DEBATT – av Julian Nowag, docent i EU-rätt, Lunds universitet samt associate vid Oxford University och Marios Iacovides, universitetslektor i Europarätt, Stockholms universitet och processråd på Konkurrensverket.
Coronaviruspandemin har orsakat stora chocker för den globala ekonomin. Europeiska kommissionen uppskattar att Sveriges BNP kommer att minska med 6% i år. Regeringen uppskattar att arbetslösheten kan stiga upp till 13,5%. I detta sammanhang har statens roll förstärkts, bl. a. genom de krisåtgärder som är antagna för att stödja berörda företag under krisens gång. Samtidigt tas planer fram för landets ekonomiska återhämtning efter pandemin är över.
Åtgärderna är nödvändiga, men i vår mening har regeringen än så långe missat att se krisen för vad den också är, en möjlighet till förändring i linje med dess demokratiska mandat och valmanifest, liksom vår långsiktiga strategi för Sveriges plats i världen. Sammantaget utgör de ekonomiska åtgärderna det största krispaket som någonsin gjorts. De åtgärder som kommer att antas för att stödja den ekonomiska återhämtningen lär vara ännu större. Låt oss inte missa chansen att knuffa vår ekonomi till en övergång som skulle kunna positionera vårt land som en ledare inom innovation, miljöskydd och social rättvisa. Nu är det dags för regeringen att sluta enbart reagera till den pågående krisen och faktiskt börja agera föra att forma landets respons.
Hur ska detta ske? Vi menar att när regeringen antar och genomför sina stödåtgärder för företag samt för den ekonomiska återhämtningen, bör den respektera det rättsliga ramverket, men också förankra åtgärdernas demokratiska legitimitet.
Den rättsliga ramen sätter gränser för regeringens svar till den ekonomiska krisen. I synnerhet måste åtgärderna följa EU:s regler för statsstöd, som kapslar in principer som icke-diskriminering och transparens. Även om reglerna kan vara komplexa lär inte deras efterlevnad vara ett problem. Kommissionen, som övervakar reglernas efterlevnad, har samarbetat med medlemsstaterna för att uppnå snabba resultat och har bl. a. antagit en tillfällig ram för statliga stödåtgärder och inrättat en 24-timmars hjälplinje för vägledning. På bara några veckor har 109 stödåtgärder godtagits.
Åtgärderna brister dock vad gäller demokratisk legitimitet. Liksom alla regeringar har den nuvarande valts in av folket för att främja samhällets välbefinnande. I en demokrati formas regeringens politik och budget av majoritetens ideologi och opinion angående statens och marknadens respektive roller och hur man bäst organiserar samhället. Den nuvarande regeringens politik och prioriteringar har utformats av regeringspartierna (S, MP) och stödpartierna (C, L). Regeringens två huvudverktyg för att främja sin politik är incitament och förbud.
Förbud utformas vanligtvis som lagar som kräver vissa beteenden och förutser negativa konsekvenser när individer eller företag bryter mot dem. Incitament är emellertid mer effektiva verktyg än förbud. Monetära incitament är mycket effektiva just på marknader. Några aktuella exempel alla känner till är skatteincitament för elbilar och RUT-avdraget.
Stödåtgärder för den ekonomiska krisen till följd av koronakrisen bör inte vara annorlunda. Demokratiska principer och därmed regeringens prioriteringar bör återspeglas i åtgärderna. Varför ska skattebetalarnas pengar spenderas på aktiviteter som staten vill avskräcka från eller har åtagit sig att bekämpa och eliminera?
Ett exempel är skatteflykt. Vill vi verkligen stödja företag som drar nytta av vårt system och stödåtgärder utan att bidra? I Danmark och Polen är stödåtgärderna villkorade att företag inte är registrerade i skatteparadis. Det senaste förslaget till omsättningsstöd som presenterats av den svenska regeringen går i samma riktning. Genom en ändring till den tillfälliga ramen för statsstöd har den europeiska kommissionen introducerat villkor för kapitalrekonstruktioner. Till exempel får inte företag som fått sådant stöd göra utdelningar till aktieägare så länge de inte betalat tillbaka stödet, de får inte köpa tillbaka sina aktier, och inte heller betala bonusar till direktörer eller ge dem lönehöjningar.
Även om skatteflykt är en viktig fråga rankas andra ännu högre på den politiska agendan i Sverige, inte minst miljön. Behöver vi stödja fossila bränslen eller ska vi snarare stödja innovativa producenter av förnybar energi? Är vi bekväma med att ge stöd till flygbolagen utan att be dem ompröva sin affärsmodell? Frankrike har tillhandahållit stöd till Air France under förutsättning att flygbolaget ska minska inrikesflyg och ge plats till mindre koldioxidintensiva alternativ såsom tåg.
I längden borde vi även fundera om det är värt att fortsätta hålla vid liv företag och sektorer som skadar oss och miljön. Visst bör vi skydda arbetarna och se till att planer införs för att lindra effekterna på lokala samhällen som kan drabbas på grund av en övergång från en viss ekonomisk verksamhet till en annan. Men är åtgärderna som nu utformade verkligen i linje med regeringens miljömål? Är de i linje med dess politik i övrigt och dess valmanifest?
Vi menar att det vore värt att pausa och reflektera i stället för att fortsätta använda en hagelgevärmetod av ovillkorliga subventioner till alla företag. Vi föreslår att införa kriterier för vilka företag kan få stöd samt nyansera stödet genom andra kriterier. Man skulle kunna skilja mellan olika kriterier. Först kan man införa vissa grundläggande kriterier. Endast de företag som uppfyller de grundläggande kriterierna bör vara berättigade till stöd för att börja med. Ett sådant grundläggande kriterium kan vara skattehemvisten, såsom man gjort i Danmark och Polen. En andra kategori av kriterier kan bestå av önskvärda villkor. Företag som uppfyller de grundläggande kriterierna skulle kunna få ytterligare incitament att även uppfylla de önskvärda villkoren. Detta är lätt genomförbart och skulle inte strida mot EU:s statsstödsregler. Kommissionen har ju godtagit Danmarks, Frankrikes och Polens åtgärder. Kommissionen har också ändrat den tillfälliga ramen för att bland annat poängtera att den välkomnar att medlemstaterna tar klimatförändringen i beaktande när de designar sina stödåtgärder, eftersom en sådan approach tillåter för en mer hållbar tillväxt och främjar en ekonomisk omvandling som är i linje med EU’s mål för klimatneutralitet fram till år 2050.
Förnuftiga människor kan naturligtvis vara oense om dikotomin mellan grundläggande kriterier och önskvärda villkoren. Men kategoriseringen är ett politiskt beslut som regeringen har ett demokratiskt mandat att fatta. Det är upp till den i enlighet med sina prioriteringar och valmanifest att besluta om villkor kopplade till exempelvis utdelning till aktieägarna och bonusar till direktörer, miljö, eller respekt för grundläggande rättigheter ska vara grundläggande eller önskvärda villkor. Det är därför vi röstar i en demokrati.
Dessa är inte enkla beslut att fatta och det kan tyckas vara lättare, inte minst för en minoritetsregering, att använda en hagelgevärsmetod av oriktade subventioner när den tar fram åtgärder för att stödja ekonomin. Men utav respekt för demokrati låt oss inte undgå att försöka att släppa fram statsstödets transformativa potential. Vi skulle således kunna gå utöver ett tankesätt som bara handlar om att bevara ekonomin. Vi skulle i stället kunna omvandla den, främja vår konkurrenskraft och innovation och därmed framtidssäkra Sverige. De här fördelarna är säkert värt den ansträngning det skulle innebära att inte följa den minsta motståndets lag som regeringens nuvarande hagelgevärsstrategi för stödåtgärderna representerar.
