DEBATT – av Maja Sato-Nilsson, fiskal på Svea hovrätt.
Under senare år har brottsligheten och “lag och ordning” seglat högt upp på den politiska agendan. När det samtidigt rapporteras om allt större brist på domare kan tyckas att domarutbildningen borde prioriteras högt. Trots det verkar missnöjet på domarutbildningen vara utbrett. Vid Svea hovrätt uppger sig färre personer vilja bli domare i slutet av utbildningen än i början av den.
För den som inte är bekant med domarutbildningen eller “domarbanan” är denna fyra år lång. I allmän domstol spenderas det första året som fiskal i hovrätt. Därefter följer två år som fiskal i tingsrätt och slutligen ett år åter i hovrätten som tf. assessor. För att söka utbildningen krävs juristexamen och notariemeritering.
Den som påbörjar domarutbildningen vid Svea hovrätt måste vara beredd att placeras på såväl specialavdelningar som underrätter tiotals mil bort. Fiskaler kan nämligen (tvångs)placeras på domstolens två specialavdelningar (Mark- och miljööverdomstolen samt Patent- och marknadsöverdomstolen, vilken även är överinstans i mål från landets samtliga hyresnämnder). Där får fiskaler och tf. assessorer arbeta med rättsområden som de ofta varken har erfarenhet eller särskilt intresse av.
På sin hemsida stoltserar Svea hovrätt med att erbjuda en mycket bra utbildning. Under den tid som jag har spenderat där har jag dock närmast känt mig reducerad till en resurs vars enda uppgift är att förbättra domstolens växande balanser. Detta är förstås mycket viktigt, men borde inte utesluta intressanta och utvecklande arbetsuppgifter för domare under utbildning.
När ”hundåret” (citerat en tidigare chef) som hovrättsfiskal närmar sig sitt slut är det dags att söka tingsfiskalsplats. Dessa tillsätts med en framförhållning som är allt annat än god och förlorarna i lotteriet får med mindre än två månaders varsel förbereda sig på att exempelvis flytta till Falun eller att pendla till Uppsala i två års tid.
Vid mer än ett tillfälle har äldre kollegor uttryckt total oförståelse för att många grämer sig inför att behöva flytta eller pendla till en annan stad (trots att man bor i Stockholm där det finns gott om tingsrätter bör kanske tilläggas). För mig är det talande för en syn som många äldre kollegor tycks dela: Att domare under utbildning ska gilla läget och vara tacksamma. Den som säger att något är dåligt uppfattas som gnällig och bortskämd. I en sådan miljö är det svårt att vara kritisk eller ens konstruktiv, inte minst när man ständigt blir betygsatt och ofta är på samma arbetsplats i sex ynka månader.
Många engagerade unga jurister lockas av domarens viktiga samhällsfunktion, men det ensamt räcker inte hur långt som helst. Om inte arbetsvillkoren på domarutbildningen förbättras är det ingen vild gissning att färre kommer att söka sig både till utbildningen och senare anställning som ordinarie domare.
En bra början för att råda bot på detta vore enligt mig att stoppa tvångsplaceringarna på hovrättens specialavdelningar samt att rekrytera särskilt till samtliga tingsfiskalsplatser utanför Stockholmsområdet. En något attraktivare lön skulle inte heller skada – nuvarande ingångslön är bara drygt hälften av en normal lön på advokatbyrå.
