KRÖNIKA – av Hanna Hansson, attorney at law, Awapatent
De flesta jurister kommer från en lång bakgrund av att ställa höga krav på sig själva, ibland har även föraldrarna hjalpt till. Vår yrkeskår består således av en stor del högpresterande personer som ständigt strävar efter perfektion.
För många räcker det inte heller med att prestera på arbetet utan perfektion eftersträvas även privat – man springer en mil om dagen, hemmet är skinande rent och all mat lagas från scratch. När man arbetar så hårt med sig själv är det inte konstigt att man även ställer mycket höga krav på andra. Kanske är det en av anledningarna till att jurister är så kritiska mot varandra?
Ibland verkar det som att jurister ser sig själva som ett släkte som är ofelbara. Med denna snedvridna uppfattning blir juristen lätt sin egen värsta fiende. En rådman sade en gång till mig att det krävs att man är något helt utöver det extra, ja, kort sagt genial, för att vara rådman. Om detta är sant eller inte låter jag vara osagt men jag reagerar fortfarande på den brist på självdistans som uppfattningen uttryckte.
Jag är, precis som jag var då, av åsikten att även rådmän är helt vanliga människor med fel och brister. Jag tror att de flesta rådmän skulle vara benägna att hålla med mig.
För de allra flesta jurister vet ju ändå med sig att de inte är perfekta. Det hindrar dock inte att många spenderar en hel del tid med att försöka dölja detta faktum. Ett effektivt och väl beprövat knep för att göra detta är att attackera sina kollegors misstag för att på så sätt flytta fokus från sina egna fel och brister.
Minsta lilla stavfel ska diskuteras i oändlighet och kan man påpeka en felsägning, ja då påpekar man en felsägning.
Naturligtvis handlar detta inte om vanlig hederlig konstruktiv kritik, det jag vänder mig mot är:
- Jag-är-bättre-än-du-och-vill-gärna-visa-det-mentaliteten, och
- Det missbruk av härskartekniker som är vardagsmat på vissa juridiska arbetsplatser. Det blir bara så fruktansvärt tråkig stämning!
Men det finns mycket värre följder av denna inställning än bara otrevlig stämning. Ett farligt led i strävan efter yrkesmässig perfektion är just det faktum att många känner att de måste dölja sina fel och brister.
Och visst, det finns såklart ingen anledning att racka ner på sig själv och i onödan skylta med de saker som man är mindre bra på, men i vissa lägen kan det vara bättre för kunden om juristen inser sina begränsningar – kan man inte ett rättsområde tillräckligt väl för att ge bra rådgivning kanske man måste svälja sin stolthet och be en kollega om hjälp.
För framför allt mindre erfarna jurister kan det få ödesdigra konsekvenser att inte våga fråga eller dra uppmärksamhet till ett problem som man brottas med – både för den egna karriären och för den byrå man arbetar på. Den största faran består ju nämligen i att nolltoleransen mot fel och brister innebär att en anställd inte känner att de kan erkänna när de har gjort något fel.
Det är då det kan bli riktigt saftiga problem! Alla har vi väl hört talas om sådana skräckscenarion, till exempel den gömda akten på tingsrätten. Ni vet, tingsnotarien som lämnas med en omöjlig akt, inte reder ut det och inte heller vågar erkänna, utan istället av ren frustration till slut gömmer den bakom ett element eller dylikt. Akten återfinns naturligtvis, fast inte förrän många år senare. Av JO.
De höga krav vi ställer påverkar vidare hur jurister hanterar den allmänna debatten. Istället för att förklara juridiken på ett tydligt sätt för allmänheten avfärdas upprörda röster med att de är okunniga om juridiken. Och så klart att de är! De har ju inte den juridiska utbildning som vi har. Men det betyder inte att de inte har, eller inte bör ha, åsikter om vårt rättssamhälle eller tycka att en dom inte överensstämmer med deras åsikter.
Visst händer det att personer som uttalar sig kritiskt inte har förstått den, ofta komplicerade, domen med dess fackspråk och resonemang, det händer till och med att de kanske inte ens har försökt läsa den. Vid sådana situationer kanske det vore en bättre idé att då börja diskussionen med att försöka tydliggöra domens juridiska resonemang istället för att sitta upp på sina höga hästar och snorkigt frusta att man inte kan föra en diskussion om sådana komplicerade saker med någon som inte är juridiskt utbildad.
Det gäller att inte glömma det faktum att juridiken är något som ägs och påverkar alla – inte bara jurister – och alla har rätt att både ha och föra fram sina åsikter och tankar om hur juridiken fungerar, eller inte fungerar. Däremot är det vi jurister som är juridikens representanter.
Anser vi då att allmänheten inte verkar ha förstått till exempel ett visst domslut är det nog till syvende och sist vi som har misslyckats med vårt uppdrag att föra fram juridiken på ett förståeligt sätt. Lite ödmjukhet i den allmänna debatten kan således inte skada och när vi ändå håller på, ska vi inte försöka att bli lite mer ödmjuka inför även varandra och oss själva?
Lyckas vi riktigt bra, kanske den där gömda akten-historien blir ett minne blott.
Hanna Hanssons krönika har ursprungligen publicerats i den senaste utgåvan av Dagens Juridiks systertidning Legally Yours.
