KRÖNIKA – Louise Brown, antikorruptionsexpert på Advisense
Tillsammans är vi starka, heter det ofta. Gemensamma krafter och samverkan krävs i samhällets förbättringsarbete, inte minst inom brottsbekämpningen. Det finns till och med ett ord som heter “samskapande”. Men hur bra går det då?
Antalet anmälda penningtvättsbrott har ökat. Enligt Finanspolisens årsrapport fortsatte trenden uppåt under 2023 med 25 procent. Det behöver inte betyda att omfattningen av penningtvättsbrott ökar. Den ökade rapporteringen kan vara ett utfall av den nya penningtvättslagen som möjliggör samverkan mellan brottsbekämpande myndigheter, tillsynsmyndigheter och kreditinstitut. Samarbetet är mycket viktig del.
Enligt Institutet Mot Mutor (IMM) har mutbrottsåtalen nästan tredubblats på tre år. I mediaintervjuer kring en ny rapport från IMM pekar man på att mörkertalet fortfarande tros vara stort och att visselblåsarlagar är “kraftlösa”. Det finns ett fortsatt stort behov av utbildning och förståelse för vad som kan utgöra ett brott. Bristen på förståelse för vad som kan utgöra korruption kan vara en grund till varför så få mutbrott anmäls.
Vad vi vet är i alla fall att i cirka 70 procent av mutbrottsdomarna mellan 2019 och 2023 utgörs mutan för övrigt av kontanter. Mutan i Allra-fallet var för de som inte minns 51 miljoner kronor. Vänskapskorruptionen som vi annars oftast och helst pratar om bekräftades tyvärr igen häromveckan. Lappen i trappen så att landshövdingens kompis kunde bli enda sökande till ett toppjobb i Länsstyrelsen är ett svidande exempel. Men vi knyter väl näven i fickan och går vidare?
En annan kritisk fråga är vad brottstatistiken pekar på, och vad vi kan anta om mörkertalen. Nu finns det siffror som säger något om detta.
I Företagens Trygghetsundersökning från Stiftelsen Tryggare Sverige, kan vi läsa att 60 procent av företag som utsätts för brott inte gör någon polisanmälan. Enligt rapporten är uppfattningen att det inte är någon idé eftersom en anmälan sällan leder till någon åtgärd. Anmälningsbenägenheten är hopplöst låg över hela landet och många företag har lågt förtroende för rättsväsendets förmåga att skydda dem och bevaka deras rättigheter. Det gäller både bedrägeribrottslighet inklusive kort- faktura- och investeringsbedrägerier såväl som fysiska brott på plats i form av stöld och förstörelse.
När fler butiker köper in säkerhetstjänster blir effekten att kostnaderna läggs på priset på varorna. Det påminner om behovet ambulans- och sjukvårdspersonal behöver eskort av säkerhetspersonal i en del områden. En annan konsekvens, som jag uppfattat redan sker, är att vissa aktörer helt enkelt slutar att vilja leverera sina varor till områden med hög brottslighet. Favoritlimpan i bröddisken finns inte längre att köpa.
Tio procent av företagen säger att de övervägt att antingen lägga ned eller flytta verksamheten på grund av oron och utsattheten. Det betyder självklart förlorade arbetstillfällen och på sikt övergivna centrum.
Även handeln påverkas av så kallad infiltration och möjliggörare, det vill säga individer som missbrukar sitt jobb för att hjälpa organiserad brottslighet. Tänk scenarierna vad som sker inom ekonomihanteringen, lagerhantering eller hur pengar kan försvinna ut till individuella leverantörer. Om du som läser undrade varför jag tog upp mutbrotten ovan, så är kopplingen att just möjliggörandet är en form av korruption. Antingen genom ekonomiska incitament eller genom hot och våld.
En vidare tanke är vad som sker i en krissituation med hänvisning till samhällsberedskapen när leverantörsled, transportled och tillgänglighet av varor i livsmedelsbutikerna korrumperas och kontrolleras av brottskonglomerat.
Det finns många ledande experter inom polis och åklagarmyndigheten som med otroligt engagemang och kraft är ute på roadshows, medverkar i öppna utbildningar och konferenser för att öka medvetenheten kring den organiserade och ekonomiska brottsligheten. Målet är också att öka benägenheten att anmäla misstänkta brott.
I arbetet mot penningtvätt och terrorfinansiering samverkar nu allt fler parter i olika forum, som nämnt ovan. Det finns ett stort antal fler delar av samhällsekonomin där näringslivet behöver få komma in i värmen.
Vi har i Sverige en etablerad känsla av beröringsskräck i gränssnittet mellan myndigheter och privata aktörer. Jag har haft fler än ett tillfälle att dryfta denna observation med tidigare chefer och kollegor under mina femton år utomlands, i samband med policyutveckling och olika satsningar, och hur dialog förs mellan politiken och business i delar av Europa, UK, Australien med fler länder. När jag pratar med svenska branschorganisationer om samverkan mot finansiell brottslighet, får jag detsamma bekräftat. Privata aktörer knackar kollektivt på dörren till tillsyn och myndigheter men känner att det saknas gehör.
Om vi ser oss omkring i Europa och den anglosaxiska världen är läget annorlunda. Där finns en annan benägenhet att ta in fler perspektiv och våga ta in privata aktörer som sitter på kritisk information och erfarenhet för att lösa stora gemensamma samhällsproblem.
Det finns ett outtömd potential att stärka arbetet mot brottsligheten. Genom dialog som involverar fler parter från näringslivet kan myndighetssektorn få en ännu mer aktuell och rättvisande bild av utvecklingen och utmaningarna. En utökad intressentdialog med privata aktörer skulle också kunna bidra till ett större förtroende och benägenhet att vilja anmäla brott.
Tänk-om-scenariet, vad skulle ske om 100 procent av alla som borde anmäla ett brott skulle göra det? På samma sätt som vi i nuläget inte vet hur många som bor i Sverige eftersom vi inte gör någon folkräkning, så skulle resultaten av en sådan nationell mobilisering säga mer om den aktuella kriminaliteten.
Ett framtida lackmustest på risk- och säkerhetsläget i olika områden runt om i Sverige kan alltså bli att se vilka butiker som finns där, eller vilka varor som ligger på hyllorna. Den lokala handlaren är kanariefågeln i gruvan. Lyssna på den.
