Tingsrätten beslutade sommaren 1994 att försätta en kvinna i konkurs mot bakgrund av beslut om skönstaxering som inte vunnit laga kraft och där kvinnan påförts inkomster om drygt 21 miljoner kronor fördelat på två taxeringsår. Hovrätten avslog senare samma sommar överklagande i målet. Hösten 1994 avslog länsrätten kvinnans överklagande av beskattningsbesluten, men sommaren 1999 fann kammarrätten att kvinnan under de aktuella åren haft sitt skatterättsliga hemvist i Belgien och att beskattningsbesluten därmed varit felaktiga. Högsta domstolen beviljade samma år kvinnan resning och upphävde konkursbeslutet.
Högsta domstolen, HD, konstaterar nu att det vid tidpunkten för de aktuella konkursbesluten var en etablerad regel att ett skattebeslut som inte vunnit laga kraft inte direkt kan läggas till grund för obeståndsbedömningen utan att rätten självständigt måste pröva om och i vad mån det finns en fordran samt de höga krav som därvid ställs på utredningen. I det aktuella tingsrättsbeslutet konstaterads att kvinnan invänt att hon inte var skattskyldig i Sverige, men att hon inte gjort sannolikt att hon har fog för sin invändning. HD anser att tingsrätten därmed gjort en viss prövning av kvinnans invändning, men konstaterar att någon självständig prövning av om och i vad mån det förelegat en skuld inte över huvud taget förekommit i hovrätten.
HD konstaterar vidare att frågan om kvinnans skattskyldighet varit svårbedömd och utgången i skatteprocessen oviss. Kvinnan invändning mot taxeringsbesluten kunde mot denna bakgrund varken anses sakna fog eller vara uppenbart ogrundad och staten kunde mot denna bakgrund inte anses ha visat att det fanns en skattefordran mot kvinnan som kunde läggas till grund för ett konkursbeslut, fastslår domstolen. Hovrättens underlåtenhet att självständigt pröva om en fordran verkligen förelåg samt dess åtgärd att direkt lägga taxeringsbesluten till grund för obeståndsbedömningen utgjorde därmed oriktig rättstillämpning. Med hänsyn till den klara avvikelsen från vad som gällde för prövningen, den betydelse den gick för utgången och då den gällde en så ingripande åtgärd som försättande i konkurs anser HD att rättstillämpningen måste anses så uppenbart felaktig att den grundar skadeståndsskyldighet för staten enligt 3 kap. 2 skadeståndslagen.
Kvinnan kan dock inte anses ha visat att det i det aktuella fallet förekommit någon kränkning av hennes genom Europakonventionen eller regeringsformen skyddade rättigheter.
HD fastställer mot denna bakgrund nu genom deldom att staten är skyldig att utge ersättning till kvinnan för den skada hon lidit då hovrätten lämnat hennes överklagande utan bifall.
