”Hon säger samtyckeskrav men menar sänkta beviskrav – rättssäkerheten är under attack”
DEBATT – av Ilan Sadé, jur. kand och författare
I dagarna är det 30 år sedan det fruktansvärda dåd som ledde till den så kallade styckmordsrättegången ägde rum -i och med den unga Catrine da Costas försvinnande och den senare upptäckten av delar av hennes kropp.
Fallet kom att utvecklas till en av de största och mest infekterade rättsskandalerna i svensk kriminalhistoria. I efterhand är det många som, med rätta, förfasar sig över rättsväsendets agerande mot de två anklagade och sedermera frikända läkarna.
Tyvärr är det lätt hänt att rättsövergrepp av detta slag behandlas som isolerade snedsprång, utan någon efterföljande debatt om de idéer och det samhällsklimat som har drivit fram dem. Vi ser gårdagens röta, men missar vad som pågår i dag.
Utan tvekan är rättsosäkerheten som störst och dessutom tilltagande inom området sexualbrott. Här skapas nu ett regelverk och stämningar piskas upp som bäddar för samtidens och morgondagens da Costa-skandaler.
Om etablissemanget och den återvitaliserade feministrörelsen får som de vill, kommer ett växande antal oskyldiga att dömas till långa fängelsestraff för våldtäkt och få sina liv slagna i spillror.
Att brist på samtycke ska utgöra rekvisit för våldtäkt har i det närmaste blivit ett konsensusomgärdat förslag, som sannolikt kommer att antas inom kort. Professor emerita Madeleine Leijonhufvud kan bocka av ännu en seger.
Vilka verkliga situationer som faller utanför dagens våldtäktsdefinition och som den nya formuleringen skall inkludera förblir dock oklart.
Såsom jag visar i min nyutkomna bok ”Frommare kan ingen vara – texter om blågul renlärighet och ett land på glid” (Mummelförlaget), är frågan om samtycke främst en symbol för någonting annat. Vad många av förslagsställarna i själva verket vill åstadkomma är sänkta beviskrav i våldtäktsmål, vilket de inte är hederliga nog att redovisa öppet.
En samtyckesreglering ändrar ju formellt sett inte beviskraven, men kanske hoppas man att domstolarna ska uppfatta sådana signaler från politiskt håll i samband med lagändringen.
Det rikskända målsägandebiträdet Elisabeth Massi Fritz inlägg i diskussionen bär syn för sägen. I Dagens Juridik den 13 januari 2014 uttalar hon, med anledning av en ogillande dom från Lunds tingsrätt i ett uppmärksammat våldtäktsmål (”dominanssexmålet”), som även följdes av ett ogillande i Hovrätten över Skåne och Blekinge den 16 juni 2014, att en lagändring är nödvändig och att ”kvaliteten vid våldtäktsmål måste förbättras”.
Detta är hennes sätt att uttrycka att hon vill se fler fällande domar i tveksamma fall. Hon menar nämligen att ”[v]i måste sluta dalta med våldtäktsmän”. Det som återstod att ställa bortom rimligt tvivel utgör således utgångspunkt för Massi Fritz, som vill att domstolarna ska leverera ”kvalitet” genom att bevisvärdera annorlunda. Hon säger samtyckeskrav, men menar sänkta beviskrav.
Problemet är att bristande samtycke och vad den tilltalade kan ha uppfattat utgjorde just de knäckfrågor som tingsrätten och senare hovrätten hade att bedöma. Så är det ofta i våldtäktsmål. Det är uppenbart att lagändringen baxas fram med andra avsikter än, säg, att få självbestämmandet över den egna kroppen uttryckligen kodifierat.
Dominanssexmålet väckte även en ny debatt i de stora medierna. Eftersom en samtyckesreglering inte skulle ha förändrat utfallet, har det framkommit förslag om att det skulle kunna införas en lagregel om att våldtäkt ska kunna begås genom oaktsamhet.
Exempelvis har Håkan Hydén, professor i rättssociologi vid Lunds universitet, förordat detta flera gånger i Dagens Juridik. Om de objektiva rekvisiten är uppfyllda och den tilltalade visserligen inte kan beslås med uppsåt, men däremot borde ha insett att målsäganden inte ville ha sex, ska rätten, enligt förslaget, kunna meddela fällande dom.
”Genom att föra in kravet på beaktande av vad han borde ha insett skulle man kunna öppna upp för bedömningar av om gärningsmannen varit vårdslös eller i vart fall inte tillräckligt angelägen om att ta reda på kvinnans inställning”, skriver Hydén i en debattartikel i Dagens Juridik den 20 januari 2014.
Enligt uppgift från Svenska Dagbladet den 23 januari 2014 har flera riksdagspartier redan hakat på.
Om en samtyckesreglering missar målet att fälla fler tilltalade när deras uppsåt är svårbedömt, träffar införandet av ett oaktsamhetsrekvisit mitt i prick. Medan uppsåtsbedömningen utgår från vad den tilltalade bevisligen har insett utifrån sina egna förutsättningar, innebär bedömningen av en persons oaktsamhet att rätten resonerar om vad en normalt aktsam person skulle ha gjort.
I sexualmål kommer domare och nämndemän att sitta och fälla moraliska omdömen om tilltalades sexuella beteenden. Sverige kommer i så fall att ha infört en äkta gummiparagraf för denna allvarliga och laddade brottskategori. Rättstillämpningen i oaktsamhetsfallen blir ytterst sårbar för folkdomstolen utanför tingsrätternas portar i skepnad av journalister, opinionsbildare och drevet i sociala medier. Men det är väl så förslagsställarna vill ha det, inte sant?
Professor Hydén verkar vara inne på den linjen. I en tidigare krönika i Dagens Juridik den 13 januari 2014, menar han på fullaste allvar att man i tveksamma fall skulle kunna hävda att en domstol ”i denna typ av fall i rättssäkerhetens namn [måste] döma till fängelse, framför att låta en kvinnas livslånga lidande förbli opåtalat”. Sedan lägger han till att man måste välja ”vems rättssäkerhet som ska prioriteras, kvinnans eller mannens”.
Genom att helt omdefiniera rättssäkerhetsbegreppet förordar alltså Hydén att grundsatsen ”in dubio pro reo” (vid tvivel till den anklagades fördel) ska ersättas med, möjligen, något slags överviktsprincip, eller kanske med ”in dubio contra reum” (vid tvivel till den anklagades nackdel)? Lundaprofessorn vill alltså avskaffa ett av rättsstatens grundfundament.
Då är det värt att påminna om att för mindre än två månader sedan friades en man helt från skuld genom ett resningsmål i Svea hovrätt, efter att ha avtjänat ett tioårigt fängelsestraff. Enligt en tidigare dom skulle han ha begått grova sexuella övergrepp på sin dotter under en längre tid. Bevisningen som låg bakom fällningen bestod i allt väsentligt av målsägandens berättelse. Efter att starka tvivel hade uppkommit i efterhand rörande hennes trovärdighet, kunde resning och friande dom meddelas. Kanske är en ny rättsskandal på väg att rullas upp.
Hur blir det för alla dem som på grund av krav på fler fällande domar och eventuella lagändringar blir oskyldigt dömda till fängelse och får sina liv förstörda, utan att de någonsin kommer att få upprättelse? Detta borde alla som kräver lagändring och deltar i mediadrev begrunda, när vi nu noterar 30-årsminnet av ett ouppklarat mord på en ung kvinna och ett desto mer uppklarat mord på rättssäkerheten.
Ilan Sadé är jur. kand och författare till den nyutkomna debattboken ”Frommare kan ingen vara – texter om blågul renlärighet och ett land på glid”.
