KRÖNIKA – av Christer Danielsson, advokat och delägare på Advokatbyrån Frank
Christer Danielsson röstades nyligen fram som affärsadvokaternas eget förstahandsval som affärsadvokat (Dagens Juridik 2014-01-14). Här skriver han om en av sina passioner utanför advokatyrket – ett klubbmärke som inte kommer att ersättas av några tigrar, drakar eller tjurar…
På Englands östkust ligger staden Hull. I mer än 100 år har det här funnits ett fotbollslag som hetat Hull City AFC (förkortning för Association Football Club). I år spelar man i den högsta engelska ligan, Premier League. Men man heter inte längre det man alltid har hetat. Nu är namnet istället Hull City Tigers. Och klubbens ägare – Dr Assem Allam, en affärsman med rötterna i Egypten – planerar nu att även ta bort ”City” ur namnet och låta klubben heta bara Hull Tigers.
Tanken bakom namnbytet är att öka klubbens attraktionskraft runt om i världen. Det handlar om – för att citera klubbens hemsida – ”global marketing impact”. Dr Allam ser alltså ett kommersiellt värde i namnbytet. Klubbens fans är inte lika glada åt saken, för att uttrycka sig milt. Men de har inget att säga till om. Det är dr Allam som bestämmer. Till BBC sa han när han fick kritiska frågor om namnbytet: ”Nobody interferes with my business decisions. Nobody.”
I Cardiff – Wales största stad – finns ännu en klubb som spelar i Premier League, Cardiff City Football Club. Från 1908 och framåt – klubben grundades några år tidigare – spelade man i blåa tröjor och klubbens smeknamn har också alltid varit The Bluebirds. Men när klubben 2010 togs över av den malaysiske miljardären Vincent Tan var det slut med 100 år av blått. Den nya matchtröjan är röd. Och i klubbens emblem har den blåa fågel som tidigare dominerade märket ersatts av en röd drake. Till skillnad mot konkurrenten från Hull heter klubben fortfarande Cardiff City Football Club. Men enligt engelska medieuppgifter leker Vincent Tan med tanken på att döpa om den till Cardiff Dragons.
I den österrikiska staden Salzburg grundades 1933 en fotbollsklubb som gavs namnet SV Austria Salzburg. I mitten på 1990-talet vann man den högsta österrikiska ligan flera gånger och nådde 1994 också hela vägen fram till finalen i den europeiska så kallade UEFA-cupen, där man dock förlorade mot det italienska storlaget Inter. 2005 köptes klubben av Red Bull GmbH, bolaget som tillverkar och säljer energidrycken med samma namn. Klubben döptes genast om till FC Red Bull Salzburg och den nye ägaren förklarade att ”detta är en ny klubb utan historia”. Klubbmärket domineras numera av de två tjurar som är kärnan i varumärket Red Bull.
Gemensamt för klubbarna från Hull, Cardiff och Salzburg är att de nått sportsliga framgångar efter att ha övertagits av penningstarka ägare. Ägarna har tillfört stora resurser till klubbarna och gjort det möjligt för dem att skaffa bättre spelare och förbättra organisationen runt laget. Men det har skett till priset av att 100-åriga traditioner har övergivits.
Alla som håller på ett lag vet att namn, färger och klubbmärken är heliga; de är det som består generation efter generation, medan spelare och ledare kommer och går. Att byta från blåa till röda tröjor, att ersätta fågeln i klubbmärket med en drake eller att ändra klubbens namn till något som låter klatschigare i Asien (Tigers, Dragons) eller till och med ändra namnet till ett varumärke, det tar kål på klubbens själ. Kanske är den lite framgångsrikare idag tack vare ägarnas pengar men det är inte längre samma klubb. Och vad händer den dagen ägarna tröttnar? Då försvinner också pengarna och de sportsliga framgångarna. Kvar finns inget.
Själv är jag AIK-are. Andra är – hur märkligt det än är – djurgårdare. Åter andra håller på Blåvitt, bara för att nämna tre av landets storklubbar. Lek med tanken att IFK Göteborg blev uppköpt av, säg, penningstarka kinesiska investerare. De har för avsikt att försöka exploatera varumärket IFK Göteborg, laddat med värden som dubbla segrar i en stor europeisk turnering.
Men investerarna tycker inte att blå och vita ränder passar in i deras marknadsföringskoncept. Det är bättre att tröjorna är röda. Att det råkar vara den färg som ärkerivalen Örgryte IS spelar i har ingen betydelse. Och vad fansen tycker spelar ingen roll. ”Nobody interferes with my business decisions”, som Hull-ägaren sade till BBC.
Eller lek med tanken att Red Bull vill göra en storsatsning i Sverige. Energidrycken säljer redan mycket här i landet men om den förknippas med idrottsverksamhet och får ständig tv-exponering kan det bli en kraftig boost för försäljningen. Vad passar i så fall bättre än AIK, med en större supporterskara än någon annan klubb, på högsta nivå i både fotboll och ishockey och ständigt omskriven i media.
Sagt och gjort: Klubbmärket ersätts av en sköld med två röda tjurar, tröjorna byter färg från svart till rött och klubbens nya namn är Red Bull AIK, det senare ordet kvar som en eftergift till fansen; från början var koncernledningens förslag att man skulle heta Red Bull Capitals.
För ett år sedan kunde man befara att detta inte bara var en tankelek utan något som mycket väl skulle kunna bli verklighet. Starka krafter – inklusive fotbollförbundet och ishockeyförbundet – drev nämligen linjen att en grundbult i det svenska idrottsregelverket skulle ändras, nämligen den bestämmelse som säger att det visserligen går bra att driva elitidrottsverksamhet i aktiebolagsform men att en ideell förening måste äga minst 51 procent av rösterna i bolaget.
Formellt var förslaget inte att ta bort regeln utan ”bara” att flytta den från Riksidrottförbundets stadgar till respektive specialidrottsförbunds stadgar. Argumentet var att respektive idrott – som fotbollen och ishockeyn – själva var kapabla att bestämma om 51procent-regeln skulle vara kvar eller inte. Det låter ju bra och ofarligt. Men i förlängningen var förstås tanken att regeln skulle avskaffas helt och hållet. Det är först då som det går att attrahera penningstarka investorer till klubbarna. Så länge någon annan – den ideella föreningen – sitter på röstmajoriteten på bolagsstämman är det ju inte särskilt intressant för malaysiska miljardärer, Red Bull eller andra att investera i idrottsaktiebolag.
Men i det viktigaste idrottspolitiska beslut som fattats på mycket länge sade Riksidrottsmötet tidigare i år nej till förslaget. Det betyder att makten över klubbarna ligger kvar i idrottsrörelsen, att makten inte går att sälja.
Visserligen får det till följd att den svenska fotbollen får fortsätta med små budgetar som inte gör det möjligt att attrahera toppspelare till Allsvenskan, men å andra sidan behåller den sin själ. Vi som vecka ut och vecka in följer vårt lag behöver inte riskera några plötsliga färg- och namnbyten, dikterade av rent kommersiella skäl. Är man IFK-fans vet man att klubben fortsätter att spela i sina blåvita dräkter. Och är man AIK-are vet man att världens vackraste klubbmärke kommer att bestå och inte ersättas av några tigrar, drakar
Krönikan är ursprungligen publicerad i senaste utgåvan av Dagens Juridiks systertidning Legally Yours.
