KRÖNIKA – av Sven Cavallin, f d rådman i bland annat Blekinge tingsrätt
En vanlig reaktion när “hederligt” folk blir föremål för polisingripanden vid till exempel hastighetskontroller och liknande är förtrytelse. Man upplever att polisen borde ha viktigare saker att syssla med än att klämma åt hyggligt och rättskaffens folk som råkat köra lite för fort.
”Varför sätter ni inte dit dom verkliga skurkarna i samhället istället” tänker och säger säkert en och annan bötfälld i en sådan situation.
Om vi lämnar det här exemplet med hastighetskontroller, vilka nog oftast sker på platser där det är viktigt att hastigheten hålls på den föreskrivna nivån, kan man rent allmänt fråga sig om inte polis och åklagare kanske ibland ändå agerar väl nitiskt.
Naturligtvis förekommer sådant och genom mina år i fru Justitias trädgård har jag ju upplevt även en del av den varan. Det är i sådana situationer man liksom känt att man måste använda sitt sunda förnuft. ”En god och beskedlig domare är bättre än god lag” lyder ju en av domarreglerna.
Ett sådant exempel utgörs av ett miljöbrottmål jag hade 2002, där en hedervärd villaägare bytt ut sin miljöovänliga oljeeldning mot bergvärme men missat att denna förändring var han skyldig att meddela kommunen i förväg. Han väntade för länge med denna information (till dess installationen skett och pumpen gått igång) och åtalades av en nitisk miljöåklagare, som dock inte själv utförde talan vid huvudförhandlingen i Karlskrona.
Jag minns det inte säkert men jag tror att jag vid det tillfället, liksom jag gjort i ett fåtal andra fall, dristade mig till att låta överläggningen till dom vara offentlig. Lagen tillåter faktiskt detta – se 5 kap. 5 § rättegångsbalken – överäggning till dom eller beslut skall hållas inom stängda dörrar om rätten inte finner att det kan ske offentligt. I verkligheten fattas till exempel de flesta ersättningsbeslut avseende vittnen efter just offentlig överläggning.
Domen blev i vart fall såväl enhällig som friande. Miljöåklagaren i Malmö blev misslynt och överklagade men fick ingen framgång i hovrätten. Vidare gick inte det målet.
Ett annat exempel – där nog även i detta fall en väl nitisk åklagare väckt åtalet men en annan fick föra talan vid huvudförhandlingen – är följande.
En tingsdag i medio november 2000 hade jag en ny fräsch kammaråklagare och det var nog hennes jungfruting i Karlskrona. Bland målen fanns ett ganska så banalt mål om olaga innehav av kniv.
En yngling, som fått någon provanställning på OBS, hade på arbetsplatsen försetts med en kniv för att skära upp div emballage. Han hade oklokt nog på sig kniven vid en krogsväng i Karlskrona och när han senare på natten fyllnade till och blev ”lobbad” (omhändertagen enligt lagen om berusade personer) upptäcktes ju kniven i jackfickan.
Det var en ynklig plastig variant med brytblad, knappt centimeterbrett sådant och bara sista biten var kvar. Åklagaren medbragte kniven ifråga till huvudförhandlingen och visade upp densamma.
När jag så att säga skärskådade kniven mindes jag en film som sonen asat hem och som jag något motvilligt betittat några år tidigare – Crocodile Dundee någonting – där hjälten, spelad av Paul Hoogan, är i New York och blir hotad av någon gangster med en ordinär kniv och då uttalar ”you call that a knife” samt halar fram en voluminös machete någonstans ifrån och säger: This is a knife!
Mycket effektfullt…. I den här situationen vid huvudförhandlingen plirade jag lite lömskt på åklagaren och sade sedan med bästa filmstjärnerösten sådär lite hest och kaxigt på utrikiska just detta: ”You call this a knife”!!? Jag saknade i det läget en mera häftig kniv att dra fram men det var kanske tur att jag inte hade någon.
Man kan undra vad pojken, som var åtalad, tänkte. Det är ju inte osannolikt att även han sett den omnämnda filmen.
I allt fall blev åtalet ogillat och han tillerkändes reseersättning för inställelsen vid huvudförhandlingen, sedan jag – något illojalt mot statens finanser – innan jag avslutade förhandlingen, pekat på den möjligheten för honom i händelse av frikännande dom. Han hade ju inte någon ”ofantlig försvårare” och i sådana fall tycker jag det hör till fair play, så att säga, att upplysa om en sådan ”spelregel” i brottmålsprocessen.
Sunt förnuft har för mig alltid varit en ledstjärna i mitt domarvärv. Bäst har jag trivts när utgången i till exempel ett brottmål blivit både i överensstämmelse med lag, praxis och just sunt förnuft! Ibland har emellertid dessa pusselbitar inte fallit på plats till ett bra mönster och då har jag i en hel del fall – Gud hjälpe mig – förlitat mig på det sunda förnuftet.
Fler exempel på detta än de ovannämnda finns förvisso…
