KRÖNIKA – av Nooshi Aknooni Ficks, advokat och grundare av Advokatfirman Aknooni Ficks som arbetat som affärsjurist men numera är specialiserad på brottmål och arbetar som försvarsadvokat, målsägandebiträde och särskild företrädare för barn.
Många av oss som arbetar i en högpresterande värld känner nog igen känslan av att mäta sitt värde i sina prestationer. När man som ung kvinna börjar arbeta i en högpresterande värld är det lätt att bli en klassisk prestationsprinsessa. Liksom många andra runtomkring mig har jag alltid pushat mig själv till att prestera mer, bättre och snabbare. Men hur bra jag än presterat har jag många gånger varit missnöjd med min egen prestation.
Under mina år som affärsjurist när jag arbetade med många skickliga jurister mätte jag mitt värde genom de uppdrag som jag var med i och de utvärderingar som sedan grundade min lön. När jag bestämde mig för att sitta ting efter 6 år som affärsjurist fick prestationsprinsessan i mig ta en välbehövlig paus och jag kunde förlita mig på mina tidigare kunskaper.
När jag började arbeta som brottmålsadvokat kom dock prestationsprinsessan tillbaka med råge. Samtidigt som jag var nybliven tvåbarnsmamma skulle jag axla en ny roll som advokat som hjälpte klienter i domstol. Jag insåg vikten av att jag fått förtroendet att företräda klienter som befann sig i mycket utsatta situationer.
Kraven på mig själv ökade enormt när jag försökte vara duktig både i min yrkesroll och på hemmaplan. Dagarna gick i ett, jag fortsatte sedan med nästa arbetspass på hemmaplan och när barnen hade somnat satt jag och arbetade till sent på kvällarna. Men jag som var van vid att alltid jobba hårt märkte att jag inte fick ihop ekvationen och jag fylldes av en känsla av att vara otillräcklig.
Tecknen på utmattning kom efter några månader i min nya roll när jag nästan svimmade mitt under en pågående rättegång. Prestationsprinsessan i mig tog dock ett glas vatten, ett djupt andetag, sträckte på mig och fortsatte sedan rättegången. Klienten var mycket nöjd med min insats eftersom hen frikändes tack vare mitt stöd och baserat på min juridiska argumentation. Men jag var inte nöjd med hur det nästan hade slutat och insåg där och då att jag var tvungen att dra i handbromsen.
I samband med att jag återhämtade mig i några dagar dök ett minne upp med några ord som en av mina delägare hade sagt till mig när jag var nybliven affärsjurist. Orden som ekade i mitt huvud var att jag skulle se mitt arbete som ett maratonlopp istället för ett störtlopp. De här orden fick mig att inse att jag var tvungen att göra lite förändringar i mitt liv för att orka i längden.
Jag ställde mig frågan, vad krävs för att jag ska vara mitt bästa jag? Och jag kom fram till att det var flera komponenter som behövdes för att jag skulle vara mitt bästa och lyckligaste jag. Jag behövde en blandning av att känna mig duktig på mitt arbete i kombination med att kunna sätta gränser för att få tid för återhämtning genom exempelvis träning, resor eller att få umgås ostört med min familj eller mina vänner. Det går inte alltid att få alla komponenter i perioder när man har mycket att göra, men jag försöker tänka så i större utsträckning. Jag vet numera att jag behöver vara mitt bästa jag för att ska orka ge mina klienter det stöd som de behöver i en rättsprocess.
I en högpresterande värld gäller det att lära sig att bromsa och sätta gränser innan det är för sent. Att stanna upp, reflektera och ta reda på hur man faktiskt är sitt bästa jag. Och ibland sänka kraven på sig själv och tänka att det är ”good enough”. Jag antar att det här är min revolt mot min inre prestationsprinsessa och strävan efter att vara duktig på allt. Och jag vill dela med mig eftersom jag vet att vi är alldeles för många prestationsprinsessor där ute som pushar oss själva alldeles för hårt. Men vet ni, det är väldigt befriande att inse att man inte är sina prestationer och att man faktiskt inte kan eller behöver vara bäst på allt. Det räcker med att välja att ”bara” vara sitt bästa jag.
