”Allemansrätten och spårpreparering – som jurist och skidåkare finner jag frågeställningen felställd”
DEBATT – av Hugo Tiberg, professor emeritus i sjö- och transporträtt
I DN den 23 december 2012 menar landstingsrådet Birgitta Rydberg, med anledning av en färsk dom om avgiftsuttag för åkning i Vasaloppsspåret och vissa elljusspår i Mora kommun, att allemansrätten har åsidosatts på sådant sätt att den i fortsättningen kräver lagstiftning för att respekteras. Frågan gäller skidspår som särskilt prepareras för åkning, där två uppfattningar bryter sig. Den ena är att allemansrätten tillåter gratis användning av preparerade spår så att avgiftsuttag i sådana blir olaglig, den andra att kostnadstäckning får uttas från skidåkare som utnyttjar spåren. Som jurist och gammal skidåkare finner jag den frågeställningen felställd.
Den sedvanerättsliga allemansrätten kan inte gärna ha någon uppfattning om rätten att skida i spår som preparerats av specialutrustade maskiner. Den handlar om rätten att åka skidor i orörd terräng, eller att utnyttja spår som bildas av dem som annars rör sig där. Problemet när man vill ta betalt för spårpreparering är att de gamla stigarna tas i anspråk och avgift uttas även av dem som inte har något som helst intresse av att åka i preparerade spår. Oftast blir det de mest tillgängliga spåren, där vi gärna vill åka en sväng på eftermiddagen, som används för ändamålet. Det är debiteringen för denna åkning som inkräktar på allemansrätten, inte uttag från dem som just vill ha spåren preparerade.
Erfarenheter från skogen låter förmoda att vi bara är en del äldre stötar som föredrar jungfrulig snö. Många unga tycks anse att det krävs preparering för att man över huvud taget ska kunna åka skidor. En sådan uppfattning uttrycker en del insändare, som menar att många skidspår skulle ”försvinna” utan avgifter. Om detta är en allmän uppfattning kan det försvåra förståelsen för det problem som allemansrättens uppställer.
Om man däremot ser det problemet så är kanske ett par lösningar tänkbara. En är att minska prepareringen så att det blir fler av de gamla stigarna kvar för oss naturvänner. De som vill flänga fram på kortast möjliga tid kanske inte är så beroende av en varierande omgivning och kan nöja sig med några kortare spår utvalda för att ge allsidig träning. Kanske kunde man också på sina håll minska bredden på de veritabla gator som idag plöjs upp för ”skridskoåkare” och låta oss gamlingar åka vid sidan om. Redan idag brukar för övrigt kontrollanterna avstå från att pungslå dem som använder betalspår endast som tillfart till ett större åkområde.
Däremot är det knappast logiskt när den som kräver preparering vill ha gratis nytta av dagens maskinarbete enligt en allemansrätt som var färdigutvecklad långt innan det ens var påtänkt att man skulle behöva maskiner för att kunna åka skidor!
Problemet har uppmärksammats i den ovannämnda domen av Högsta Förvaltningsdomstolen (mål nr 6966-11). Beträffande Vasaloppsspåret var domstolen enig. Det har förklarats som naturreservat i ett beslut som kunnat överklagas i annan ordning.
Angående elljusspåren menade majoriteten att allmänheten fortfarande har fri tillgång till skidåkning i det område där de löper och vid behov kan passera över skidspåren. Två domare anförde däremot att dessa spår förgrenar sig över ett stort område och att de, såsom enbart skidspår, omfattas av allmänhetens fria rätt till användning.
Jag noterar att domstolens majoritet har uppmärksammat problemet om allmänhetens tillträde till terrängen i allmänhet, medan minoriteten tycks mena att alla bör ha tillträde även till preparerade spår. Vad som däremot inte upptagits är om spåren innebär praktisk utestängning från friåkning på områden där man sedan gammalt kunnat färdas fritt. Det kan vara så att elljusspåren tar de sedvanliga och naturliga stråken genom skogen i anspråk och att återstående mark blir alltför oländig, eller att man inte längre kan nå ett naturligt mål. Den väsentliga frågan är inte berörd i domen och bör fortfarande kunna ifrågasättas i andra skidområden än de nu upptagna.
