Lag om hälso- och sjukvård för asylsökande antogs onsdagen den 20:e maj av riksdagen med röstsiffrorna 265-33. När det gäller den personkrets som omfattas av lagen ska den motsvara vad som anges i befintliga överenskommelser mellan staten och Landstingsförbundet. De papperslösa, människor som befinner sig illegalt i Sverige, omfattas inte av nämnda överenskommelse och således inte heller av den nyantagna lagen. Den gäller alltså inte dem som (ofta) i förtvivlan håller sig undan verkställighet av avvisnings- eller utvisningsbeslut.
Enligt lagens förarbeten (prop. 2007/08:105 Lag om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl.) är frågan om de papperslösas rätt till hälso- och sjukvård föremål för vidare överväganden inom Regeringskansliet. Påpekas kan att barnen till de papperslösa har rätt till sjukvård på samma villkor som andra i Sverige. Denna rättighet inskränks dock av det faktum att det inom vården ibland råder okunskap och oklara rutiner, något som leder till att vård till de papperslösas barn inte alltid ges.
Sverige har av Paul Hunt, FN:s särskilda rapportör för rätten till hälsa, fått kritik för den situation som för de papperslösa idag råder på hälso- och sjukvårdsområdet. Hunt är ansvarig inför FN:s generalförsamling och inför dess råd för mänskliga rättigheter, och har som uppgift att ge stater råd i hur de ska infria rätten till bästa möjliga hälsa. Hunt påpekade vid en hearing i riksdagen att mänskliga rättigheter inte är förknippade med medborgarskap. Något som riksdagen dessvärre inte ännu tagit någon hänsyn till.
De papperslösa är säkerligen en av de mest sårbara grupperna i samhället, i Sverige liksom i världen. Det ter sig ironiskt att det är just denna, redan utsatta, grupp av människor som står utanför den personkrets som i Sverige idag kan ta del av subventionerad hälso- och sjukvård. Därför tvingas de papperslösa till stor del att bli beroende av de frivilligkliniker (ofta huserandes i lägenheter) för gömda som finns på några få hemliga platser runtom i landet.
Många är de som (logiskt nog) hävdar att vårdbehovet är det som ska styra tillgången till vården – inte migrationsstatus. Visionen av att det är det medicinska reella behovet som ska styra tillgången till vården är för de papperslösa en verklighetsfrämmande syn. En hälso- och sjukvård som nekar vissa grupper av människor rätt till densamma är inte humanitär – inte mänsklig.
Läkare som svurit eder om etik och moral får inte utöva sin yrkesskicklighet till förmån för alla människor. Lag om hälso- och sjukvård för asylsökande är, liksom övriga svenska lagar, till för att följas, något som säkert i tid och otid svider i ett läkarhjärta som tvingas neka någon vård. Men hur är det med Sveriges internationella konventionella och folkrättsliga åtaganden, nog ska väl även dem följas? Däribland rätten till vård – en mänsklig rättighet oberoende av… allt. Var och ens absoluta rättighet. Det stadgas att rätten till vård är en mänsklig rättighet, men till synes bara för vissa människor.
Text: Emmy Ida Hellström
