Är statliga myndigheter skyldiga att betala dröjsmålsränta enligt en direkt eller analog tillämpning av räntelagen vid dröjsmål med utbetalning av influtna medel?
Det tyckte hovrätten i ett fall gällande Kronofogdemyndigheten och nu ska Högsta domstolen pröva frågan.
Det nu aktuella fallet gäller en man från Uddevalla. I samband med skilsmässa löstes han ut från den gemensamma bostaden av sin exhustru, varvid en fordran uppstod mot kvinnan. Genom en dom från Södertörns tingsrätt fastslogs att hon skulle betala cirka 500 000 kronor till honom. Det är den skulden som han vände sig till Kronofogden för att få indriven.
Den 30 juni 2016 skedde viss betalning direkt till honom. Därefter betalades omkring 300 000 kronor till Kronofogden i olika poster. Myndigheten har härvid skickat betalningsanmaningar, varefter exhustrun genom frivilliga betalningar har erlagt sin skuld. Några tvångsmedel har således inte varit aktuella.
Ingen av inbetalningarna redovisades inom den tidsfrist som framgår av författning. Under den tidsperiod som myndigheten innehöll hans pengar tog Uddevallabon upprepade kontakter med Kronofogden för att fråga varför utbetalningarna dröjde, när han kunde få pengarna och om han kunde göra något för att snabba på processen. Kronofogden kunde dock inte uppge något skäl eller ge något besked.
Tvistlösning enligt kommande AB 25 och ABPU 25
Utkasten till nya standardavtal har väckt stort intresse, inte minst förslaget om att införa ett nytt kapitel 11 – och den så kallade tvistetrappan. Ambitionen att stävja processande är beundransvärd, men frågan är vilken rättslig verkan regleringen kommer att få. Kan tvistetrappan utgöra rättegångshinder, vad gäller i skiljeförfaranden och kan flerstegsklausulen få någon annan rättsverkan? Giorgio Leopardi ger sin analys, liksom tips till den som avser att upprätta entreprenadavtal med standardavtalen som bas.
Krävde skadestånd av Kronofogden
Efter det att den sista utbetalningen kommit, vilket dröjde ett halvår, krävde mannen skadestånd av Kronofogden avseende förlorad avkastning beräknad på basis av dröjsmålsräntan. Justitiekanslern avslog hans skadeståndsyrkande på den grunden att han inte visat skada.
Mannen vände sig till tingsrätten med stöd av den ideella stiftelsen Centrum för rättvisa och hävdade att han skulle ha placerat sina pengar på sätt som ger avkastning i stället för att låta dem ligga på ett räntebärande konto som i dag inte ger någon eller obetydlig avkastning. Uddevallabon begärde i första hand 8 640 kronor i dröjsmålsränta och i andra hand motsvarande belopp i skadestånd på grund av utebliven fondavkastning.
Frågan som tingsrätten inledningsvis tog ställning till var således om staten, med stöd av en analog tillämpning av räntelagen, är skyldig att betala dröjsmålsränta på beloppen. Tingsrätten ansåg inte att reglerna om dröjsmålsränta skulle tillämpas utan att skadestånd i stället skulle utgå till Uddevallabon.
Han fick nöja sig med 1 188 kronor och vardera parten fick stå sina rättegångskostnader.
Annan tolkning av HD-avgörandet
Hovrätten vill inte dra lika höga växlar av ett HD-avgörande som tingsrätten och skrev: ”Till skillnad från förhållandena i Högsta domstolens avgörande i Ö 5879-18, som tingsrätten fäst särskilt avseende vid, var det inte fråga om någon bedömning av vem som hade rätt till medlen såsom sakägare eller någon annan kvarstående bedömning (se mer om mål Ö 5879-18 nedan). Det förelåg istället ett klart dröjsmål från Kronofogdemyndighetens sida”.
I det nu aktuella målet förelåg alltså preciserade författningsreglerade betalningsförpliktelser för Kronofogdemyndigheten i förhållande till borgenären som Kronofogdemyndigheten hade att infria snarast. Enligt hovrätten innebär detta att de aktuella fordringarnas karaktär kan liknas vid en förmögenhetsrättslig fordran på någon som innehar medel för annan med redovisningsskyldighet.
Hovrätten fortsatte: ”Eftersom det är fråga om preciserade betalningsförpliktelser som Kronofogdemyndigheten haft att betala till mannen snarast bedömer hovrätten vidare att det är rimligt och ändamålsenligt att ersättning för dröjsmålsränta ska utgå. Ändamålet som ligger till grund för att den normala påföljden vid dröjsmål ska vara dröjsmålsränta gör sig särskilt gällande i en situation som den aktuella när det är fråga om en preciserad betalningsskyldighet för staten mot en enskild. Dröjsmålsräntan fyller då väl sin funktion som en standardiserad ersättning för borgenärens förlust. Det är varken rimligt eller ändamålsenligt att det i en situation som den föreliggande ska åligga den enskilde borgenären att presentera beräkningar och bevisning – beräkningar och bevisning som är svåra att göra och få fram – för att kunna få någon ersättning för dröjsmålet”.
Rörde annan typ av beslut
Enligt hovrätten ska inte Högsta domstolens beslut den 18 mars 2019 i mål Ö 5879-18 förstås som att Högsta domstolen, på så sätt som tingsrätten ansett, uttalat sig om ett liknande fall som det nu föreliggande. Mål Ö 5879-18 gällde en klagan över domvilla.
I målet var det inte fråga om att Kronofogdemyndigheten betalat ut pengar för sent. Klagan över domvilla gällde i stället att hovrätten gått utanför ramen för processen när hovrätten – i samband med att hovrätten ändrade ett överklagat beslut – förpliktade Kronofogdemyndigheten att betala ut ränta, trots att Kronofogdemyndigheten inte var part i målet.
Högsta domstolen uttalar visserligen i punkten 11 i beslutet att Kronofogdemyndighetens befattning med medel som influtit från en försäljning av utmätt egendom utgör ett led i den myndighetsutövning som sker i samband med verkställighet, att principerna för hanteringen av medlen därmed är annorlunda än de som gäller när någon tagit emot pengar inom ramen för ett avtalsförhållande och att Kronofogdemyndigheten inte har några avtalsrättsliga förpliktelser gentemot parterna i ett utmätningsärende.
Ingen avtalsrättslig karaktär
Men dessa uttalanden förhåller sig, enligt hovrätten, till omständigheterna i det mål som klagan över domvilla avsåg. Och det målet gällde Kronofogdemyndighetens hantering av medel i ett utmätningsärende fram till dess det var avgjort vilka sakägare som hade rätt till de medel som influtit efter en exekutiv försäljning. Det var alltså fråga om Kronofogdemyndighetens direkta myndighetsutövning under ett pågående utmätningsärende. En sådan situation har – i enlighet med vad Högsta domstolen uttalade i punkten 11 – inte någon avtalsrättslig karaktär.
Däremot berörde Högsta domstolen inte alls frågan om en preciserad omedelbar betalningsförpliktelse för Kronofogdemyndigheten – i en situation där inga bedömningar återstår för myndigheten – ska ge rätt till dröjsmålsränta, därför att betalningsförpliktelsen kan anses ha en förmögenhetsrättslig karaktär. Inte heller bedömdes ändamålsskälen för att dröjsmålsränta bör utgå i en sådan situation. Att Högsta domstolens uttalanden i Ö 5879-18 är begränsade till omständigheterna i det målet framgår också av att avgörandet inte är publicerat som ett vägledande avgörande.
Avgörandet innehåller inte några hänvisningar till tidigare vägledande avgörande från Högsta domstolen om rätten till dröjsmålsränta, det vill säga till NJA 2016 s. 1035, och inte heller till andra vägledande avgöranden om gränsdragningen mellan fordringars offentligrättsliga respektive förmögenhetsrättsliga karaktär. Enligt hovrätten påverkar därför Högsta domstolens uttalanden i domvillomålet inte bedömningen i det nu aktuella målet.
Hovrätten gav mannen rätt
Sammanfattningsvis var det hovrättens bedömning att fordringarnas karaktär av preciserade betalningsförpliktelser som Kronofogdemyndigheten utan några kvarstående ställningstaganden hade att infria snarast, innebär att de kan liknas vid en förmögenhetsrättslig fordran. Vidare talar, enligt hovrätten, starka ändamålsskäl för att dröjsmålsränta ska utgå i en situation som den aktuella.
Hovrättens slutsats var därför att staten är skyldig att betala dröjsmålsränta till mannen från det Kronofogdemyndigheten var i dröjsmål med respektive utbetalning. Referenten i hovrätten var skiljaktig och ansåg att reglerna om dröjsmålsränta inte kunde tillämpas men att skadestånd skulle utgå med yrkat belopp.
Justitiekanslern överklagade och nu har HD meddelat prövningstillstånd ”i frågan om Kronofogdemyndigheten är skyldig att betala dröjsmålsränta enligt en direkt eller analog tillämpning av räntelagen vid dröjsmål med utbetalning av influtna medel (partiellt prövningstillstånd)”.(Blendow Lexnova)
