskrivet i utlänningslagen, där det angavs att utlänning som är ”zigenare” kunde avvisas. Och under den perioden genomfördes med vissa mellanrum razzior, då de svenska romerna skulle räknas och registreras. Dessa razzior genomfördes av polisen.
En sådan razzia genomfördes till exempel den 31 maj 1943. På ett givet klockslag gjordes tillslaget i hela landet. Polisen fick order av socialstyrelsen om att uppsöka varenda rom. De skulle uppsökas oberoende av ålder och var de befann sig, till exempel i bostäder, på arbetsplatser, på sjukhus eller andra platser. I ett frågeformulär skulle poliserna notera bland annat kön, födelseår, civilstånd samt antalet levande och döda barn.
Det är svårt att föreställa sig den kränkning som romerna måste ha upplevt när de utsattes för denna behandling. Räkningen gjordes vid en tidpunkt, när nazisterna höll på att i ”Förintelsen” utrota icke godkända raser i Tyskland och de ockuperade länderna. Vi har i dag facit: drygt en halv miljon romer avrättades.
Romer i Sveriges grannländer, som var ockuperade, befann sig i stark fara. De försökte fly till Sverige, men motades tillbaka med stöd av invandrarförbudet.
I stället för att ge romerna asylrätt, som man gjorde med en rad andra länders medborgare, genomförde Sverige en polisiär inventering av romerna. Romerna, som vägrades få komma till vårt land och få asyl, riskerade att bli dödade av nazisterna och sannolikt många av dem dödades.
Den 10 december 1954 genomförde myndigheterna en ny inventering av romerna. Åtgärden hade föreslagits av 1954 års ”zigenarutredning”. Även denna kartläggning genomfördes i form av en polisiär jätterazzia i hela landet.
Som ett resultat av ett antal grova rasistiska mord på 1990-talet kom samhället att i slutet av decenniet skärpa sina insatser mot hatbrott och diskriminering. Regeringen beslutade år 2000 ”En handlingsplan mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering” (2000/2001:59). I den sägs att ”Regeringen ska initiera ett långsiktigt och strategiskt arbete för att förebygga och motverka diskriminering av romer”. Det hade sedan några år blivit en ”högt prioriterad” uppgift för polis och åklagare enligt budgetpropositionerna. RPS, RÅ och Säpo var alla på tå för att arbeta enligt riksdagens prioritering.
Säpo byggde upp kompetens rörande områdena mänskliga rättigheter, hatbrott och diskriminering. Det gjorde vi också på den öppna polissidan. Till utbildningarna bjöd vi också in forskare. Riksåklagaren utarbetade handlingsplan och begärde fortlöpande in domar utifrån landet som rörde hatbrott och diskriminering. RPS genomförde tillsammans med Säpo inspektioner av polismyndigheter så de följde riksdagens prioritering. Jag ledde för övrigt dessa inspektioner. Utsatta grupper som romer, judar och muslimer bör ha känt att samhället började ta deras problem på allvar.
Den näst sista stora RPS-inspektionen vi fick genomföra var hos Skånepolisen (15-18 maj 2000, VLK-128-1210/00). I rapporten riktade vi mycket allvarlig kritik mot myndigheten.
Efter terrorattentaten i USA den 11 september 2001 började regeringen och rättsväsendet att i små steg omprioritera sitt arbete. Terroristbekämpning blev angelägnare än ett aktivt och strukturerat arbete mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering. Brott som tidigare bedömts utgöra ”ett hot mot vår demokrati”. Det har inte varit lätt att förstå varför inte bägge uppgifterna i så fall varit värda att prioritera. Utan att, som det då blev, tvingats låta det ena gå ut över det andra.
Av budgetpropositionen 2006/07:1 framgår att Säpo kraftigt påtalade att organisationen i brist på resurser ”tvingats till interna omprioriteringar” av pengar och personal från författningsskyddsroteln till terroristroteln. Författningsskyddsroteln som tidigare varit motorn i den svenska polisens kraftsamling mot hatbrott och diskriminering. Också den särskilda kompetens rörande diskrimineringsbrott och hatbrott som byggts upp hos polismyndigheternas underrättelserotlar avvecklades. I budgetpropositionen 2007 ströks slutligen också formellt den tidigare prioriteringen av hatbrott och diskriminering.
Tyvärr är det mot den bakgrunden vi bör se det synnerligen beklagliga som visat sig i Skåne, när Skånepolisen återgått till att kartlägga och registrera romer. Det är, som framgår ovan, ett återfall i 1900-talets diskrimineringsstruktur vi nu ser.
Att det är Europas i dag mest utsatta folkgrupp gör det extra skamfullt. Detta har skett trots att romerna sedan 1999 har varit tillförsäkrade samhällets minoritetsskydd. Det är många som har anledning att rannsaka sig i detta.
