Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Jag var bollplank åt utredare som inte kände till advokaters och kriminellas finter vid rättegång”

Debatt
Publicerad: 2014-06-03 08:55
Lennart Björklund

DEBATT – av Lennart Björklund, pensionerad kriminalpolis

 

Regeringsskiften har i regel betytt att man tagit bort vissa uppgifter för polisen och påfört nya uppgifter. Det har i regel betytt att det som en tidigare justitieminister kallade baga­tellbrott har fått ”stryka på foten” och ersatts med nya så kallade  ”popbrott” som varit lämpliga att satsa på – men som i regel fått så dålig lagstiftning att det omöjliggjort det man har sagt sig villa uppnå.

Samtidigt har man ”staplat” jurister på varandra som skulle leda en verksamhet som de inte hade erfarenhet och utbildning för. Dessa jurister har efter hand funnit nya verksamhetsområden genom omorganisationer, som i sin tur behövde nya jurister och härigenom har man kunnat flytta upp sin egen ställning.

Att ha en juridisk chefsutbildning är inte samma sak som erfarenhet av polisarbete och veta hur man taktiskt skall angripa problemen. Det räcker inte med att ha ”pryat” med en spa­ningspatrull i någon vecka. Polisarbetet omfattar så mycket mer.

Tidigare leddes verksamheten av polisutbildade och erfarna poliser och erfarna poliser var alltid chefer för verksamheten. Den erfarne polischefen hade man förtroende för och man kunde lita på hans omdöme. Det fanns dock på varje myndighet eller avdelning en verksjurist, som kunde tillfrågas vid behov.

Polismannen hade även rätt att själv besluta om personell husrannsakan för att eftersöka förrymda och för brott efterlysta personer. Inte i något fall har förekommit klander mot polis vid sådana ingripanden och det betyder att det sköttes på ett tillfredställande och bra sätt.

Alla nya chefer (jurister) som påfördes polismyndigheterna skulle för sin verksamhet ha egna sekretariat och till det togs i många fall civilanställda, som tidigare biträdde i polisarbetet med så kallade inre slagningar, utskrifter av förhörsband etc och härigenom gjordes polisarbetet mer och mer ineffektivt.

De jurister som tagit över beslutsfattandet av personell husrannsakan fanns ofta inte till­gängliga på icke kontorstid och poliser – som ansåg att det då var fara i dröjsmål och tog egna beslut  – blev ofta föremål för misstanke om tjänstefel. Av denna anledning blev det många som inte länge kände för sitt arbete och ansåg att de nya reglerna hade blivit ett hinder i arbetet.

Varje jurist som tillförs en polismyndighet minskar övrig personal med minst två befattnings­havare.

Under 1990-talet har man gjort nya avdelningar, som man kallar för underrättelse­enheter och härigenom har ytterligare 600 poliser tagits bort från den operativa polisverk­samheten i hela landet för att sitta vid en dator och föra statistik och analysera. Detta gjordes tidigare på spaningsrotlarna och fungerade på ett bra sätt och samordnades då genom Rikskriminalpolisens spaningsrotel.

Personalen, som togs bort från verksamheten, ersattes inte och ytterligare besparingar gjordes genom att flera tusen poliser pensionerades i förtid. Det var då den erfarna delen av poliskåren avslutade sin verksamhet och inga utbildades för att ta över utredningar av svåra brott. Många kom nya till verksamhet med kvalificerade utredningar.

Ända upp till  tio år efter min pensionering har jag via telefon fungerat som oavlönat ”bollplank” åt en del utredare. De utredningar som skulle ligga till grund för rättegångar blev ofullständiga och rättegångar tog i många fall betydligt längre tid på grund av att utredaren inte kände till advokaters och kriminellas ”finter” i samband med rättegångar och därför ”täckte upp” ofullständigt i utredningen.

Hos polismyndigheterna ligger högar med obearbetade ärenden som skrivs av som utredda trots att ingen utredning har gjorts. Utredarna hindras på olika sätt från att utreda svåra brott som ger långa påföljder därför att dessa ärenden kräver mer än vanliga brott där statistiken ljuger och inte talar om svårighetsgraden på utredda brott. Besparingar, som görs och måste göras, bör inte drabba förundersökningskostnader därför att detta blir en anledning för chefen att försöka ”bromsa” en sådan utredning. Därför pågår viss brottslighet utan risk för ingripande – till exempel annonsbedrägerier och kreditbedrägerier i organise­rad form.

Jag har i mitt polisarbete haft kontakter med flera länder där man infört besparingar på polisområdet men kontot på förundersökningskostnader har man inte rört vilket medfört att man kunnat utreda även besvärliga brott.

I ett land gjorde man underrättelseenheter men förstärkte då polisens möjligheter att ut­reda brott som härigenom kom fram. I Sverige gjorde man tvärt om.

Det är fegt av chefer som förstår hur illa det är ställt att de inte säger ifrån. Man entusiasmerar inte längre poliser som gör ett gott jobb, som man gjorde tidigare. I dag får poliser som ”grä­ver” fram svårutredda brott höra att de saboterar verksamheten och förorsakar svåra kost­nader för polisverksamheten (detta kanske inte sker överallt, men på allt för många avdel­ningar).

Jag har själv – då jag som facklig ersättare på vår utredningsrotel ställde frågor om man tänkt på vissa sakar vid en kommande omorganisation – fått svaret att jag varit ovänligt inställd till den föredragande chefen och att han inte längre skulle besvara mina frågor. Bristande kun­skap avslöjar man då inte.

Efter detta skrev jag till polisförbundets dåvarande ordförande Gunno Gunnmo, men visste då inte att rege­ringen redan höll på att utse honom till länspolischef. Jag är inte längre medlem i Svenska Polisförbundet.

Jag har under åren utbildat mig med arbetsledarkurser, bokföring, ekonomiska kurser, pe­dagogikkurser, psykologikurser, instruktörskurser i förhörsteknik. När jag sedan har erhållit all kunskap ombads jag att flytta från min utredande verksamhet till en underrättelseavdelning och där föra statistik och analysera. Jag tror inte att min utredningskompetens minskat med all denna kunskap.

Hur reagerar man? Jag fann det förnedrande och sökte mig bort från avdelningen. Nu är jag pensionerad efter att har varit verksam som kriminalpolis från 1965 och 35 år framåt.

På 1980-talet hade svenska folket mest förtroende för polisen. Nu är förtroendet i ett bottenläge.

Innan man fortsätter på samma sätt, ”lyssna på oss äldre” som varit med och sett hur en fungerande polisverksamhet blivit ”icke fungerande” .

 

 

Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se

Dela sidan:
Skriv ut: