KRÖNIKA – av Nooshi Aknooni Ficks, advokat och grundare av Advokatfirman Aknooni Ficks som arbetat som affärsjurist men numera är specialiserad på brottmål och arbetar som försvarsadvokat, målsägandebiträde och särskild företrädare för barn.
De livsöden som jag möter i mitt arbete samlas hos mig som olika pusselbitar. Vissa livsöden etsar sig fast i mitt minne och gör ett särskilt avtryck på mig. Dessa möten dyker upp som små fragment med jämna mellanrum och vägleder mig i hur jag bemöter olika typer av människor i mitt arbete.
Aftonbladet publicerade nyligen artikeln ”Jag blir otrygg när jag ser polisen” där de pratat med över 40 ungdomar från olika delar av Sverige som berättat om sina upplevelser av att bli stoppade av polisen. Många av dessa ungdomar som Aftonbladet hade pratat med var ostraffade och berättade om sin vardag i de s.k. utsatta områdena där de visiterades och utsattes för informella förhör, maktmissbruk och rasistiska förolämpningar. Detta är tyvärr inte första gången jag har hört talas om detta, utan jag har fått höra flera sådana berättelser när jag föreläst för ungdomar i flera olika förorter runtom i Stockholm. Som jag tidigare har skrivit om kommer lagen om visitationszoner dessutom leda till en ökad rasprofilering och stigmatisering bland dessa ungdomar.
När jag läste artikeln fick den mig att minnas ett av mina starkaste möten som kom redan i början av min karriär som brottmålsadvokat. Jag hade åkt ut till ett SIS-hem för förhör med en underårig klient. En grundläggande rättighet är rätten att vara tyst under ett förhör och/eller säga inga kommentarer. En del klienter väljer att utnyttja den här rättigheten.
Jag möttes av en arg ungdom som var misstänkt för allvarlig brottslighet när jag kom till SIS-hemmet den där dagen. När förhöret startade ombads klienten att uppge sitt namn och personnummer, en omständighet som var känd för polisen eftersom klienten var placerad på ett SIS-hem. Klienten var tyst, vägrade titta upp och polisen upprepade sig lugnt och bad om ett svar. Klienten tittade till slut upp och sa inga kommentarer. När klienten blivit delgiven misstanke om brott togs en paus i förhöret. Klienten berättade att hens avsikt var att svara inga kommentarer genomgående under förhöret och jag förklarade att det var en lagstadgad rättighet som klienten kunde utnyttja om hen ville, men att det var bra att försöka hålla en bra ton under förhöret.
Polisen kom tillbaka efter pausen och klienten valde då att uppge sitt personnummer och svara på övriga kontrollfrågor som polisen ställde. Polisen såg förvånad ut och när förhöret var slut satt han kvar en stund och frågade klienten varför hen inte ville prata först men sedan ändrat sig och svarat på kontrollfrågorna. Klienten tittade på mig och bestämde sig för att svara på frågan.
Klienten berättade för polisen om hur hen vid ett flertal tillfällen tidigare hade blivit illa bemött av polisen. Klienten berättade att hen varken tyckte om eller hade förtroende för polisen eftersom klienten blivit bemött på ett aggressivt och respektlöst sätt. Polisen var tyst en stund och sa sedan: ”det var tråkigt att höra att du har blivit behandlad på det här viset och jag ber om ursäkt för hur några av mina kollegor har uppträtt mot dig och dina vänner. Det kan ha sina anledningar men det gör det inte ok”. Klienten tittade upp och sa, ”ja, alla är inte lika sjyssta som du”. Tack vare den här dialogen och hur de båda bemötte varandra var det en ganska trevlig stämning inne i SIS-rummet efteråt, trots våra olikheter och trots att klienten var misstänkt för brott. Jag brukar tänka tillbaka på det där förhöret ibland och undra om det här samtalet påverkade polisen eller klienten på samma sätt som det fastnade hos mig. Det var fint att få bevittna det där samtalet och se hur två personer möttes och samtalade, trots deras olika ståndpunkter.
Tanken har slagit mig flera gånger efter den där dagen om det går att möta ungdomar genom ett samtal och en dialog mellan dem och olika yrkesgrupper. Kan vi påverka deras syn på polis, domstolar, advokater och åklagare genom att kommunicera bättre med varandra?. Och kan vi öka förståelsen för varandra genom att ungdomar delar med sig av sin vardag i dessa områden så att olika yrkesgrupper får en inblick i deras verklighet och de får en inblick i en del av det som vi möter i vårt arbete.
Jag tror och vet att vi är många som vill väl, men vi har alla olika ingångsvärden när vi möter personer i våra respektive arbeten. Jag tror att merparten av oss aktörer inom rättsväsendet och på olika myndigheter försöker bemöta människor på ett professionellt och respektfullt sätt, även i situationer som är svåra och utmanande. Men så finns det de som tar med sina egna värderingar som inte passar i en fungerande rättsstat i sitt arbete och som tyvärr påverkar väldigt mångas syn på en yrkeskår.
Så jag tror att vi genom att föra en dialog och faktiskt lyssna på varandra kan bli ännu bättre, där vi förstår hur vårt bemötande kan påverka en annan människa. För tänk om fler av oss vuxna inom rättsväsendet ansträngde oss ännu mer precis som polisen ovan och försökte förstå vad en ungdoms ilska, rädsla eller arrogans beror på. Kanske är det ett önsketänkande, men kan det vara just den här dialogen som behövs och som kan bli livsavgörande för en ungdoms syn på en yrkeskår och deras framtida val och beteenden? En dialog där vi försöker förklara och få ungdomar att känna sig trygga när de möter oss som arbetar inom rättsväsendet är det minsta vi kan göra för att tillsammans försöka öka förtroendet för vårt rättsväsende.
