KRÖNIKA – av Sven Cavallin f d rådman i bl a Blekinge tingsrätt
Den 1 april fanns i Dagens Juridik införd en debattartikel signerad av ett antal verksamma advokater. I den artikeln kritiserades framför allt den i Sverige ovanligt rika förekomsten av beslut om restriktioner, till vilka domstolen ofta nog ger ett allmänt tillstånd i samband med häktningsbeslutet.
Häktning är förvisso inte någon påföljd utan en tvångsåtgärd men icke desto mindre upplevs nog häktningen av många som något slags straff – och ett mycket kännbart sådant. Att sitta inspärrad är ju faktiskt någon form av tortyr. Narkomaner, vilka stjäl i varuhusen för att kunna sälja varorna och få pengar till nästa sil, aktar sig för att träda över ”snatterigränsen” och därmed riskera häktning för att ta ett exempel.
Vid tillbakablickandet på mina domarår är jag närmast böjd att till en del instämma i kritiken. Många häktningsbeslut har jag meddelat och mycket ofta har till beslutet knutits ett tillstånd för åklagaren att begränsa den häktades kontakter med omvärlden.
Både frihetsberövandet som sådant och kanske framför allt de restriktioner – vilka åklagaren via de utredande poliserna med stöd av domstolens beslut föranstaltat om – har självfallet inneburit ett omfattande lidande för de här personerna. Kanske borde jag skämmas för detta och i viss mån gör jag väl det, men då – när jag tog besluten – kände jag sällan någon tvekan.
När man emellertid blickar tillbaka inser man att ett av problemen ju är att man som domare faktiskt är ganska utlämnad åt åklagaren, som ju har kontroll över förundersökningen. Det kan då vara svårt att neka bifall till ett häktningsyrkande och en begäran om tillstånd att ålägga restriktioner för det fall sannolika skäl föreligger för att ett allvarligt brott begåtts – om det i övrigt finns klara häktningsgrunder.
Som domare kan man i en sådan här situation känna en press på sig att inte sabotera en inledd viktig förundersökning. Sådana tankar måste man som häktningsdomare sätta sig över. I Sverige har vi ju inte som t ex i Frankrike ett system med ”förundersökningsdomare”.
Domstolen är i vårt system skild från förundersökningen men kan indirekt involveras i denna genom beslut om till exempel hemlig telefonövervakning. När sådana hemliga beslut meddelats kan man med fog fråga sig om den domare som meddelat sådant beslut inte bör anses jävig att hantera fortsatta beslut om tvångsmedel i samma sak. Alltså inte bara diskvalificerad från hanterandet av en kommande huvudförhandling utan även vid avgörande av frågor om till exempel häktning i samma mål. Domaren har ju då information, vilken inte är tillgänglig för den misstänkte och hans försvarare.
Jag menar att jäv här föreligger och finner visst stöd i Fitgers m fl kommentar till rättegångsbalken . I vart fall anses jäv föreligga vad gäller huvudförhandlingen i ett sådant mål. Eftersom det handlar om total sekretess i det här sammanhanget måste varje domare själv diskret pröva sin behörighet. Förmodligen har sådana här jävssituationer då och då förekommit – de har halt enkelt inte kommit i dagen.
Ett annat problem man stöter på i kanske framför allt de mindre domstolarna är att det har ifrågasatts om en och samma domare kan hantera flera häktningsförhandlingar i samma sak – dett vill säga vid så kallad ligabrottslighet. Det kan man, enligt min mening, visst göra, men man bör då redovisa vad tidigare häktningsförhandling(-ar) gett vid handen när man sitter i de följande. (I de flesta domstolar är det ju f ö närmast omöjligt att skaka fram nya domare om det gäller till exempel sex till tio häktningsförhandlingar på raken – inte minst under någon helg.)
Ytterligare ett problem är frågan om efter domens meddelande föreligger skäl för att låta restriktionerna kunna vidmakthållas. I ett flertall fall har jag faktiskt funnit så vara fallet och nästan alltid har det då gällt domar i mål om grov kvinnofridskränkning och liknande brott där den dömde på grund av tidigare beteende kunnat förväntas annars utöva påverkan på målsäganden. Jag har förvisso mer än en gång upplevt att samme våldsverkare i ett senare skede dömts för liknande brott mot samma kvinna, som alltså sökt sig tillbaka till honom – trots vad hon tidigare utsatts för.
En annan sak. Måste man nödvändigtvis hålla omhäktningsförhandling var fjortonde dag om man inte får klartecken från försvarsadvokaten för fortsatt häktning?
Nej, menar jag. I en del fall kan faktiskt en sådan förhandling vara helt meningslös och då kan man ta beslut på handlingarna. Emellertid bör man vara försiktig här och endast göra så i klara undantagsfall. Den misstänkte och hans försvarare har ju normalt sett ett synnerligen berättigat intresse av att vid en omhäktningsförhandling kunna få en bild av hur förundersökningen fortlöper.
I ett ganska uppmärksammat mål om ett bankrån i Bräkne-Hoby 2003 tog jag just ett sådant beslut och fick omgående kritik – även från media. TT ringde mig om aftonen på söndagen i den veckan och undrade om jag visste vad jag gjorde. ”Ja”, svarade jag något sorgset, ”det vet jag”. JO-anmäld blev jag förvisso för det beslutet men någon kritik därifrån fick jag inte när JO:s beslut i saken långt senare meddelades. Den gången hade jag – tydligen även enligt JO – gjort rätt.
Att häktningarna ibland kan komma att avse ganska så långa tidsperioder är ju alls icke bra. Från den egna erfarenheten erinrar jag mig något enstaka fall av lång häktningssejour – bland annat då något drygt års häktning i början på 1990-talet i mål om grovt narkotikabrott där förundersökningen innefattade ett flertal förhör med folk i Polen etc. Men annars har det handlat om som mest ett par månaders häktningstid.
Som en motvikt till detta med långa häktningstider och som ett kuriosum kan nämnas ett fall som faktiskt hamnade i Guinness Rekordbok: 1986 hade jag i ett mål i Kristianstad två anhållna män från Puerto Rico, åtalade för stöld. På den tiden kunde man liksom ”hoppa över” häktningsförhandlingen om man höll huvudförhandling inom en vecka – då prövade man häktningsfrågan i samband med åtalet (det är fortfarande möjligt – men nu gäller fyradagarsfristen från gripandet).
Männen dömdes för stöld till villkorlig dom samt blev utvisade från landet under fem år. Till säkerställande av utvisningsförordnandet förklarades de båda häktade och det var alltså slutklämmen i det avkunnade domslutet.
Med ett utvisningsförordnande i dom kan man omedelbart förklara sig nöjd – till skillnad mot ett fängelsestraff, där det krävs ett par dagar innan man kan ”nöjda sig”. Det tog inte lång stund för de båda tilltalade att bestämma sig för att förklara sig nöjda med domen. Därigenom övergick de automatiskt från att vara häktade till att vara föremål för verkställighet av utvisningsförordnadet.
Jag tittade på min klocka och noterade rätt ut i luften ”det måste vara världens kortaste häktningstid – 25 sekunder!” En vid tingsförhandlingarna närvarande journalist på Kristianstadsbladet rapporterade tydligen detta vidare för i nästföljande års upplaga och ett par år därefter fanns i den där rekordboken med ett avsnitt om ”världens kortaste häktningstid”.
