1990 är det år då den moderna svenska affärsjuridikmarknaden skapas. Då fusioneras Mannheimer & Zetterlöf och Carl Swartling och bildar Mannheimer Swartling; då går Advokatfirman Lagerlöf ihop med Philip Lemans Advokatbyrå och formar Lagerlöf & Leman (nu Linklaters); och då läggs den sista byggstenen i Vinge genom samgåendet med Sandströms.
Därefter har det inte hänt särskilt mycket i strukturellt avseende på affärsjuridikmarknaden (innehållsligt och storleksmässigt har det förstås däremot hänt massor). Visserligen har någon enstaka byrå vuxit sig så stor och stark att den är med och konkurrerar om de bästa uppdragen – jag tänker framför allt på min gamla byrå Gernandt & Danielsson – men i betydande grad domineras marknaden alltjämt av de tre jättar som bildades 1990.
Frågan är dock om vi inte nu – för första gången på nästan tjugo år – ser en strukturförändring.
Roschier hade i många år har varit en stor och framgångsrik byrå på sin hemmamarknad Finland. I Sverige hade man dock inte funnits, annat än i form av enstaka gränsöverskridande uppdrag. I slutet av 2005 – 15 år efter det att strukturen på den svenska marknaden lades fast – beslöt man sig dock för att utmana de svenska jättarna på deras hemmaplan. Och såvitt jag kan förstå har det gått alldeles lysande. Den svenska delen av Roschier har under sin korta historia haft ett antal mycket prestigefulla transaktionsuppdrag, och helt nyligen har man också ordentligt biffat upp tvistelösningsverksamheten genom den spektakulära – får man nog säga – rekryteringen av Claes Lundblad från Mannheimer. Byråns numerära expansion har också varit rekordartad. Från starten med en handfull personer hösten 2005 har man nu vuxit till nästan 50 jurister. Man får perspektiv på expansionen om man betänker att det även för en synnerligen framgångsrik firma som Gernandt & Danielsson tog tio år att nå den numerären.
Och nu är det dags igen! I likhet med Roschier har Hannes Snellman varit en stor och framgångsrik byrå på sin hemmamarknad Finland. I Sverige har man dock inte funnits, annat än i form av enstaka gränsöverskridande uppdrag. I veckan meddelade firman – helt out of the blue – att man rekryterat sex välkända och välrenommerade start up-delägare från tre Stockholmsbyråer (Vinge, Linklaters och Setterwalls) och att man avser att anställa ytterligare 30 – 40 jurister vid det svenska kontoret ”in the near future”, som det heter i pressmeddelandet. Och precis som Roschier kommer man också att satsa på såväl transaktioner som tvistelösning.
Med andra ord: Roschier har visat att det går att snabbetablera en framgångsrik verksamhet i Sverige och Hannes Snellman tycks ha bestämt sig för att helt sonika kopiera upplägget.
De här två etableringarna – i båda fallen ledda av advokater med långa karriärer på de svenska toppbyråerna bakom sig – innebär förstås en avsevärd skärpning av konkurrensen i affärsjuridikmarknadens översta skikt. Om det tidigare var fem-sex byråer som på allvar kunde vara med och kämpa om de största och mest prestigefulla uppdragen så har skaran nu ökat med 25-30 procent.
Det skall bli intressant att se vilka planer ”1990 års byråer” – om vi kallar dem så – har för att möta den ökande konkurrensen. På den svenska marknaden är de – i alla fall Mannheimer och Vinge – redan väldigt stora, och i takt med storleken ökar ju klientkonfliktsproblemen, särskilt nu när Advokatsamfundet tycks stänga dörren för en uppluckring av regelverket kring konflikter. Redan storleken borde innebära att de stora expansionsmöjligheterna finns utanför landets gränser. Man kan notera att Mannheimer dagen efter Snellmans lansering av Stockholm-kontoret gick ut i pressen och berättade om sin växande ryska verksamhet (timingen var nog för övrigt ingen tillfällighet). Och även för Vinge är det väl just en expansion österut som ligger närmast till hands, till Baltikum men framför allt till Ryssland.
Vare därmed hur det vill; lite kul är det i alla fall att det rörs om i den svenska affärsjuridikgrytan.
