DEBATT: ”Är den allmänna ordningen störd?”
DEBATT – av Sandra Friberg, Universitetslektor och docent i civilrätt vid Uppsala universitet
Mitt i sommaren meddelade Högsta domstolen (HD) en dom som har gått anmärkningsvärt tyst förbi (dom meddelad den 30 juni 2023 i mål B 2381-22). Målet gällde en interpellationsdebatt i riksdagens kammare i november 2019. Under debatten satt ett antal personer på åhörarläktaren i plenisalen. Efter att en debatt mellan dåvarande utrikesministern och en riksdagsledamot om stödet till demokratisk utveckling i Hongkong var avslutad, reste sig sju personer upp på läktaren. Några av dem visade missnöje genom att ropa vad de tyckte att ministern borde ha tagit upp (mänskliga rättigheter och solidaritet med Chiles befolkning), några av dem sträckte upp armarna och några vecklade ut en flagga.
Flera av de närvarande i plenisalen tittade upp mot läktaren och riksdagens förste vice talman påminde om att det inte är tillåtet med åsiktsyttringar från läktaren. Åhörarnas missnöjesyttring pågick en knapp minut innan skyddsvakter förde ut personerna. Sammanträdet i riksdagen behövde aldrig ajourneras utan fortsatte så snart personerna hade förts ut.
De missnöjda åhörarna åtalades senare för störande av förrättning eller allmän sammankomst (BrB 16:4) för att de ”tillsammans och i samförstånd genom oljud eller annat dylikt sätt stört en interpellationsdebatt i riksdagen som är en statlig förrättning”. Tingsrätten dömde deltagarna för störande av förrättning och bestämde påföljden för samtliga till dagsböter och hovrätten fastställde i allt väsentligt tingsrättens domslut. Den fråga som HD hade att ta ställning till var vilka förutsättningarna är för straffrättsligt ansvar vad gäller störande av förrättning eller av allmän sammankomst och främst frågan vad som utgör en störning genom oljud eller på annat dylikt sätt. I det sammanhanget blev också frågan om yttrandefrihetsrättsliga aspekter av betydelse.
Störande av förrättning eller allmän sammankomst är ett brott som består i att någon ”genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning, vigsel eller begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig eller kommunal förrättning eller allmän sammankomst för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag” (BrB 16:4 st. 1). Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. Brottet är placerat i det kapitel som handlar om brott mot allmän ordning. Den historiska bakgrunden kan sägas vara Birger Jarls införande under 1200-talet av bl.a. kyrkofrid och tingsfrid. Dessa lagar avsåg att skydda människor som var på väg till eller ifrån eller befann sig i kyrkor eller tinget, från att bli gripna eller överfallna. Själva sammankomsterna var således skyddsvärda, vilket de är än idag.
Högsta domstolen gör en ordentlig genomgång av vilka sammankomster som skyddas av straffbestämmelsen och under vilka förutsättningar som en handling eller ett beteende från en person kan utgöra en störning av sådan sammankomst. Vad som kan anses utgöra ”oljud” eller ”störning” måste beaktas kontextuellt enligt HD, dvs. det finns inga absoluta mått på vad som är oljud eller störning utan frågan måste beaktas i ljuset av vad det är för typ av sammankomst och vad som är naturligt i den situationen.
Att offentliga sammanträden i riksdagen är en sådan skyddad sammankomst som träffas av bestämmelsen är givet. Det finns vissa ordningsregler i kammaren (6 kap. riksdagsordningen) och HD anför i domen att det är av vikt att dessa regler följs av åhörare för att riksdagskammaren ska kunna fungera i en parlamentarisk och representativ demokrati. Eftersom kontexten är viktig när man har att avgöra om någon gjort sig skyldig till störande av förrättning eller allmän sammankomst, påpekar HD att sammankomsterna i riksdagen i regel genomförs under lugna förhållanden och att åhörare kan utvisas ur kammaren om det uppstår oordning bland dessa.
Något som också är av betydelse för frågan om straffansvar för störande av förrättning eller allmän sammankomst är förhållandet till yttrandefriheten. Som HD mycket riktigt anför i domen (p. 28) så är inte straffstadgandet i BrB 16:4 i sig en otillåten begränsning av den grundlagsskyddade yttrandefriheten. Inte heller utgör Europakonventionens artikel 10 om skydd för yttrandefriheten något hinder i allmänhet för att döma till ansvar enligt BrB 16:4. Det måste istället göras en prövning i varje enskilt fall för att se om det utgör en otillåten begränsning av yttrandefriheten att fälla till ansvar för störande av förrättning eller allmän sammankomst.
HD:s majoritet (tre justitieråd) kommer fram till att personerna ska dömas för störande av förrättning. I punkt 29 konstateras att själva agerandet – missnöjesyttringen – har medfört sådant oljud som krävs enligt BrB 16:4. I punkt 30 konstaterar domarna att missnöjesyttringen också inneburit en sådan störning som förutsätts enligt BrB 16:4 eftersom missnöjesyttringen uppmärksammades av flera av de närvarande i plenisalen och förste vice talman såg sig föranledd att erinra om att åsiktsyttringar från läktaren inte är tillåtna. I punkt 31 konstaterar domarna att det från övervakningsfilmer kan dras slutsatsen att personerna agerat med uppsåt. Dessa tre punkter i domen visar således enligt majoriteten att de objektiva och subjektiva rekvisiten för straffansvar är uppfyllda. Men, det saknas helt en sådan avvägning om straffansvar för handlandet utgör en otillåten begränsning av yttrandefriheten som justitieråden själva anfört i domen (punkt 28) måste göras i varje enskilt fall. Kan det verkligen sägas att det var fråga om en störning av sådant slag att den ska straffsanktioneras? Eller utgör domen snarare en inskränkning av de åtalade personernas yttrandefrihet? Den fullständiga avsaknaden av argumentation från domstolens sida i en så fundamental fråga för en demokratisk rättsstat är bekymmersam.
Två skiljaktiga justitieråd (varav ett var straffrättsexperten Agneta Bäcklund) ville istället meddela en frikännande dom. Justitieråden erinrar om att det i förarbetena vid införandet av straffbestämmelsen angivits att det vid vissa förrättningar kan förekomma ordningsförseelser som kan beivras med andra medel. Det talas t.ex. om närmast en åtgärdstrappa, där ett första steg är en tillsägelse av den som orsakar ordningsstörningen, ett nästa steg som kan innebära att personen utvisas från det aktuella sammanträdet om denne inte rättar sig efter tillsägelse, och ett ytterligare steg är att personen kan avvisas från t.ex. domstol. Det finns också en möjlighet att döma ut penningböter för den som vid ett sammanträde i rätten bryter mot en meddelad ordningsregel (RB 9:5). Enligt förarbetena är avsikten med nämnda regler att komma till rätta med ordningsförseelser av mindre allvarlig art än de gärningar som bör bedömas som störning av förrättning (NJA II1948 s. 349). HD:s minoritet påpekar, att även om det inte finns någon möjlighet för talmannen att döma den som stör ett sammanträde i plenisalen till penningböter, så är tanken bakom ordningsreglerna i kammaren desamma som för sammanträden i domstol, dvs. ordningsförseelser av mindre allvarlig art bör inte ses som störande av förrättning enligt BrB 16:4.
Om man till detta även lägger den hänsyn som måste tas till att inskränkningar av yttrandefriheten som tillförsäkras enligt både den svenska grundlagen och EKMR inte får vara oproportionerliga blir det mycket märkligt att döma till straffansvar i det aktuella fallet. Som HD:s minoritet mycket riktigt påpekar varade missnöjesyttringen – som inte var särskilt högljudd – i knappt någon minut. Protestropen skedde först när den aktuella debatten var avslutad och sammanträdet i plenisalen avbröts inte. Demonstranterna lämnade lokalen omedelbart och på ett lugnt sätt när skyddsvakterna visade ut dom från läktaren. Att döma dessa personer till straffansvar måste anses både som en oproportionerlig inskränkning av deras yttrandefrihet, och i strid med avsikten bakom straffbudet.
Det är, avslutningsvis, en mycket oroande tendens som framkommer, när domstolarna börjar bestraffa mindre eller t.o.m. försumbara ordningsstörningar som personer förorsakar när de på ett fredligt och lugnt sätt utnyttjar sina grundlagsskyddade yttrande- och demonstrationsfriheter. Av samma skäl som kriminalisering inte ska tillgripas som en första – utan snarare sista – åtgärd för att komma till rätta med skadliga beteenden i samhället, ska inte heller straffrättens sanktioner användas i en utsträckning som är obefogad. Principerna om kriminalisering innebär bl.a. att inte varje fridsstörning eller kränkning av olika intressen bör vara straffbelagd; vissa mindre allvarliga förtretligheter, kränkningar av olika intressen och störningar i samhället får antingen tålas, eller sanktioneras på andra sätt där detta är möjligt innan frågan om kriminalisering är aktuell. Att då, så att säga bakvägen, bestraffa gärningar som inte varit avsedda att träffas av det kriminaliserade området utvidgar omotiverat det straffbelagda området på ett sätt som kan ifrågasättas utifrån legalitetsprincipen. Ett sådant agerande från domstolarnas sida riskerar att kullkasta trovärdigheten till straffrättssystemet och det kan på goda grunder ifrågasättas om inte HD:s dom står i strid med de mänskliga rättigheter som domstolen samtidigt har till uppgift att värna. Om denna dom tillåts sätta spår i framtida avgöranden står vi inför en mycket oroande rättsutveckling.
