DEBATT – av Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt
Frågorna om mediernas ansvar – rättsligt och självsanerande – får då och då speciell aktualitet. Under senare decennier kan man särskilt peka på den intensiva och långvariga debatten om ett förbud mot innehav av barnpornografi. Först år 1999 fick vi den lagstiftning som idag ter sig självklar.
Motståndet var starkt, inte minst från mediernas företrädare, och de politiska partierna är som bekant inte benägna att gå emot en stark medieopinion. Som alltid i Sverige, med vår tradition av ett unikt starkt skydd för yttrandefriheten, hade andra intressen svårt att göra sig gällande när det ansågs kräva en begränsning av yttrandefriheten.
En lagstiftningsfråga under senare tid har dock lett till begränsning av grundlagsskyddet – och därmed tryck- och yttrandefriheten – utan något motstånd från mediehåll, och därmed också utan politiska svårigheter. Det gällde utvidgningen av straffansvaret för hets mot folkgrupp till att, utöver grupper med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, också omfatta sexuell läggning. Utvidgningen gjordes både i brottsbalkens bestämmelse i 16 kap. 8 § och i ”brottskatalogen” i tryckfrihetsförordningen (7 kap. 4 § 11 TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (5 kap. 1 § YGL).
Här fanns uppenbarligen en stor samstämmighet i uppfattningen att behovet att skydda människor mot uttryck av hetsande karaktär på grund av deras sexuella läggning (med undantag för pedofili) var viktig nog att få ta över intresset av en obegränsad yttrandefrihet. Den svenska synen, som den kom till uttryck i lagförarbetena, kom sedan att delvis få ”bakläxa” när Högsta domstolen i det så kallade Åke Green-fallet (NJA 2005 s. 805) konstaterade att Europakonventionen inte tillät ett fullt så långtgående straffansvar som man tänkt sig, utan att intresset av religionsfrihet och politisk frihet satte vissa gränser.
Idag har frågan om skydd mot förtal i medierna fått aktualitet. Det har handlat om påståenden i press och etermedia av kränkande karaktär rörande medlemmar av kungahuset. I vissa fall har det varit artiklar eller medieprogram som mer eller mindre direkt utpekat dessa personer som klandervärda. I andra fall har medierna återgett vad andra skrivit i kommande eller nyss utgivna böcker, vad någon uttryckt i bild eller, i ett fall, genom prägling på förvanskade mynt.
Senast har det handlat om biograffilm – filmen ”Call girl”, där statsminister Olof Palmes familj begärde att JK skulle väcka åtal för förtal av avliden med hänvisning till att Palme i filmen utpekas för att ha haft sex med minderårig.
JK beslöt den 16 januari 2013 (dnr 8455-12-32) att inte inleda förundersökning i anledning av denna anmälan. Hennes motivering är i sak egentligen endast att hon inte anser att det föreligger särskilda skäl från allmän synpunkt för JK att väcka åtal. Sådana skäl krävs enligt lagen (5 kap. 5 § andra stycket BrB), och JK återger uttalanden från förarbetena om att den bedömningen ska göras restriktivt.
Bland omständigheter som anges kunna motivera ett allmänt åtal nämns där den situationen att innehavaren av allmän befattning utsätts för förtal som avser hans åtgärder i befattningen, och vidare situationer där målsägandens hela sociala existens hotas av ett begånget förtalsbrott. Restriktiviteten har, skriver JK, kommit till tydligt uttryck i JK:s praxis.
JK nämner i beslutet att Yttrandefrihetskommittén i sitt slutbetänkande – som framlades i augusti 2012 – har föreslagit att kravet på särskilda skäl ska avskaffas (SOU 2012:55 s. 454 ff.). Det finns dock, menar JK, inte något utrymme för henne att nu göra någon annan bedömning av kravet på särskilda skäl för åtal än den som kommit till uttryck i JK:s tidigare praxis.
Beslutet är förvånansvärt på två sätt. För det första är det uppenbart för den som följt frågorna under senare år att JK:s praxis alls inte är så restriktiv som här hävdas. År 2005 anmälde skådespelaren Mikael Persbrandt tidningen Expressen för förtal, för att tidningen på en löpsedel och inne i tidningen påstått att Persbrandt tagits in på en klinik för akut alkoholförgiftning, vilket enligt Persbrandt inte var sant. Dåvarande JK Göran Lambertz väckte i maj 2006 åtal mot Expressens ansvarige utgivare, en tryckfrihetsjury fann att tidningsuppgifterna utgjorde förtal och Stockholms tingsrätt dömde till dagsböter och utdömde skadestånd.
Detta fall väljer alltså nuvarande JK att helt gå förbi. Hur man ska tolka detta är svårt att säga – att det innebär ett tyst avståndstagande till företrädarens lagtolkning är dock uppenbart. Det måste också ses som ett uttryck för nuvarande JK:s egen inställning och avsikt att vara ytterst restriktiv. Hon hade ett handlingsutrymme som hon valde att inte utnyttja. Yttrandefrihetskommittén konstaterar i sitt betänkande att (s. 454):
”…det finns utrymme för JK att inom ramen för gällande bestämmelser utveckla en mer generös åtalspraxis och väcka allmänt åtal för ärekränkningsbrott oftare än som sker i dag.”
Men hur ska man se på JK:s praxis, så som den nu faktiskt föreligger? Ett äldre fall, där dåvarande JK Hans Stark väckte åtal, gällde också Expressen, som då hade påstått att några ishockey- och bandyspelare hade tagit mutor (JK 1990 s. 70). Spelarna ansågs uppenbarligen ha vållats så omfattande skada av tidningens uppgifter att det innebar sådana särskilda skäl som JK skulle beakta.
Det är onekligen värt att diskutera om en skådespelare som utpekas som gravt alkoholskadad och idrottsmän som utpekas för att bryta mot grundläggande hederskodex i idrott (att ta mutor i idrottssammanhang var då inte straffbelagt men är det numera, om det gäller tävling som är föremål för allmänt anordnad vadhållning, 10 kap. 5 a § BrB) har utsatts för något som hotar vederbörandes hela sociala existens i högre grad än en statsminister, som påstås ha begått ett så skamfyllt och strängt bestraffat förfarande som att ha sex med ett barn.
Att JK inte ens gör ett försök att förklara hur denna avvägning görs är beklagligt. För de drabbade, familjen Palme, kan det inte uppfattas som annat än ett svek. Deras far var landets statsminister, och han blev mördad i denna funktion. För oss svenskar, oberoende av politisk hemvist, är det också märkligt att uppleva att våra rättsliga instanser inte anser sig ha något ansvar att ingripa om vår genom tiderna mest välkände och utomlands ytterst respekterade statsminister efter sin död utan grund blir utsatt för grovt förtal av detta slag.
Vad JK gör är ju inte att ifrågasätta om Palme kan anses utpekad i filmen och i så fall om påståendet är sant eller om det annars fanns grund för det. JK avstår från att inleda förundersökning. Det innebär att hon inte anser att det skulle vara tillräckligt allvarligt från allmän synpunkt om filmen utan grund faktiskt utpekar Olof Palme som skyldig till sexuellt övergrepp på ett barn.
Familjen Palme skulle förvisso kunna väcka enskilt åtal. Ett sådant innebär ekonomiska kostnader som kan bli betydande om den svårförutsägbara jurybehandlingen slutar i ett ogillande. Den 20 januari 2013 förklarade familjens båda ombud, i en mot JK:s agerande djupt kritisk artikel på DN debatt, att familjen inte kommer att göra detta. De anger att kostnaden för ett enskilt åtal skulle kunna uppgå till en miljon kronor.
Men det ekonomiska risktagande som ett enskilt åtal innebär är kanske inte det tyngsta argumentet mot den nuvarande ordningen. Som JK redovisar finns idag ett genomtänkt och välgrundat förslag att avskaffa kravet på särskilda skäl för allmänt åtal. Yttrandefrihetskommittén konstaterar att (SOU 2012:55 s. 455):
”… det råder en inte obetydlig obalans till den enskildes nackdel i fråga om möjligheterna att hävda befogade anspråk inför domstol.”
Det är en ringa tröst för familjen Palme, som i januari 2013 fått uppleva just denna obalans. Det är inte heller på något vis klart om politikerna kan enas om att genomföra den föreslagna ändringen. Att de kommer att få motstånd från mediehåll är säkert. Nils Funcke, som var sekreterare i Yttrandefrihetskommittén men som uppenbart nu inte delar kommitténs uppfattning på denna punkt, skrev den 19 januari 2013 i sin kolumn i tidningen Expressen att JK:s beslut:
”… utgör en markering att huvudprincipen, att staten ska överlåta åt enskilda att slita sina tvister när det gäller förtal eller förolämpning, ska upprätthållas.”
Han glömmer att påpeka att i dessa ”tvister mellan enskilda” har ena parten grundlagen som stöd. En grundlag som innehåller den så kallade instruktionen, en uppmaning till JK, tryckfrihetsjury och domstol att alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt att i tvivelsmål hellre fria än fälla. Det hänvisar JK uttryckligen till i sitt beslut att inte undersöka de grava påståendena om en mördad statsminister.
Tryckfrihetsexperten Funcke hade några år tidigare hävdat en annan åsikt. I en artikel i den av Studieförbundet Näringsliv och samhälle år 2006 utgivna antologin Medieetik under debatt skrev han (s. 94 f.):
”I åtskilliga år har jag argumenterat för att fler fall av förtal bör avgöras i domstol. Jag har argumenterat för att Justitiekanslern bör ges utökade befogenheter att driva enskildas sak. Det finns komplikationer i att staten genom JK driver processer åt enskilda. Men det uppvägs trots allt av behovet och att det är en stor sak före enskilda att driva en process mot ett medieföretag. I flera utredningar har det påtalats att ’tröskeln’ för enskilda är hög, för att inte säga oöverstiglig.”
Fallet ”Call girl” visar att behovet av ett stärkt rättsligt stöd för enskilda mot mediala angrepp är akut. Medierna har en faktisk makt som omgärdas av ett exceptionellt lagstöd. Det ansvar som borde följa med en sådan maktställning är idag inte en realitet.
