Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”HD bör pröva mål där tingsrätt och hovrätt kommit till diametrala domslut på samma bevisning”

Debatt
Publicerad: 2014-06-10 10:14

DEBATT – av William (Billy) Butt, f d musikproducent

 

En företeelse som påverkar tilltron till rättssäkerheten i sexualbrottsmål är när tingsrätter och hovrätter, på exakt samma underlag, avkunnar diametralt olika domar. Tingsrätten friar och utan ytterligare inslag i målet fäller hovrätten – eller också fäller tingsrätten varvid hovrätten friar på exakt samma underlag.

När detta sker är det bara att konstatera att en av domstolarna har haft fel. Frågan är bara vilken?

Om det var den högre av instanserna kan man inte undvika misstanken om att någon kan ha blivit felaktigt dömd eller felaktigt friad.

Högsta Domstolen prövar sällan sådana mål. Ett sätt att komma till rätta med detta vore att praxis ändras så att Högsta Domstolen beviljar prövningstillstånd i mål som – trots exakt samma underlag – resulterat i diametralt olika domslut. På detta sätt skulle justitieråden i Högsta Domstolen verkligen fylla sina funktioner som domare över de två underrätterna och den enskildes rättssäkerhet skulle onekligen tryggas.

Det jag syftar på är rättsfall i vilka tekniskt eller annan gedigen bevisnig i princip saknas och där ord står mot ord. För det mesta handlar det om sexualbrottmål i vilka domstolarnas avgöranden under de senaste åren har skapat en hel del livlig debatt.

Ett exempel: Redan år 2003, i Malmö tingsrätt, (mål nr: 1022:03) friades två unga män från åtal om våldtäkt mot en jämnårig kvinna – för att senare fällas av Hovrätten över Skåne och Blekinge (dom nr: DB 1287). I sin friande dom skriver tingsrätten att målsägandens uppgifter inte var trovärdiga medan de tilltalade männens uppgifter var helt tillförlitliga.

Hovrätten gjorde – på exakt samma underlag som tingsrätten och utan någon som helst ytterligare bevisning – en diametral bedömning och förklarade att målsägandens uppgifter var trovärdiga och männens uppgifter tvivelaktiga och inte tillförlitliga. Högsta Domstolen beviljade inte prövningstillstånd.

Jag tror att många försvarsadvokater och åklagare instämmer i att exakt samma sak har inträffat flera gånger sedan dess och fortsätter ännu idag.

Åtminstone tre liknande fall har skildrats av medierna bara sedan påskhelgen 2014. Det allra senaste inträffade i slutet av maj. Det handlar om en man i 70-årsåldern som hade friats av en tingsrätt från att ha våldtagit sin partner inför en separation. På samma bevisning fälldes mannen av hovrätten.

Jag vill inte spekulera kring vilken av instanserna som hade rätt och vilken som hade fel utan poängen är att hela situationen känns osäker just därför att domsluten är diametrala utan att någon ny bevisning har lagts fram mellan de två rättegångarna. Det lämnas därmed ett stor mått av utrymme för spekulationer om vilken av domstolarna som hade rätt.

Nästan alla sådana mål saknar gedigen bevisning vilket gör att de avgörs av domarnas trovärdighetsbedömningar av parternas berättelse. Domstolar består av människor av kött och blod och man kan argumentera kring den i sammanhanget högst intressanta frågan om att det inte är så konstigt att en uppsättning av människor gör en bedömning medan en annan uppsättning gör en helt annan bedömning.

När detta sker på exakt samma bedömningsunderlag finns det dock anledning att ifrågasätta bedömningsmetoden.

Många undrar vad det är för metoder som domstolarna använder i dessa svåra mål. Jag har, under de senaste 20 åren, utfört privata studier i ämnet och jag har intervjuat ett flertal domare och nämndemän för att få en uppfattning om hur man resonerar i ”ord-mot-ord”-fall.

Enligt de flesta är det den part som ger den mest detaljerad berättelse som betraktas som den mest trovärdiga. Den som ger en mindre detaljerad berättelse betraktas som mindre trovärdig.

Detta väcker frågan om huruvida en person kan bli felaktigt dömd på grund av att han eller hon saknar talets gåva – eller tvärtom; om någon blir felaktigt friad på grund av att han eller hon hartalets gåva och sitter inne med den talang som krävs för att beskriva händelseförlopp på ett mer detaljerat sätt än motparten?

Det resonemanget bör väcka oro när det gäller den enskildes rättssäkerhet i sexualbrottmål där bedömning till avgörande del vilar på parternas uppgifter.

I JK:s Rapport ”Felaktigt Dömda” (2006) granskades hur underrätterna egentligen kom fram till vad som i efterhand visade sig vara helt makalöst felaktiga bedömningar av trovärdigheten i parternas uppgifter. Det svenska rättsväsendets misslyckande i denna typ av mål bör väcka tankar hos Högsta Domstolen – som behöver ta problemet på allvar och ändra sin praxis när det gäller grunderna för beviljande av provningstillstånd.

 
 

Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se

Dela sidan:
Skriv ut: