När jag började på en av de stora affärsjuridiska advokatbyråerna i Stockholm på nittiotalet lockade förstås pengarna; lönen var mycket högre än i någon annan juristkarriär. Men lika mycket lockade möjligheten att få arbeta med kvalificerade uppgifter över hela det affärsjuridiska fältet: att ena dagen vara med och förhandla ett aktieöverlåtelseavtal och att nästa dag uppträda inför en skiljenämnd, för att ta två exempel på arbetsuppgifter som då stod till buds även för en ung jurist.
Hur är det idag? Lönerna är fortfarande ett argument för att välja de stora affärsbyråerna – kanske i ännu högre grad än när jag började i yrket. Men när det gäller arbetsuppgifterna ser det annorlunda ut. Möjligheten att jobba brett är i stort sett borta. Nu är det högspecialisering som gäller. Det kommer inte på fråga att en treåring ena dagen sitter med och förhandlar ett aktieöverlåtelseavtal för att nästa dag uppträda inför en skiljenämnd. Det är antingen-eller – och det redan från början.
Visserligen har en del byråer ambitionen att de unga juristerna skall rotera på firmans olika avdelningar under sin första tid (under det första året säg). Men det hindrar inte att det är en sak i taget som gäller: först sex månader med den arbetsuppgiften; sedan sex månader med den andra. Det kommer inte längre på fråga att göra en sak på måndagen och en helt annan sak på tisdagen. Och i många fall blir den unga juristen nog helt enkelt kvar där han eller hon började, särskilt om det då är goda tider för just den gruppen.
I längden resulterar detta i att den enskilda advokatens kompetens blir ganska smal. För att fortsätta mitt exempel: han eller hon vet (förhoppningsvis…) massor om conditions precedent, covenants och indemnities i aktieöverlåtelseavtal, men har ingen susning om hur man skriver en stämningsansökan (och tvärtom).
Detta skapar vad konkurrensrättarna skulle kalla en inlåsningseffekt: man kan egentligen bara en sak. Och om det inte finns förutsättningar att fortsätta med den, till exempel när det blir lågkonjunktur och det inte längre finns så många överlåtelseavtal att förhandla, vad gör man då? Ja, det är inte lätt att plötsligt börja skriva stämningsansökningar – de höga arvodesnivåerna för dem som har fyra-fem år på byrå bakom sig medför att det inte finns möjligheter till on-the-job training. För att uttrycka det brutalt: klienterna är inte beredda att betala 2 000 kronor i timmen (eller mer) för en nybörjare. Inte heller är det lätt att helt byta bana om man är högspecialiserad. Den typiske bolagsjuristen förväntas väl snarast vara ännu mera generalist än vad vi i min generation var i början av vår byråkarriär.
Den tidiga högspecialiseringen innebär med andra ord en ganska stor risk för den enskilda advokaten.
Men inte nog därmed. För egen del är jag tveksam till hur bra högspecialiseringen egentligen är för kompetensen. Är det självklart så att man blir bättre på att drafta och förhandla aktieöverlåtelseavtal om det är det enda man sysslat med från dag 1 på byrån?
Förvisso krävs det en ganska hög frekvens av ärenden av en och samma typ för att man skall bli riktigt duktig på just det. Det funkar inte att man en gång om året funderar över conditions precedent, covenants och indemnities. Då är man en fara för sin klient (och riskerar varje advokats fasa: att trigga ansvarsförsäkringen). Men därav kan man inte, menar jag, dra slutsatsen att more of the same automatiskt skapar bättre kvalitet. För egen del tycker jag tvärtom att det ena befruktar det andra och att jag därför blir bättre på att drafta och förhandla aktieöverlåtelseavtal om jag under lång tid (och alltjämt) även sysslat med annat: utrett bolagsrättsliga frågor; upprättat och förhandlat avtal på helt andra områden; fört talan (särskilt i transaktionsrelaterade mål); nosat på arbetsrättsliga och konkurrensrättsliga frågor; etc.
Sammanfattningsvis är det därför min uppfattning att de stora affärsjuridiska byråerna skulle vinna på att möjliggöra för sina medarbetare att behålla en större bredd i sin yrkesutövning än vad som nu är fallet. Och medarbetarna skulle både få en roligare vardag och löpa mindre risk att en dag stå där med tomt skrivbord och lång näsa.
