DEBATT – av Marie Karlsson-Tuula professor i civilrätt.
Europaparlamentet och Europeiska unionens antog den 20 juni 2019 direktivet (EU) 2019/1023 om ramverk för förebyggande rekonstruktion och skuldavskrivning och näringsförbud och om åtgärder för att göra förfaranden rörande rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning effektivare. Direktivet syftar till att säkerställa att livskraftiga företagare har tillgång till effektiva nationella ramverk för rekonstruktion och att förbättra utsikterna för skuldsatta företagare att få en andra chans.
Utgångspunkten i direktivet är att en rekonstruktion ska innebära att företagets verksamhet ska räddas och har inte som ändamål att rädda själva företaget. Det som ska förhindras är förluster av arbetstillfällen, kunskaper och färdigheter. Genom införandet av lagen om företagsrekonstruktion har direktivet implementerats i svensk rätt. Lagen har nu varit i kraft sedan den 1 september 2022. Det kan nu konstateras att lagstiftningen används tämligen sällan. Det har bara varit 180 beslutade företagsrekonstruktioner i hela landet sedan lagens ikraftträdande och av dessa har 26 avslutats med att syftet är uppnått med en av domstol fastställd rekonstruktionsplan. För att man ska kunna anse att en företagsrekonstruktion är att betrakta som lyckad har olika mått använts.
Ett som är vanligen är förekommande är att företaget ska ha klarat av att uppfylla rekonstruktionsplanen och att företaget fortfarande är verksamt efter en två års period. Det alltså för tidigt att sia i vilka företagsrekonstruktioner som är att betrakta som lyckade. Av de 164 besluten om att inleda företagsrekonstruktion har 44 verksamheter avslutats sina företagsrekonstruktioner utan att ha fått en rekonstruktionsplan tillstånd eller fastställd av domstol.
Att antalet företagsrekonstruktioner är få i förhållande till den äldre lagen kan ha flera förklaringar. Ett är att det ställs högre krav på innehållet och kvaliteten i en ansökan om företagsrekonstruktion. Enligt 2 kap. 10 § företagsrekonstruktion får ett beslut om företagsrekonstruktion endast fattas om det kan antas att gäldenären inte kan betala sina förfallna skulder eller att en sådan oförmåga inträder inom kort eller att gäldenären i något annat avseende har ekonomiska svårigheter som innebär en risk för insolvens och att det finns en grundad anledning till att anta att verksamhetens livskraft kan säkras genom företagsrekonstruktion, det s.k. livskraftstestet. Det uppställs i 2 kap 11 § också krav på att gäldenärens bokföring inte får ha sådana brister eller fel så att rörelsens förlopp, ekonomiska resultatet eller ställning i huvudsak inte går att bedöma. Denna prövning som ska göras av domstol torde kunna upplevas som svårt att bevisa och därför ha en avskräckande effekt på att ansöka om företagsrekonstruktion. Eftersom det i den äldre lagstiftningen inte ställdes några krav på innehållet i ansökan var det lättare att ansöka om företagsrekonstruktion och även få ansökan beviljad för små företag.
Det var kostsamt med företagsrekonstruktion enligt den äldre lagen. De högre kraven på gäldenärens ansökan medför ökade kostnader och förfarandet i sig tar också lång tid och är i vissa delar administrativt tungrodda särskilt när det gäller rekonstruktionsplanens upprättande och fastställande av domstol.
