Att utan grundläggande psykiatriska kunskaper arbeta effektivt och professionellt som personalhandläggare, inom socialtjänsten, utbildningsväsendet, vården, kriminalvården och andra områden med mycket kontakt med och ansvar för andra människor torde vara mycket svårt, trots att detta synes vara det vanligaste i vårt land (än så länge).
Om man inte vet hur man känner igen och tolkar tecknen på de vanligaste formerna av psykisk ohälsa, hur en depression färgar en människas syn på sig själv och sin arbetsinsats, hur en psykos hämmar de mest basala vardagsfärdigheter, hur autistiska personlighetsdrag kan försvåra ömsesidig kommunikation och förståelse, hur svårt det kan vara att hålla ordning på skrivbordet och sysslorna om man har ADHD, hur skevt en paranoid personlighet uppfattar andra människors motiv och avsikter, hur man pratar med medarbetare som umgås med självmordstankar, hur man känner igen och skyddar sig mot en psykopats destruktivitet, vilken invalidiserande inverkan svåra tvångshandlingar har på vardagligt fungerande… då kan det inte vara lätt att åstadkomma bästa möjliga resultat.
Jag föreställer mig att om man arbetar som brottsmålsjurist kan det vara värdefullt att förstå den psykologiska, ibland psykiatriska, bakgrunden till klientens brott. Ofta finner man där en förklaring till det inträffade som kan vara viktig för andras förståelse när man vill plädera för sin klient, även om den psykiatriska bakgrunden sällan är grund för påföljdsbefrielse i juridisk bemärkelse.
Det psykiatriska fältet är fantastiskt spännande på många sätt, bland annat just genom att vi har så bred nytta av allt vi lär oss. Vare sig jag avsett det eller inte så har jag i mitt privata liv haft stor glädje av mina psykiatriska kunskaper. Och omvänt – de erfarenheter och lärdomar som jag får i mitt eget liv har jag nytta av i mitt arbete som psykiater. Liv och arbete hänger ihop och berikar varandra. Detta kan säkert gälla många yrken, men sambandet förefaller mig ovanligt starkt här. Att i sitt arbete få arbeta med att hjälpa människor må bättre och fä bättre liv – vad kan vara mer tillfredsställande?
Tack för intresset! För några månader sedan undrade jag huruvida någon läser mina alster. Jag vet nu att minst sju personer gör det, åtminstone ibland, och det är ju roligt. ”Min ende läsare” som Gösta Oswald med tacksamhet lär ha formulerat saken eftersom huvudsaken för honom var att han kommunicerade med någon. Och det kan han ju ha rätt i – antingen så kommunicerar vi och står därmed i förbindelse med omvärlden, eller så gör vi det inte. ”And that makes all the difference”, för att parafrasera Robert Frost.
Michael Rangne
michael.rangne@telia.com
