Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Måste finnas en känsla av förtroende för regeringens beslut”

Krönikor
Publicerad: 2020-04-15 12:36
Magnus Åhammar. Foto: privat

KRÖNIKA – av Magnus Åhammar,  rådman vid Förvaltningsrätten i Stockholm

Kanske kan man med respekt för de allvarliga konsekvenser cororonaviruset medför ändå passa på att fråga sig om krisen i pandemins spår ändå säger något om vår tid. Vi följer dagligen rapporter från våra myndigheter om hur coronaviruset sprids och vilka eventuella åtgärder myndigheterna överväger att sätta in för att motverka fortsatt smittspridning. Av naturliga skäl görs jämförelser mellan vilka metoder olika länder satt in för att dämpa smittspridningen, att ”platta ut kurvan”.

För det fall Sverige ser ut att ha nått ett sämre resultat så ges förklaringar att länder befinner sig i olika faser av smittspridning, att alla länder bedriver en slags försöksverksamhet för att uppnå resultat, att smittskyddsmyndigheterna i olika länder egentligen är ganska överens om vilka åtgärder som bör sättas in men att politiker har en önskan att visa handlingskraft genom att vidta åtgärder och att resultaten av olika sätt att agera först kan utvärderas efter att flera år har gått. Om det framkommer något som kan uppfattas som kritik mot det svenska sättet att hantera situationen kan vi dock konstatera att t.ex. USA ligger sämre till än Sverige. Inte helt klart på vilka grunder eller varför den tidigare argumentationen om det omöjliga i att jämföra situationen i olika länder nu inte gäller.

Att coronaviruset först utvecklades i Kina har satt en klar prägel på debatten. Kina satte in drastiska åtgärder för att förhindra smittspridningen. Man kanske ska hålla i minnet att en auktoritär regim som Kina inte har ett socialt kontrakt med befolkningen. Det kommunistiska partiet stannar vid makten oavsett om befolkningen gillar eller ogillar de av staten genomförda åtgärderna för att förhindra smittspridningen. För en västerländsk demokrati som den svenska gäller däremot att misslyckade insatser från regeringens sida kan leda till ett ansvarsutkrävande i form av att andra partier når framgång vid nästa val. För svensk del gäller det alltså för regeringen att visa att den i avvägningen mellan intresset av svenska folkets liv och hälsa och samma folks intresse av fri- och rättigheter i form av rörelsefrihet, mötesfrihet, näringsfrihet m.m. har tillgripit åtgärder som visar att de bottnar i en omsorg om medborgarna.

Ett ledarskap inom ett västerländskt demokratiskt land kan alltså förväntas vila på både kompetens och medkännande. En förutsättning för att Sverige skall kunna mobilisera sina resurser i en krissituation är alltså att regeringen och dess myndigheter agerar sakligt och kompetent samt att medborgarnas problem uppmärksammas. Saknas det skyddsutrustning för personal inom hemtjänst och vård så måste dessa brister uppmärksammas och åtgärdas.

När det gäller frågan om hur svenska folket på bästa sätt ska mobilisera landets resurser i en krissituation så finns två viktiga förutsättningar. Den första förutsättningen bottnar i en social solidaritet. Vi måste lita på varandra i fråga om att vi alla bidrar till att uppfylla vår del av de nödvändiga försiktighetsåtgärderna. I ett cyniskt samhällsklimat så struntar jag i negativa konsekvenser som mitt eget handlande kan medföra för andra eller skyller min passivitet på brister hos myndigheterna. I en anda av solidaritet däremot kan våra sammantagna handlingar stärka känslan av samhörighet och att vi formar vårt gemensamma öde. En fragmentisering av oss i olika identitetspolitiska grupper främjar inte sammanhållningen i kristider. Det är värt att lyfta fram vårt individuella ansvar för vår egen hälsa och säkerhet som grund för vår solidariska hållning.

Den andra förutsättningen är att det finns en känsla av förtroende för de beslut som fattas av regeringen och dess myndigheter. Detta förutsätter i sin tur att maktens företrädare är synliga, kan hållas ansvariga för eventuella felbedömningar och inte glider undan till nya uppdrag. Möjligen kan man tillägga att det i krissituationer ges ett tillfälle för ledarskapet att träda fram och överträffa de ställda förväntningarna på ledarskapsförmågan. Ett demokratiskt samhälle som vårt har alltså bra förutsättningar för att klara krissituationer men om ledarskapet visar inkompetens eller avsaknad av empatisk förmåga brister det lätt på förtroendefronten.  

Under den pågående krisen har de frivilliga insatserna föregått myndigheternas agerande. Enskilda och arbetsgivare kom snabbt fram till att det var lämpligt att de personer som återkom från resor t.ex. från norra Italien skulle hållas i självvald karantän. Arbetsgivare uppmanade sina anställda att arbeta hemifrån. Dessa åtgärder kritiserades av våra myndigheter som ifrågasatte värdet av insatserna och till och med framhöll att åtgärderna gick emot myndigheternas rekommendationer. När stora teknikföretag uppmanade sina anställda att arbeta hemifrån framhöll företrädare för våra myndigheter att det inte var jämlikt att arbeta hemifrån. Detta eftersom anställda inom andra sektorer inte skulle kunna få samma möjligheter att arbeta från hemmet. Utifrån oklara ideologiska utgångspunkter kom alltså myndigheterna att förespråka att alla ska i jämlikhetens namn utsättas för samma smittorisker. Om dessa åsikter var sprungna ur folkhälsomässiga aspekter måste anses som oklart.

Huvudmän för några skolor beslutade att stänga skolorna under några dagar i avvaktan på utredning om smittorisker förekom. Företrädare för myndigheter var kritiska mot dessa beslut och uppmanade de inblandade att sätta skolplikten i första rummet. Även funderingar kring om elever från miljonprogramsområdena skulle missgynnas mot bakgrund av sämre förutsättningar att bedriva studier i hemmet framfördes som argument för att hålla igång undervisningen i grundskolorna. Om dessa åsikter var sprungna ur folkhälsomässiga aspekter måste anses som oklart. Senare har som vi vet beslut fattats om att gymnasieundervisningen sker på distans och möjligheter att stänga ner undervisning inom grundskolan har förberetts.

Allt eftersom det civila samhället vidtagit åtgärder i form av hemkarantän, arbete hemifrån, undvikande av resor för möten och konferenser m.m. har de ansvariga myndigheterna, efter att till en början ha kritiserat insatserna, konfirmerat dessa handlingar genom beslut eller rekommendationer med samma riktning och innehåll. ”Lyssna på experterna” har varit ett återkommande kommando. Dock har det varit tydligt att experterna har olika åsikter i frågorna. En ofta tillfrågad expert har exempelvis gett uttryck för att det i huvudsak är män som förespråkar stängning av grundskolor. Tyngden av detta argument får var och en bedöma. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har genomfört en attitydundersökning och myndigheten konstaterar att det framför allt är kvinnor som har förändrat sina levnadsmönster efter vad som rekommenderats av myndigheterna. Värdet av genusanalyser kring vårt eventuellt förändrade beteende under en kristid kontra myndighetens uppdrag att säkra vår beredskap i form av tillgång till nödvändig skyddsutrustning får bedömas vid en senare tidpunkt.

Slutsatsen så här långt blir att det svenska folket har en stor tillit till sin egen förmåga att gå samman och gemensamt agera i en krissituation. Tilliten till att det allmänna rättsmedvetandet eller det sunda förnuftet ska nå upp till beslutandenivåerna är fortfarande stark.  

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se

Dela sidan:
Skriv ut: