En man redovisade i särskild skattedeklaration våren 2007 förvärv av ett nytt transportmedel från ett annat EG-land. Förfallodagen för skatten var i februari 2005 men mannens betalning kom inte att bokföras på Skatteverkets konto förrän två år senare. På grund av den sena momsinbetalningen påfördes han en kostnadsränta på drygt 230 000 kronor.
Mannen överklagade beslutet och anförde att det fanns synnerliga skäl att befria honom från denna. Han hade köpt en fritidsbåt i Tyskland, betalat tysk moms vid inköpet och båten hade varit äldre än tre månader. Det hade också gått mer än 100 timmar vid transporten till Sverige. Han hade dessutom förutsatt att leverantören påfört ett korrekt momsbelopp, självmant tagit kontakt med Skatteverket och redovisat förhållandena och omedelbart betalat in momsen efter dess beslut.
Mannen ansåg att reglerna om införsel av båtar till Sverige var svåra, vilket bland annat tydliggjordes av att Skatteverket senare kommit att utfärda ett särskilt ställningstagande på området.
Länsrätten fann dock efter överklagande att kostnadsränta skulle påföras och ansåg inte att de skäl som mannen hänvisat till kunde anses utgöra sådana synnerliga skäl som krävs för hel eller delvis befrielse från kostnadsräntan. Deras bedömning delades av kammarrätten.
Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, konstaterar att den lägre kostnadsräntan, motsvarande basräntan, anses tillräcklig för tiden mellan ett grundbeslut och ett omprövningsbeslut som medför att skatt påförs. I det aktuella fallet bestämdes skatten dock automatiskt till noll i och med att mannen inte kom in med någon skattedeklaration. När han, cirka två år senare, lämnade in deklarationen fattades ett nytt beslut, men detta var inget omprövningsbeslut, utan ett nytt grundbeslut. Detta medför enligt HFD:s mening att den högre kostnadsräntan, motsvarande basräntan plus 15 procent, i enlighet med 19 kap. 8 § skattebetalningslagen skulle tas ut.
HFD konstaterar att den som på eget initiativ, men för sent, lämnar in en särskild skattedeklaration således påförs en hög kostnadsränta. Om någon skattedeklaration inte lämnas alls och Skattverket genom omprövning fastställer att skatt ska betalas påförs dock enbart basränta. Det finns heller ingen tidsgräns för uttag av den höga kostnadsräntan, vilket medför att ränta kan komma att påföras för en avsevärd tid.
I det aktuella fallet var den särskilda skattedeklarationen en engångsföreteelse för den skattskyldige, och sakfrågan var enligt HFD:s mening ”långt ifrån trivial”. Mannen lämnade vidare på eget initiativ en särskild skattedeklaration och betalade skatten när han blivit uppmärksammad på att skatt skulle betalas i Sverige. HFD anser mot denna bakgrund att ränteuttaget på drygt 230 000 kronor inte kan anses stå i rimlig proportion till mannens underlåtenhet. Det finns därför synnerliga skäl att befria mannen från den del av räntan som överstiger basräntan och underinstansernas avgöranden ändras nu i enlighet därmed.
