Den 2/9 förklarade Claes Borgström i Dagens Juridik att ”juridik är politik”. Han menar att juridiken är verktyget för politiken att genomföra samhällsförändringar. Samtidigt påpekar han att domaren ”ska inte ta politiska hänsyn utan endast använda sig av gängse hjälpmedel vid tolkningen av en rättsregel”. Jag instämmer gärna i de två sistnämnda satserna.
Som en konsekvens av detta resonemang motsätter han sig att den ”dömande makten kan sätta politiska beslut ur spel”, d.v.s. han anser att någon författningsdomstol inte bör inrättas. Många med mig menar att en sådan är absolut nödvändig.
Demokratin har långa traditioner i Sverige med en riksdag i någon form sedan 1435. Med Regeringsformen 1809 fick vi en grundlag baserad på idéerna om maktdelning och medborgerliga rättigheter. Den fundamentala förutsättningen anges i RF redan i 1 kap, 1§: ”Den offentliga makten utövas under lagarna”. I synnerhet bör det förstås gälla politikerna.
Sedan ståndsriksdagen omvandlades till ett modernare ”parlament” 1866 och rösträtten blev allmän 1921, växte ett genuint förtroende för vår demokrati bland medborgarna. En viktig faktor var också ämbetsmannakårens oväldiga utövande av sina plikter.
När grundlagen reviderades 1974 förklarade dåvarande justitieministern Lennart Geijer (s):
”Att den i nu gällande regeringsform ännu formellt kvarstående maktdelningsprincipen därmed försvinner ser jag som en betydande vinning och ett väsentligt inslag i reformen.”
Det så kallade ”uppenbarhetsrekvisitet” infördes: En domstol kan bortse från en lag, som bryter mot grundlagen, bara ”om felet är uppenbart”, RF 11 kap, 14§.
Vilken domare kan påstå att något är uppenbart fel, om det ansetts rätt av hundrafemtio riksdagsledamöter och tjugo ministrar? Maktbalansen försvann, så som Geijer hade avsett.
En annan ändring var också viktig: tjänstefelet försvann, ämbetsmännen behövde inte längre riskera att straffas. Glosan återinfördes 1987, men då tunnades innehållet ut så långt att lagen mycket sällan kan tillämpas.
Regeringens maktutövning skall kontrolleras av Konstitutionsutskottet. Där sitter statsministerns anhängare i majoritet. Vårt rigida partiväsende gör statsministern till ”chef” över riksdagsmajoriteten. KU fungerar inte som kontrollerande instans. Dess granskning har många gånger utvecklats till ren fars.
Vi har i praktiken fyraåriga statsministerdiktaturer. De har många gånger satt sig över grundlagen med övergrepp mot olika minoriteter: engångsskatten på privata pensionspengar 1986, konfiskation av många änkors pensioner 1997 och fritt fiske på privata vatten utan ersättning 1985 samt nu senast räntan på gamla uppskovsbelopp från villaförsäljningar, vilket innebär en retroaktiv skatt.
Förtroendet för vår demokrati har skakats.
En sund demokrati förutsätter mer än att man kan avsätta de styrande i allmänna val. Den måste skydda minoriteter från övergrepp av majoriteten.
En författningsdomstol skulle bevaka att grundlagen inte sattes åsido så som skett. Borgström anför att vi nu måste lita till EU-konventionen för att upprätthålla de mänskliga rättigheterna.
Det är ett underkännande av vår författning.
Han motsätter sig en författningsdomstol med argumentet att juridiken inte skall stå över politiken. Det är emellertid en total missuppfattning. Det är politiker som skrivit grundlagen. De kan ändra den närhelst de önskar, men ändringarna måste underställas väljarna mellan två riksdagar. Väljarna blir högsta instans, vilket bör vara demokratins mening.
Författningsdomstolen kan inte skriva några lagar, men kan se till att grundlagen tolkas konsekvent. Domarna utses med en omsorg om deras kvalifikationer och oberoende, som garanterar att deras tolkningar inte påverkas av tillfälliga politiska vindar.
Argumenten utvecklas utförligare i MRR:s tidskrift ”Medborgarrätt” nr 2/2008, som kan läsas här:
http://www.mrr.se/mrr_doc/2008MR2.pdf
Författningsdomstolen är väljarnas bästa garanti för att politikerna håller vad de lovat. Det lär alla partiers väljare gärna se.
Sture Åström
Styrelseledamot i Medborgarrättsrörelsen MRR
