ANALYS: ”Lagstiftaren talar om underliv – snippa måste förstås som underliv”
ANALYS – av Johanna Eriksson, doktorand i processrätt vid Stockholms universitet
Det handlar inte om ”snippa” och ”slida” utan om fingrar i ”underliv”, det hade hovrätten vetat om de nyttjat rättskälla istället för ordbok.
En man döms för våldtäkt mot barn, han överklagar, hovrätten tar upp målet till prövning och för ett par dagar sen meddelades dom, vilken kommit att bli mycket kritiserad.
Rent rättsligt befinner vi oss alltså i vad som kallas för straffprocessen. Straffprocessens primära funktion, både i underrätt och överrätt, är att ge lagstiftningens ändamål genomslag. Processen är fabriken som ska producera det som lagstiftaren, med materiella rättsregler, programmerat den till (se Lindblom, Tvekamp eller inkvisition, SvJT). Straffrättens syfte med kriminalisering av handlingar är bland annat att verka allmänpreventivt och att uppställa ett skydd för framtida kränkningar av ett erkänt skyddsvärt intresse hos potentiella brottsoffer.
Kriminaliseringen våldtäkt mot barn,som är aktuell i snippan-domen, motiverades av att man från lagstiftarens håll ville uppställa ett skydd för barns sexuella integritet. Det är alltså den sexuella integriteten som straffbudet våldtäkt mot barn är till för att skydda.
Straffprocessen har dock andra viktiga funktioner; dels ska den verka för effektiv brottsbekämpning, dels ska den upprätthålla rättssäkerheten. Under processens gång väger dessa poler olika tungt och förundersökningen har en mer brottsbekämpande karaktär, det handlar om att samla bevis för att utreda brott (se Ekelöf, m.fl., Rättegång I) I skrivande stund har dom just meddelats av hovrätten. Vid rättens överläggning dominerar rättssäkerheten. Hellre fria en skyldig än fälla en oskyldig.
Kanske skulle man kunna tro, att hovrätten i just detta våldtäktsmål, friade för att värna rättssäkerheten framför en effektiv brottsbekämpning. Jag menar dock att det inte är fallet. Här handlar det istället om att det skyddsintresse som motiverat att åtal över huvud taget väcks inte alls beaktas av domstolen.
Närmare om snippan-domen
I de nu aktuella domskälen förklarar rätten varför den friar den tilltalade mannen för våldtäkt mot barn, som prövats i rättegången mot följande gärningsbeskrivningar, något justerade med hänsyn till de inblandade, och som de såg ut i hovrätten.
Åtalspunkt 1
TILLTALAD har genom att föra sin hand innanför målsägandens shorts och trosor, hålla handen på målsägandens snippa och ha ett finger inne i snippan, utfört en sexuell handling, som med hänsyn till kränkningens allvar varit jämförlig med samlag, med NN5 som var 10 år. Det hände den 13 juni 2021 i ett fläktrum I BYGGNAD, ADRESS, KOMMUN
TILLTALAD begick gärningen med uppsåt. Han var åtminstone oaktsam beträffande omständigheten att målsäganden var under 15 år.
Åtalspunkt 2
TILLTALAD har genom att föra sin hand innanför målsägandens shorts och trosor, hålla handen på målsägandens snippa och ha ett finger inne i snippan, utfört en sexuell handling, som med hänsyn till kränkningens allvar varit jämförlig med samlag, med NN5 som var 10 år. Det hände den 13 juni 2021 i ett rum/förråd I BYGGNAD, ADRESS, KOMMUN
TILLTALAD begick gärningen med uppsåt. Han var åtminstone oaktsam beträffande omständigheten att målsäganden var under 15 år.
Vid hovrättens prövning bestod bevisningen av uppspelning av de två, under förundersökningen, videoinspelade förhör med målsäganden (flickan). Vidare bestod den muntliga bevisningen i uppspelning av de förhör som hållits under tingsrättens huvudförhandling med den tilltalade samt vittnesförhör med målsägandens mamma, styvpappa och lärare.
I övrigt bestod bevisningen av följande, som åberopats även vid tingsrättens prövning. Fotografier på brottsplatser utvisande hur de olika rummen i byggnaden ser ut, beslagsprotokoll och fotografier av målsägandens kläder samt sakkunnigutlåtande från NFC, utvisande förekomst av DNA från annan person, utöver målsäganden, i hennes trosor. Vid hovrättens prövning har tilltalad för egen del åberopat en promemoria från brottsanmälan, om att målsäganden inte visste om den tilltalade ”tog in fingrar i henne”.
Hovrätten börjar domskälen med att konstatera att åklagarens gärningspåståenden såvitt gäller objektiva brottsrekvisit är styrkta. Det är alltså ställt bortom rimligt tvivel att den tilltalade agerat så som åklagaren har påstått i sina gärningsbeskrivningar. Det låter som att det inte ska bli någon ändring av tingsrättens fällande dom. Men hovrätten fastnar på rättsfaktumet ”snippa” i gärningsbeskrivningen och frågar sig om snippa motsvarar rekvisitet i lagrummet.
Genom målsägandens berättelse anses det alltså styrkt vad som hänt kring hennes snippa, hon har fått in tilltalads finger där och hon har själv använt ordet ett flertal gånger. Det som är svårt för hovrätten att förhålla sig till är vad målsäganden egentligen menar när hon använder ordet snippa. För att få klarhet i detta, vad en tioårig flicka menar, slår hovrätten upp ordet i Svensk ordbok och finner: ”ett vardagligt uttryck för kvinnans yttre könsorgan” varpå hovrätten i domskälen konstaterar följande.
Snippa” ska därmed inte förstås som synonymt med ”vagina” eller ”slida”, som i ordböcker beskrivs som ”kanal som förbinder de yttre könsorganen med livmodern.
Hur kommer det då sig att hovrätten fastnar här, på att snippa inte, vilket kan kritiseras i sig, är något annat än ett vardagligt uttryck för kvinnans ”yttre” könsorgan? Vi kan titta på lagrummet, själva kriminaliseringen och de rekvisit som tilltalads handlande ska bedömas mot. I 6 kap. 4 § brottsbalken finner vi rekvisiten, vilka alla måste kunna checkas av mot åklagarens gärningsbeskrivning för att brott objektivt sett ska anses begånget.
Den som, med ett barn under femton år, genomför ett samlag eller en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt mot barn till fängelse i lägst två och högst sex år.
I det aktuella målet är det rekvisitet ”annan sexuell handling” som ska matchas av vad man skulle kunna sammanfatta, typ, ”finger i snippa”. För att ta reda på vad som lagstiftarens ändamål och syfte med detta rekvisit var bör man i första hand vända sig till lagens förarbeten. Det gör jag nu, till skillnad från hovrätten.
I förarbetena (se prop. 2004/05, s. 136) till 6 kap. 4 § anges följande exempel avseende vad som kan falla in under rekvisitet.
Orala och anala samlag och att föra in föremål, fingrar eller en knytnäve i en kvinnas underliv.
Det första som kan noteras är att det inte nämns någon vagina eller slida, även om jag självklart inte ifrågasätter att de är underkategorier eller likande till det större begreppet för området; underliv. Vad som däremot nämns som en handling vilken kriminaliseringen avser skydda barn ifrån är att någon för in fingrar i barns underliv.
Inspirerad av hovrätten konsulteras SAOL, SO och SAOB. Alla tre då sökningen nog får ett mer robust resultat. Sökningen på ”underliv” gav följande:
SAOB: hos människa, om buken nedanför midjan; särsk. med särskild tanke på l. enbart om könsorganen (i sht hos kvinna); förr äv. oeg., om motsvarande parti hos insekt l. fågel o. d.
SAOL: nedre del av buk el. bål; kvinnliga könsorgan
SO: könsorgan med intilliggande partier särsk. hos kvinnor; ofta i sjukdomssammanhang
Beaktat dessa definitioner får det anses klart att underliv är ett bredare begrepp än vagina och slida. Det måste inkludera snippa eftersom det inte görs någon skillnad på detaljer, eller millimeter, som inre och yttre del av könet. Avslutningsvis i domskälen sammanfattar hovrätten:
Det är följaktligen inte styrkt att DEN TILLTALADE har penetrerat målsägandens underliv.
Här kan noteras att det är första och enda gången ordet ”underliv” förekommer i domskälen. Mot den bakgrunden följer att problemet inte enbart är att hovrätten inte vet vad snippa betyder när ett barn uttryckt att den tilltalade med finger ”kom in i snippan”. Problemet är i stora delar också att hovrätten utgår ifrån Svensk ordbok när de ska bedöma vad flickan ”egentligen menar” när hon berättar om när och hur en mans finger kom upp i snippan. I domskälen kan man läsa:
…kan alltså inte tas till intäkt för att han förde in fingret i hennes slida, och det gäller även när man beaktar att hon i inledningen av det första förhöret uppgav att han kom in i snippan ’typ långt inne’.
Det är här det blir fel, för lagstiftaren talar om ”fingrar i underliv”, inte i slida. Snippa måste förstås som underliv. Och om fingrar har varit långt inne i en snippa, hur man än definierar dess inre och yttre gränser, ingår den i en kvinnas underliv.
Hovrättensfokus på ordet snippa, och inte handlingarnas kränkande omfattning och lagstiftarens syfte med införandet av brottet våldtäkt mot barn, får till följd att rättssystemet sviker flickan på ett sätt som får samhället att rasa. Rätten, (för)ledd av ordbok, i tolkningen av två barnförhör, kommer till slutsatsen att snippa inte ostridigt är samma sak som slida och att åtalet därför inte är styrkt.
I det här fallet ett får ett mycket skyddsvärt intresse som barns sexuella integritet inte alls något genomslag i straffprocessen. Brottsoffret får ingen upprättelse eller traumatiseras ytterligare genom samhällets hantering av övergreppets rättsliga efterspel. Resultatet för det enskilda barnet här är fruktansvärt och oacceptabelt på alla sätt.
Avslutningsvis, för att knyta an till det andra stora rättsliga skavet i hovrättens hantering av det aktuella målet. Det handlar om problemet som lyftes av professor Anna Kaldal tidigare i veckan då hon uttalade att rätten, som tydligen var obekant med vissa termer som användes mycket under förhandlingen, hade möjlighet att processleda parterna (läs åklagaren och målsägandebiträdet i detta avseende) och på så sätt lyft frågan om en alternativ rubricering skulle kunna vara aktuell att yrka ansvar för. Så skedde inte. Igår kunde jag ta del av åklagarens version att rättens agerande.
Det är skrämmande läsning. Hon menar att rubriceringen sexuellt ofredande fanns med från början i processen, som ett andrahandsyrkande, men att hon släppte det när rättens ordförande ifrågasatte valet. Även om det kan påverka kan man tycka, från läktarhåll, att åklagaren oavsett skulle stått på sig. Kanske med backning av målsägandebiträdet som i vars uppdrag det alltid enligt min mening alltid ingår att fundera över om man bör ha med en alternativ rubricering, ett andrahandsyrkande, typ sexuellt ofredande enligt 6 kap. 10 §:
Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, sexuellt berör ett barn under femton år eller förmår barnet att företa eller medverka i någon handling med sexuell innebörd, döms för sexuellt ofredande till böter eller fängelse i högst två år.
Poängen är att målsägandebiträdet har ett annat, på ett vis starkare, incitament jämfört med den statliga åklagaren i att addera andrahandsyrkande. Det beror på att målsägandebiträdet har ett tudelat uppdrag. Dels ska hen bistå målsäganden i skuldfrågan (brottmålet), dels ska hen bistå målsäganden med talan avseende skadestånd (civilrättslig fråga). Vad avser skadestånd till brottsoffer kan det konstateras att man kan ha fördel av att åberopa alternativa grunder (brottsrubriceringar/justera gärningsbeskrivningar) för att målsäganden genom rättsprocessen ska få kränkningsersättning och annat skadestånd (kostnader för vård, sveda och värk t.ex.).
Även om man kan tycka att en fällande dom i skuldfrågan är det viktigaste i fråga om brottsoffrets upprättelse, visar forskning (se Dahlstrand och Bergwall, 2022) att skadeståndet har potential i förhållande till upprättelse. Hade man i detta fall tagit det säkra före det osäkra och adderat ytterligare brott till grund för skadeståndsanspråket hade det i vart fall kanske kunnat bidra till målsägandens upprättelse då det hade tvingat hovrätten att pröva den tilltalads skadeståndsansvar i förhållande till sexuellt ofredande. Det hade också rimligtvis resulterat i att åklagaren inte känt sig pressad till att släppa andrahandsyrkandet för egen del.
Sammanfattat: Då hovrätten går till ordboken istället för förarbetena blir straffprocessens funktion i detta mål helt klart en annan än den tänkta, att ge ändamålen bakom kriminaliseringen våldtäkt mot barn genomslag. Rättstillämpningen borde se till rättskällor (lag, förarbete, praxis och doktrin) och inte enbart till vad som framkommit vid rättens egen undersökning av vad ett allmänt vedertaget begrepp betyder genom att endast titta i Svensk ordbok. Till detta kommer frågan om rättens skyldighet att leda parterna när begrepp i åklagarens, eller för den delen målsägandens, gärningsbeskrivningar är så oklar att man vid överläggningen måste konsultera en ordbok.
Förbryllande och förfärligt. Som Nils Christie (Victim movements at a Crossroad, 2010) har uttryckt:
Words are dangerous tools; they capture our minds, shape our thoughts.
