Polismyndigheten i Västra Götaland beslutade i oktober 2013 att omhänderta en hund och att den skulle avlivas.
Beslutet motiverades med att en människa, i september 2013, blev förd till sjukhus med allvarliga kroppsskador efter en misshandel och att polisen i samband med händelsen hade fått upppgifter om att hunden hade varit inblandad i attacken.
Polismyndigheten lät därefter genomföra en besiktning av hunden. Utifrån resultatet från denna och och utifrån det omdöme som hundstallet lämnade ansåg polismyndigheten att hunden skulle avlivas. Enligt ett utlåtande från en av polisens hundförare utgjorde den ”en fara för både människor och djur då den är av mycket dålig mental kvalitet”.
Hundens två ägare överklagade polisens beslut om avlivning till Förvaltningsrätten i Göteborg. Den ena av ägarna hävdade:
”H är en snäll hund som aldrig har visat några tendenser till aggressivitet. Hon är lite ’vaktig’ och kan skälla men attackerar aldrig.”
Den andre ägaren hävdade:
”H har aldrig visat tendenser till aggressivitet. Hon älskar sin familj och familjens två andra hundar. H är en mycket social hund. Hon har umgåtts med personer utanför familjen utan problem och är van vid att åka buss och spårvagn.”
Förvaltningsrätten konstaterade att Göteborgs tingsrätt i en dom hade kommit fram till att en av hundens ägare i september 2013 hade släppt hunden lös och uppmanat den att angripa målsäganden i målet – varvid hunden hade bitit personen i ansiktet och på kroppen.
Tingsrättens dom hade dock överklagats till Hovrätten för Västra Sverige som gjorde en annan bedömning än tingsrätten – nämligen att det inte alls var styrkt att ägaren, som dömdes för grov misshandel, hade tagit hjälp av hunden för att utföra misshandeln.
När det gällde frågan om avlivning skrev förvaltningsrätten att polisen vid besiktningen hade konstaterat bland annat att hunden uppvisade stora rädslor kombinerat med kraftiga aggressionsyttringar, vilket enligt polisen gjorde den farlig för människor. Av protokollet från besiktningen framgick även att hunden hade tappat sin spärr mot att bita människor och att den var omöjlig att omplacera.
Förvaltningsrätten konstaterade att hundens ägare i två polisförhör hade uppgett att hunden flugit på målsäganden vid den händelse som låg till grund för målet i tings- och hovrätt. Ägaren uppgav dessutom i ett av polisförhören att han hade hunden för att skydda sig själv.
Mot denna bakgrund och med hänsyn till den bedömning som gjorts av hundens mentala egenskaper och farlighet, kom förvaltningsrätten fram till att hunden fick anses utgöra en fara för såväl människor som andra djur.
Polisen hade därför haft fog för sitt beslut om avlivning och överklagandena avslogs.
En nämndeman var skiljaktig och ansåg att avliningsbeslutet skulle upphävas eftersom det saknades belägg för att hunden verkligen hade bitit den person som varit målsägande i det tidigare målet i tings- och hovrätt.
Kammarrätten i Göteborg gör nu samma bedömning som förvaltningsrätten och slår fast att hunden ska avlivas.
Foto: TT
