DEBATT – av Robert Klackenborn, Advokat på Ejder Advokatbyrå
I Sverige har den offentliga debatten, gällande just koranbränningar, i huvudsak fokuserats vid vikten av yttrandefrihet. Främst så har debatten förts utifrån perspektivet att bränning av koranen bara handlar om ”ord på papper”, varken mer eller mindre. Överväg samma resonemang vid uppvisande av hakkors, dvs att det bara vore frågan om linjer på ett plakat. Just allmänt uppvisande av hakkors är dock sedan länge förbjudet enligt regleringen om hets mot folkgrupp. Motiveringen nedan återfinns, med mindre språkliga variationer, i ett antal svenska rättsfall:
”Ett hakkors är en symbol som är starkt förknippad med nazismens ideologi och som ger uttryck för missaktning mot främst den judiska befolkningen men även mot andra folkgrupper som var utsatt under förintelsen”.
Av citatet ovan förstår man alltså att historisk kontext såväl som symbolisk betydelse är viktiga komponenter vid bedömningen av huruvida någonting ska anses ”hetsande”.
De explicita anledningarna till de koranbränningar som har ägt rum i Sverige har varierat. Delvis har motiven varit att visa att islam inte är förenligt med västerländska värderingar och delvis har de varit att sprida ljus över vissa regimer. I båda nyss nämnda fall kan man inte undgå att uppfatta den heta avskyn mot islam som koranbrännarna känner. Fast en stark känsla för hat räcker såklart inte för att ett visst beteende ska vara förbjudet, hatet måste även ges ett tillräckligt starkt uttryck för att lagen ska gripa in.
Av lagens förarbeten framgår att alla möjliga beteenden kan omfattas av förbudet mot hets mot folkgrupp. Sådant som är ägnat att framhålla den egna rasen eller folkgruppen, varigenom det får anses underförstått att andra är underlägsna, omfattas till exempel. Det lagen inte ska träffa är handlande som ger uttryck för saklig kritik. I detta sammanhang vill jag framhålla vad jag menar är rent trams: att förbud mot koranbränning vore en del i ett sluttande plan som leder till totalt åsiktsförbud. Det kommer självfallet vara möjligt att föra en saklig debatt om islam för den som så önskar, så även efter att den första koranbrännaren fälls för hets mot folkgrupp.
Hatbrott med islamofobiska motiv är vanligen förekommande. Enligt statistik från BRÅ är hatbrott med afrofobiskt motiv vanligast, hatbrott med islamofobiskt motiv är näst vanligast och på tredjeplats kommer hatbrott med antisemitiska motiv. Jag nämner statistiken ovan av två anledningar. Dels för att göra det tydligt att islamofobiska brott inte är en kvantitativt liten fråga. Dels eftersom det knyter an till själva syftet med regleringen kring hets mot folkgrupp, dvs att hatfulla och osakliga idéer inte ska få spridas i det allmänna rummet. Det senare anknyter i sin tur till förväntan om trygghet mot förföljelse som alla enskilda folkgrupper har rätt till i Sverige.
Att bränna centrala urkunder, tex koranen eller toran, bär ett vidare budskap än bränningarna som sådana. Historiskt så markerar bokbränningar och bokbål åtminstone upptakten till förföljelse. Brännandet av skriften ifråga är självfallet även ett bildligt uttryck för förgörandet av folkgruppen, eller regimen, som är identitetsmässigt knuten till urkunden. Brännande av koranen är på intet sätt en del i en saklig debatt, utan på alla vis ett sätt att säga: ”vi har ingen respekt för islam och ni är inte välkomna här”. Nyss nämnda budskap förstärks självklart ytterligare om brännandet äger rum utanför en moské.
Det är vår skyldighet att skydda minoritetsgrupper mot sådana uppvisningar av otyglat hat som koranbränningar representerar. Vi har redan lagen, nu krävs bara viljan att lagföra.
