Arbetsförmedlingens beslut att inte ompröva ett beslut om att avbryta en utbildning inom ramen för jobb- och utvecklingsgarantin kan inte prövas av någon förvaltningsdomstol.
Det konstaterar Högsta förvaltningsdomstolen och slår fast att det inte rör sig om en tvist som gäller en rättighet eller skyldighet ”som kan hävdas ha sin grund i nationell rätt”.
Mannen deltog i en arbetsmarknadsutbildning inom ramen för jobb- och utvecklingsgarantin, men Arbetsförmedlingen ansåg att han inte kunde tillgodogöra sig utbildningen och beslutade att avbryta insatsen.
Mannen begärde omprövning av beslutet men Arbetsförmedlingen avvisade hans begäran mot bakgrund av att ett beslut om att avbryta insatser inom programmet inte kan omprövas. Han överklagade då avvisningsbeslutet till förvaltningsrätten – som upphävde Arbetsförmedlingens beslut och återförvisade målet till myndigheten för omprövning.
Arbetsförmedlingen kom sedan att överklaga förvaltningsrättens dom till kammarrätten, som avslog överklagandet. Nu har frågan om Arbetsförmedlingens avvisningsbeslutet var riktigt.
Återkallelse av verksamhetstillstånd på grund av olämplighet enligt SoL och LSS
I lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade och socialtjänstlagen har det införts krav på tillståndsprövning för enskilt bedriven verksamhet. Carl Lebeck behandlar frågor som rör olämplighet respektive proportionalitet som grund för återkallelse av tillstånd – med fokus på verksamheter inom olika typer av vård, utbildning och omsorg – utifrån aktuell rättspraxis.
Överklagandeförbud enligt förordningen
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar det beslut mannen överklagat inte avser sådana frågor som, enligt förordningen om jobb- och utvecklingsgarantin, får överklagas hos allmänna förvaltningsdomstolar. Det råder därför ett överklagandeförbud enligt denna förordning.
Ett sådant ska dock inte gälla om det krävs för att tillgodose rätten till domstolsprövning av civila rättigheter och skyldigheter enligt EKMR. I sådana fall krävs dock att det rör sig om en tvist som gäller en rättighet eller skyldighet ”som kan hävdas ha sin grund i nationell rätt”.
Ingen rätt till prövning enligt EKMR
Arbetsförmedlingens beslut om att erbjuda en enskild, som fått en anvisning till jobb- och utvecklingsgarantin, att ta del av en viss insats grundas, enligt HFD, ”på en diskretionär prövning av vad som är lämpligt för den enskilde att delta i och av dennes förutsättningar att kunna delta i insatsen”. Det är alltså inte fråga om en rätt för den enskilde att anvisas en viss insats inom programmet. Dessutom kommer beslutet om att avbryta insatsen ”inte påverkade vare sig (mannens) anvisning till jobb- och utvecklingsgarantin eller hans ersättning för deltagande där”.
Mot bakgrund av detta Arbetsförmedlingens beslut att avbryta insatsen inte anses omfattas av tillämpningsområdet för artikel 6.1 i EKMR. Således kan beslutet om att avvisa mannens begäran om omprövning inte omfattas av samma artikels tillämpningsområde – och någon rätt till domstolsprövning av avvisningsbeslutet föreligger inte.
Förvaltningsrätten var därför förhindrad att pröva mannens överklagande – och underinstansernas avgöranden ska därför upphävas.
